Under torsdagen gick WADA – World Anti-Doping Agency – ut med uppgiften att över 60 idrottare världen över fastnat i tester för bruk av den lettiska hjärtmedicinen meldonium. De flesta är ännu anonyma, och namnen kommer.
I Sverige var det Abeba Aregawi som var först ut att fastna i nätet. Sedan skakade det till rätt rejält när ryska tennisesset Maria Sjarapova berättade om sitt tioåriga bruk av en medicin som man ska använda i fyra till sex veckor.
Under torsdagen fastnade jag för en annan tweet, med ett telegram från BBC. Den handlade om att i skotsk fotboll hade man utfört enbart åtta tester de senaste nio månaderna i samband med matcher. Utanför matchspel var antalet tester noll.
Enda spelaren som är avstängd i Skottland är anfallaren Jordan McMillan som åkt dit med kokain i blodet. Det skotska förbundet hävdade i telegrammet att sporten är ren, men att man varken kan eller vill betala för fler tester.
I England var det bättre med 580 tester i samband med matcher och en bit över 1000 tester utanför matcherna. Givetvis finns det fler att plocka av och det tyder på att man vill jaga. Lägg till att spelare testas av Uefa utöver detta.
Hur är läget i Sverige? Ja, där har SvFF föredömligt redovisat att man haft sex avstängningar 1981-2014 av totalt 784 i svensk idrott. Under 2014 gjorde man 342 tester och 2013 var det 381 och till det kommer tester av Uefa och Fifa.
I svensk fotboll verkar man onekligen jobba med frågan när man tar del av SvFF:s ambitiösa material och man har uppbackning av RF. Hur verkligheten ser ut i slutändan är en annan sak men det ser solitt ut.
Totalt sett är det lätt att få bilden att sporten fotboll är helt ren. Ändå undrar jag om det är en verklighet som stämmer, framför allt internationellt. Historiskt har det gnisslat mellan WADA och fotbollens internationella institutioner som Fifa och Uefa.
En kontakt med god och direkt insyn i testandet av idrottare internationellt, men som måste vara anonym, ger bilden av att fotbollen inte alls spelar tillbaka bollarna från WADA. Snarare att man är obstinat och inte alltid följer hur man ska göra.
I en tid där vi dels fått prov på att Fifa knappast är något trovärdigt att luta sig emot, dels fått se hur dopningsskandaler kunnat mörkas i friidrott är det inte underligt om man undrar. Hur ser det egentligen ut? Vill man skada sporten?
Utlandsproffs som Lasse Eriksson och Jonas Thern tillhör dem som vittnat om att det varit en del underligheter i respektive proffsklubbar. Turerna kring Juventus och en del andra spelare i Italien och det finns exempel runt om i världen.
När man i Spanien gick efter dopningen inom cyklingen under Operation Puerto och läkaren Eufemiano Fuentes så ledde även spåren till fotbollens värld, men det släpptes. Franska Le Figaro skrev att Real Madrid och Barcelona hade koppling till läkaren.
Den sedermera fängelsedömde läkaren ska ha yttrat sig till en medfånge, enligt fransk press, och sagt att om han berättar sanningen så hade det spanska landslaget mist VM-guldet från Sydafrika 2010.
Oavsett om vi tittar österut eller västerut så är det tyvärr så att idrottare tar droger för att orka mer, tåla mer och vinna mer. Det är likadant i Ryssland som det är i USA, det finns fortfarande mycket att vinna på att ta olika mediciner.
Av det skälet är det svårt att se att fotbollen i världen skulle gå ren. Finns det ett systematiskt ointresse att granska det från fotbollens sida, och likt i Skottland hävda att sporten är ren för att det passar imagen bäst?