Alexander Ceferin eller Michael van Praag? Ja, det är valet som Uefa:s 55 medlemsländer ställs inför i Aten på onsdag. Antingen ska slovenen eller holländaren ta över avstängde Michel Platinis roll som ledare för Europasfotbollsorgan.
Under torsdagen befann sig de två återstående kandidaterna på ett hotell vid Kastrup – spanjoren Angel Maria Villar hoppade av i veckan - för att först möta ordförandena i de nordiska fotbollsförbunden och sedan medierna. Allt för att försöka vinna några röster till.
Efter en dag i valkampanjens närhet är känslan att det spelar mindre roll vad som sagts eller gjorts. Känner mig mest desillusionerad efter att ha hört olika inblandade ge helt olika versioner, och det är rätt givet att någon ljuger. Om inte det är alla?
Svulstiga löften om reformer, öppenhet och att man ska ta hand om fotbollen på bästa sätt och hjälpa svaga och fattiga. Alla påståenden om andra syften är lögner, felaktigheter och herrarna ska naturligtvis göra sitt yttersta för att hjälpa sporten.
Moder Teresa hade framstått som egocentrerad i jämförelse med herrarna som vill ta ansvar för Uefa. Naturligtvis finns det grader i fotbollens helvete men det är en tomhet som fyller mig när jag lämnar mötet med fotbollshöjdarna.
Det är precis som när jag bevakade Fifa-valet mellan Sepp Blatter och Lennart Johanssonvåren 1998. Gott om fina ord och löften om reformer, att brinna för fotbollen och att ta ansvar. Verkligheten blev något helt annat, även om skulden mest var Blatters där.
Samtidigt tror jag att enbart naiva människor undgår att se mekanismerna bakom en klättring i organisationer som Uefa och Fifa. Ingen kommer uppåt utan att på något sätt dela med sig eller ha något att köpslå med. Det är en enkel ekvation.
Även om Michael van Praag på ytan verkar vara vettig och dessutom inställd på att förändra så glider även han på sanningen. Som när jag frågar om mötet där Karl-Erik Nilsson försökte agera kungamakare och se till att både holländaren och slovenen skulle vinna – men vid olika tidpunkter.
Över en öl hade SvFF:s ordförande föreslagit att van Praag skulle ta de två och halvt åren som återstår av den avstängde Michel Platinis mandatperiod. Därefter skulle Alexander Ceferin kliva in och vinna nästa val gällande ett mandat på fyra år.
Allt för att bygga broar, enligt Nilsson. "Building bridges" står i van Praags manifest sa en leende Karl-Erik Nilsson när jag frågade om turerna. Kanske också ett bra sätt för Sverige att ta hand om en gammal vän (van Praag) och hålla sig väl med framtiden (Ceferin)?
Det slutade med att van Praag åkte och träffade Ceferin efter Karl-Erik Nilssons uppmaning, men kandidaterna kom inte överens. I slutändan ville van Praag vara Uefa-bas en längre tid än 2,5 år och Ceferin kände att han hade så mycket stöd att han kunde vinna direkt.
Därför har vi ett val i Aten på onsdag där det nu pågår ett maniskt arbete bakom kulisserna för att se till att få något i utbyte för sin utlovade röst. Oavsett om det är makt, positioner eller mästerskap så är det ett köpslående i smyg.
Vi i media är en del av processen vare sig vi vill eller ej. Det är rykten, insinuationer och olika uppgifter om vartannat. Man säger en sak vid sidan och en annan framför kameran eller bandspelaren. Allt för att vinna mark.
Vi kan gnälla allt vi vill på Fifa och Uefa och SvFF men det intresserar sällan läsare. Därmed inte heller medierna. Jag vet efter att ha försökt under flera år ihop med ett ytterst fåtal kollegor.
I Köpenhamn är jag ensam svensk journalist att bevaka ett val som på olika vis kommer att påverka fotbollen och även den svenska. Champions Leagues förändring. Europa League. Landslagens roll. Uefa är en enorm maktfaktor.
Efter all skit som varit i Fifa och Uefa på senare år och alla löften om reningsbad har vi sett att nya basen Gianni Infantino inte blev den frälsare Fifa behövde. Istället negativa rubriker om maktfullkomlighet och girighet.
Det är därför en aning sorgligt att Svenska Fotbollförbundet och dess ordförande Karl-Erik Nilsson nu är i mitten av Uefa-röran. På ett drygt år har man gått från att stötta van Praag som kandidat i Fifa-valet till att byta till den grymt oerfarne Ceferin i Uefa-valet.
Ingen ska inbilla mig att SvFF gjort en quickstep värdig Let’s Dance utan att få något i utbyte. Jag tror helt enkelt inte på dementierna även om jag inte kan bevisa det. Tror vi får se Karl-Erik Nilsson bli invald i Uefa:s exekutivkommitté under 2017. Norden lär sedan få ett EM-slutspel 2024 eller 2028.
Tyskland som häromdagen övergav van Praag (något som överraskade honom) och öppet deklarerade att man skulle backa Ceferin ska enligt en del bedömare få EM 2024. Det är så det fungerar i fotbollsvärlden, och även inom Uefa, och inget är förändrat. Oavsett alla fina ord.
Karl-Erik Nilsson förnekar det hela och hänvisar till den demokratiska processen. Han säger att det är Uefa:s medlemsländer som röstar om vem som sitter i Uefa:s exekutivkommitté. Sedan är det exekutivkommittén som röstar om vilket land som får EM-slutspel.
Självklart är det så det ska gå till i teorin, men i praktiken är det allianser och maktbaser som ser till att söndra och härska inom Uefa. Att SvFF låg på de andra nordiska länderna att vara först ut att stötta Ceferin var ett tydligt tecken på att förbundet och Karl-Erikspelar en roll för att hämta hem något i slutändan.
SvFF bidrog därmed till att de nordiska länderna satte en betydligt bättre stämpel på Ceferins kandidatur än den ryska som följde en knapp vecka senare. Att de nordiska länderna ville ha slovenen var en smakstart för honom och hans kampanj.
Det var lite sorgligt att prata med van Praag i Köpenhamn. Flera gånger försäkrade han att Karl-Erik Nilsson sagt att SvFF:s uttalade stöd till Ceferin i juni bara handlade om att det svenska förbundet ville att slovenen skulle ställa upp i valet. Inget annat. Även om pressmeddelandet var tydligt.
Några timmar senare förstod Karl-Erik Nilsson inte hur van Praag kunde se det så. I maj var det så, men inte nu. Det var snarare solklart att SvFF skulle lägga sin röst på slovenen för att man vill ha en ny ledare som kunde ta Uefa vidare under lång tid. Det såg man inte i van Praag.
Tänk att Karl-Erik Nilsson som ofta talat om vikten av mänskliga rättigheter backar en kandidat som knappt nämner mänskliga rättigheter i sitt manifest. Och apropå VM i Qatar 2022 sa Ceferin att OM rapporterna i media stämde om att gästarbetare far illa så är det naturligtvis fel.
SvFF:s kandidat är alltså en man som är tvungen att flika in ett OM gällande det öppna slaveri och den mänskliga rovdrift som pågår i Qatar. Eller som inte har några synpunkter vare sig på att Ryssland anordnar VM 2018, att idrottsminister Mutko även sitter i Fifa eller alla skandaler som skakar rysk idrott.
SvFF har verkligen valt en kandidat som på flera sätt går tvärt emot det som svensk fotboll står för. Dessutom valde det svenska förbundet att öppet stötta honom innan det var klart vilka som var motkandidaterna och innan hans manifest var klart.
Det är inte vackert, men det kanske ger något för SvFF. Jag hoppas att det är något som för fotbollen i rätt riktning och att Karl-Erik sover gott om natten, men det gör han nog. Tyvärr är ju inte SvFF något bra exempel på öppenhet och demokrati.