En av mina favoritspalter är The Observers ”Said & Done” som journalisten David Hills knåpar ihop. Det är en fantastisk uppvisning i att Donald Trump inte var först med att säga en sak, göra en annan och sedan ljuga om det.
Fotbollsvärlden kryllar av Trump-kopior som inte tvekar när det handlar om båda vita och svarta lögner, och allt där emellan för att alldeles för få gör som Hills. Det vill säga exponerar de olika lögnerna som fyller tidningar och tv.
Fastnade på en passus om Dimitri Payet häromveckan. Där den klassiska dubbelmoralen blev exponerad. West Hams vd Karen Brady uppgav att man tänkte anmäla Marseille till Fifa för att den franska klubben agerat fel i jakten på den kontraktsbundne Payet.
Humorn när då Hills i sin spalt kan visa att sommaren 2015 så var Marseille-ledningen vansinnig på West Ham. Varför? Jo, för att den engelska klubben förhandlat med Payet och hans agent utan Marseilles vetskap.
Slutsatsen blir kanske att det är Payet och hans agent som är skurkarna då. Nja, jag tror att alla är lika stora kålsupare i den här härvan och att man tar genvägar när det passar en och klagar när någon annan utnyttjar genvägarna.
West Ham-fansen då? Som stampar och spottar på Payets tröja nu när han vägrar spela med A-laget och vill flytta hem till Frankrike dit hans fru och barn återvänt. Jo, det är givet att man kan köpa deras frustration över Payets handlande.
Ändå har man svårt att tro att West Ham-fansen ansåg att klubbledningen gjorde sommaren 2015 när man såg till att värva honom från Marseille. Snarare såg man väl det som skickligt arbete, även om Marseille-fansen säkert var besvikna över att han lämnade klubben.
I grunden vill man att ett kontrakt ska gälla, men både spelare OCH klubbar har gång på gång visat att så inte är fallet. Fråga Emir Kujovic och Alexander Kacaniklic som skrev på för nya klubbar i somras men som blivit tillsagda att hitta nya arbetsgivare.
Det kryllar av exempel på klubbar som gjort både det ena och det andra för att få bort spelare trots gällande kontrakt. Bli av med tröjnumret. Träna med juniorerna. Och se till att det blir krångel med lönen och annat.
Det försvarar inte att Dimitri Payet tar en bonus på tolv miljoner kronor i september och i januari inte längre vill spela för klubben. Men det är en verklighet som gäller, där både spelare och klubbar agerar för sitt eget bästa och struntar i mycket annat.
Hur många gånger har vi inte hört om klubbar som på olika sätt hotat spelare för att de inte vill förlänga sina kontrakt. Samtidigt har samma klubbledare inga problem att värva kontraktslösa spelare och välkomna dem i värmen.
Känner någon till en spelare vars kontrakt är på väg att gå ut och där klubben inte vill behålla honom, men som ändå lyckats hota sig till en förlängning? I så fall vill jag gärna veta om det fungerat för en spelare att agera som en klubb.
Vi i media blir inte sällan megafoner i denna kamp och där man från antingen spelarens eller klubbens sida ser världen i svart eller vitt. Tyvärr är den sällan så enkel att se. Det är betydligt mer komplext än så och det borde vi bli bättre på att förklara.
Inte sällan läser man att det är agenternas fel. Eller så är det spelarna som är giriga. Fast ledarna då? Och ägarna? Det är klart att de är en del av maskineriet och ser till att sko sig på olika vis och agerar med dubbelmoralen hissad högt.
Kanske är det att ställa för höga krav på fansen när det handlar om hur man ser på en spelare som vill dra kontra när ens egen klubb värvar en spelare som bråkat sig loss. Juve-fansen kokade inte när Zlatan bråkade med Ajax, men var arga när han stack till Inter.
Det finns mängder av exempel men tyvärr rusar vi ofta för snabbt fram. Ny affär. Ny spelare. Nya rubriker. Därför är David Hills kolumn i Observer/Guardian varje söndag en påminnelse om hur deppig den här världen kan vara när det handlar om dubbelmoral och heder.
Naturligtvis kan jag förstå de som spyr på Dimitri Payet som för mindre än ett år sedan skrev på ett nytt kontrakt värt runt 1,5 miljoner kronor i veckan, men nu vägrar att spela. Det är ett hån mot dem som betalar hans lön via köp av biljetter, tröjor och tv-abonnemang.
Att han vill flytta hem till Frankrike för att vara med sin familj borde han kanske tänkt på när han förlängde kontraktet. Eller när han hämtade ut sin lojalitetsbonus i september. En sak är att vilja flytta hem, en annan är att strejka för att komma loss.
Ändå är det inte så enkelt att klubben bara är ett offer för en bortskämd fotbollsspelare. Payet har troligen sett att lojalitet inte direkt lönar sig i den här branschen och att det handlar om att ta så mycket man bara kan, för ingen kommer att tacka dig i slutändan.
Snarare är det ett tecken på en allt sjukare fotbollsvärld, och tyvärr också en värld i stort. Där det viktigaste är att se till att man får sin del och att man struntar i andra. I det fallet går klubbar, spelare och agenter hand i hand i riktning mot banken.