Zlatan Ibrahimovic lämnade planen snabbt efter den svenska förlusten. Besvikelsen var uppenbar. Under hela matchen hade det gått att ta på hans frustration. Varken han eller laget fick till någon fungerande offensiv.
En andra raka svag EM-insats från den svenska lagkaptenen. Zlatan bar Sverige till EM via elva mål och han stod för tre av fyra mot Danmark. Fast mot Irland och mot Italien har han haft det riktigt tungt och det var uppenbart.
Erik Hamrén försvarade sin lagkapten på presskonferensen efter matchen. Vad Zlatan själv tyckte? Han lämnade plan utan att tacka publiken och gjorde ingen intervju med SVT som sände matchen. Det var väl ett slags besked.
På onsdag kväll väntar Belgien i en avgörande match om vidare EM-spel i Frankrike. Svensk seger då lär räcka till avancemang, men man måste vara käck positivitetskonsult för att tro på det på allvar. Sverige årgång 2016 är inte bra nog.
Offensivt händer absolut ingenting och ett irländskt självmål är faktiskt det enda som ger fortsatt svenskt EM-hopp. Det är många som brister i anfallet och det är bara uppenbart att det är för dåligt. Knappt några avslut överhuvudtaget.
Istället fick vi se ett Italien, som långa stunder var helt ointresserat i att ta några risker, skruva upp intensiteten på slutet av matchen. Först en nick i ribban och sedan stod Èder för ett vackert genombrott och avslut till 1-0.
Erik Hamrén stod rakt nedanför mig och var på väg att sparka i väg en vattenflaska. Han stoppade sig i sista stund. Hade varit fullt förståeligt efter ett mål i minut 88 efter en väl genomförd försvarsinsats och en klar uppryckning efter EM-premiären.
Men när det väl gällde då hade Italien kvaliteten som Sverige saknade och det blev 0-1 som lyste från tavlan när domaren blåste av matchen. De svenska spelarna säckade ihop och om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att de precis hade åkt ut EM.
Förbundskapten Hamrén får försöka samla ihop styrkorna till en sista satsning i Nice på onsdag kväll. Då hans epok kan ta slut om det inte blir vinst mot Belgien. Han har pratat om den goda stämningen i truppen, den prövas nu. På allvar.
Hamrén fick rätt svar av Albin Ekdal i matchen men givetvis tappade han på slutet. Även John Guidetti bidrog med energi och kraft men ingen direkt offensiv spets. Två skiften som dock höjde laget efter den hemska EM-premiären.
Sverige inledde annars matchen mot Italien med en variant på avsparken. Victor Nilsson Lindelöf stod som högerytter och skulle storma fram och nicka ner det kommande uppspelet men det hela blev minst sagt misslyckat. Motståndarna kunde roffa åt sig bollen direkt.
Den omedelbara känslan var att premiären mot Irland satt kvar. Verkligheten på planen blev annorlunda när Sverige tilläts ta kommandot och hålla i bollen. Nej, man skapade inte så många chanser eller särskilt mycket spel kring Gianluigi Buffon men avståndet till Isaksson var betryggande.
Samtidigt var det rätt uppenbart att Italien litade på sin matchplan att lämna över bollen till motståndarna för att försöka leva på kontringar. Att Sverige dominerade bollinnehavet hängde inte bara ihop med svensk skicklighet. Utan snarare med motståndets riskminimering.
Italien kan det här med att gå vidare i mästerskap. Efter segern mot Belgien hade man satt sig i gruppens förarsäte och visste att tre nya poäng innebar klart avancemang. Samtidigt var en poäng en bra bit på väg och då behövde man också riskera mindre.
Det präglade den första halvleken där Sverige hade 60-40 i bollinnehav men bägge lagen hade svårt att komma fram till chanser. Helt enkelt en match som resten av Europa slumrar till framför tv:n eller släpper intresset för ganska snabbt.
I andra halvlek försökte Italiens förbundskapten Conte efter hand öka trycket på Sverige via några byten. Man blev hela tiden farligare och farligare. Att Italien klev framåt gav inte Sverige så många fler möjligheter, eller rättare sagt: man klarade inte av att utnyttja ytorna.
Faktum är att antalet riktiga svenska avslut var lätträknade. Några fasta situationer och några kombinationer men egentligen inget som verkligen stack ut. Sverige är helt enkelt alldeles för trubbigt och då blir EM en nivå för högt upp.
Zlatan Ibrahimovic är Sveriges lagkapten. Ganska ofta blir han hyllad av Erik Hamrén för sina ledaregenskaper och vad han betyder för landslaget även som fadersfigur. På planen syns de dock inte utan det är snarare tvärtom.
Inte så att Zlatan brister spelmässigt utan det är andra saker som inte man förknippar med ledare: gestikulerande oavsett vem som gör fel, ett ointresse och en tydlig frustration emellanåt och sekvenser när han stannar på mittplan.
Matchen mot Italien var inte annorlunda. Det är inte heller någon hemlighet att omgivningen i landslaget är långt ifrån honom i kvalitet. Samtidigt har han sagt att han ska ta ansvaret, och mot Italien var han svag men gnällde mycket på medspelarna.
Visst, han var hårt uppvaktad av italienarna under matchen. Det small i nickdueller. Han blev kapad. Respekten och rädslan var uppenbar när Zlatan ofta hade tre man omkring sig de få gånger han hade bollen under kontroll.
Ändå åker ribban högre upp för honom eftersom han själv varit med och lagt den där. Och det är så uppenbart att när han inte är i slag så brister Sveriges offensiv än mer. Då blir det svårt för Hamréns landslag att ta sig vidare.
Zlatan är givetvis inte ensam. Emil Forsberg är en stor besvikelse i EM och det förvånar att han fått så mycket speltid sett till vad han uträttat framåt. Han skulle vara hotet i djupled, men det uteblev mot Italien också.
Även en hel del andra hade svårt att skapa något framåt. Sebastian Larsson sliter men det händer för lite framåt. Innermittfältet stod för en del bra passningar och inspel men det blir i slutändan för lite farligheter.
Om det är spelarnas kvalitet som brister eller om det är spelidén (eller bristen på en sådan) eller en kombination kan vi diskutera länge. Klart är bara att det är plågsamt uppenbart att Sveriges insatser mot Danmark var ett hack i kurvan, och mot svagt motstånd.
I stort sett gjorde Sverige annars en hedervärd insats mot Italien som använde alla trick i boken, men det räckte inte. Kanske inget att gnälla över, landslaget är inte bättre än så här. Att allt Sverige åstadkommit är ett irländskt självmål är rätt tydligt.
Naturligtvis kan man vara besviken över en utebliven straff på slutet, även om den inte var så given från min plats på läktaren. Tyvärr är det väl fotboll, att när det går emot en då går det verkligen emot en.
Erik Hamrén kan glädja sig åt att EM är utökat och att det därmed är möjligt att piska upp hopp inför onsdagens match mot Belgien. Till skillnad mot den sista matchen under EM 2012. Om landslaget kan hitta anfallsspelet till dess återstår att se.
*****
EM i Fotboll är halvamerikanskt inför matcherna. Publiktävlingar med decibelmätare. Musik. Det är uppenbart att arrangörerna är övertygade om att enbart fotboll inte räcker. Om de har rätt? Tveksamt.
*****
Viktigt att komma ihåg att den inbördes rankningen i grupperna i EM hänger på inbördes möten i första hand. Därefter inbördes målskillnad.
När det handlar om att ta fram de fyra bästa grupptreorna är det: 1) Poäng 2) Målskillnad 3) Flest gjorda mål 4) Fair Play vilket handlar om röda och gula kort 5) Ranking.
*****
Uefa nöjer sig inte med att ha Azerbadjzan som EM-sponsor, även statligt ägda Turkish Airlines som använder sport för att marknadsföra sig är med bland sponsorerna.
*****
John Guidetti bad flera gånger om hjälp från de svenska fansen som svarade. Det var inte bristen på publikstöd som fällde Sverige. De svenska fansen var i majoritet och det hördes.