På något sätt definieras vi av upplevelser under vår uppväxt. Vissa personer, fenomen eller händelser etsar sig in och präglar oss resten av livet. Och det är under några år som man är extra mottaglig för det som sker runt om kring en.
Oavsett om det handlar om att se konserter med The Clash och Ebba Grön eller att framför tv:n följa ännu en förlust mot Sovjetunionen i ishockey eller att se Björn Borg höja Wimbledon-pokalen och Ingemar Stenmark köra snabbast över mållinjen.
Naturligtvis är det generatonsstyrt, och där dagens unga formas och tar fasta på Lionel Messi och Zlatan Ibrahimovic i Champions League och där min föräldrageneration såg upp till Gunnar Nordahl, Nils Liedholm och en 17-årig Pelé under VM 1958.
VM i fotboll i Västtyskland 1974 är en händelse som jag bär med mig i livet. De första mållösa svenska matcherna, där 0-0 mot Bulgarien var svagt och jag gick ut i trädgården och spelade själv för det var trist.
Det blev även 0-0 mot Nederländerna som måste rankas som okej och där Jan Olsson blev bortvänd av Johan Cruyff på ett brutalt vis, men det har blivit större i efterhand. Sedan följde överkörningen av Uruguay med 3-0 och avancemanget för Ralf Edström o Co.
Polske målvakten Jan Tomaszewski räddning på Staffan Tappers straff sitter på näthinnan. Pappas besvikelse i tv-soffan. Edströms mäktiga volley som fick Västtyskland i gungning för en kort stund och oss att hoppas.
Men där intresset falnade när Sverige inte längre kunde ta medalj och segern mot Jugoslavien minns jag knappt. Likt många andra fastnade jag för Nederländerna anförda av Johan Cryuff. De framstod som de goda.
Han var inte ensam, det kryllade av profiler i laget som spelade i orange, men Cruyff stack ut. Då hade jag givetvis inte koll på varför han spelade med två ränder på tröjan – han hade Puma och vägrade köra med Adidas – och hur han tvingade Fifa och VM-arrangören att få spela i nummer 14.
Ska även vara ärlig att jag då inte hade järnkoll på inhoppande förbundskaptenen Rinus Michels totalfotboll som han börjat sprida med sin lärjunge Johan Cruyff, och som sedan haft ringar på fotbollsvattnet världen över. En veritabel revolution som inte är över än.
Den holländska förlusten i VM-finalen mot Västtyskland – som i min värld framstod som de onda - trots ett tidigt ledningsmål på straff, efter att Cruyff blivit nerdragen, sved i mitt 7-åriga hjärta. Det sitter i än, för Holland borde ha vunnit VM-guldet där och då.
Inför VM 1978 var det upplagt för att holländarna skulle ta det där VM-guldet, men Johan Cruyff valde att inte ställa upp. Detta var en tid när nyhetsrapporteringen var minst sagt begränsad och det var också en gåta varför han nobbade Argentina-VM.
Spekulationerna handlade om allt från sponsorbråk med det holländska förbundet till att Cruyff inte ville spela ett VM i ett Argentina som styrdes av en hårdför militärjunta. Det sista var logiskt sett till att han var tydlig om sin syn på Franco, och därför nobbade Real Madrid.
För åtta år sedan berättade Johan Cruyff att skälet var ett kidnappningsförsök i Barcelona ett halvår före VM. Han gick ut med uppgifterna för att hans fru då återigen fått skulden för att han inte spelade VM i Argentina.
Ett Holland utan Johan Cruyff och Rinus Michesl tråcklade sig hela vägen till finalen. Endast målskillnad såg till att man överlevde gruppspelet framför Skottland, och i gruppspelsomgång två så var det ett sent segermål mot Italien som gav VM-final.
Det var minst sagt stökigt inför avspark i finalen mellan Argentina och Holland. Värdnationen krävde att René van de Kerkhof skulle få spela utan gips, och holländarna hotade med att gå av planen. Till slut fick hemmanationen rätt.
Över 70 000 åskådare på Estadio Monumental i Buenos Aires fick se Mario Kempes avgöra VM-finalen i förlängningen. Konfettiregnet var makalöst men det gjorde ont att se Holland förlora en final ännu en gång. Känslan var att med Johan Cruyff i laget hade man vunnit.
Fotboll är precis som livet, det finns ingen rättvisa, men när Cruyff under torsdagen gick bort efter en kamp med cancer så påminns jag om finalerna på 70-talet. Som naturligtvis en av de största spelarna genom tiderna skulle ha vunnit.
Johan Cruyff var så mycket mer än en spelare, och som tränare och lärjunge till Rinus Michels så såg han till att både sprida läran och filosofin om totalfotboll och utveckla den. Ajax och Barcelona var hans modeller och många har tagit efter.
Samtidigt var han en person som var svår att jobba med. Eller rättare sagt, han var övertygad om att han hade rätt och vek sig aldrig. Gick aldrig i andras ledband. Som en Steve Jobs. Eller en David Bowie.
Naturligtvis svårt för omgivningen att hantera, men det kan vara viktigt att komma ihåg att den typen av personer är viktiga för att vi människor ska gå framåt. Och det är bara att försöka beundra någon som går sin helt egen väg, även om ingen gått i den riktningen tidigare.
Johan Cruyff spred många citat, och han visste vad han talade om: ”I’m ex-player, ex-technical director, ex-coach, ex-manager, ex-honorary president. A nice list that once again shows that everything comes to an end.” Nu är det verkligen över, men hans lära lever vidare vilken är en tröst, även om han borde fått höja VM-pokalen.