En omgång återstår av allsvenskan och det är ett tillfälle att tittat tillbaka till säsongen som passerat. Att den högsta serien tappat publik efter rekordåret 2015 var kanske ingen skräll, men för mig imponerar siffran.
Ännu återstår åtta matcher och därför är snittet 9 161 preliminärt och Malmö FF lär dra mycket folk till pokalhissandet mot Hammarby och AIK och Norrköping bör få hyfsade siffror i årets sista hemmamatcher.
Visst, det finns några sänken som Häcken-Falkenberg och Sundsvall-Djurgården som drar ner snittet. Men Helsingborg sluter väl upp inför HIF:s ödesmatch mot Jönköping, eller? På söndag vet vi det exakta publiksnittet.
Under 2015 så hade allsvenskan ett snitt på 9 967 och då drog Hammarby 25 507 och AIK snittade 20 938. Bägge klubbarna har tappat under 2016, och mest märkbart är det för AIK som inför sista hemmamatchen dragit 16 742 per match.
Vill man kan man givetvis måla upp tappet negativt och fläska på med kris, men jag är antagligen för färgad av 1980-talet och 1990-talet innan boomen. Då man kunde se Malmö FF tillsammans med 4-5000 på Malmö Stadion och få brydde sig.
Även om jag inte själv börjat jobba som journalist vet jag att Expressen inför säsongen 1992 på allvar diskuterade att dra ner på bevakningen av allsvenskan. Då hade man reportrar på varje match men tanken var att sluta med det.
Skälet? Ja, fotboll engagerade inte folk på den tiden. När Tommy Svensson ledde Sverige i sin första landskamp på hemmaplan våren 1991 kom 3 689 personer till Råsunda för att följa Sverige som då spelat VM 1990 och hade ett hemma-EM att se fram emot.
Allsvenskan snittade mellan 4000 och 5000 från mitten av 1980-talet till en bra bit in på 1990-talet. Derbyfesterna i Stockholm, en framväxande ultraskultur, splittrade omgångar som gav mer mediautrymme bröt trenden och 2002 och 2003 var man över 10 000 i snitt precis som 2007.
Under 2000-talet har man pendlat från tre år över 10 000 åskådare till 6 500 säsongen 2010. Förklaringen till tappet då var en rekordtidig allsvensk premiär i mitten av mars och en bister vinter vilket slog mot publikintresset.
Att 2007 är det bästa året på 2000-talet är inte konstigt då Blåvitt vann SM-guldet på hemmaplan och man valde att spela på Ullevi och tog in 41 471 hemma mot Trelleborg, och dessutom hade derbyn mot Gais. Lägg på tre Stockholms-lag och ett gäng derbyn.
Under 2016 har allsvenskan varit avgjord hyfsat tidigt och få lag var inblandade på allvar när serien gick in på upploppet. Ska man få drag på publikfesterna och därmed siffrorna så underlättar det om stora klubbar är med i slutskedet.
I det perspektivet är över 9000 i snitt ett riktigt bra snitt och det är bara fem, sex säsonger som är bättre om man går 45 år tillbaka i tiden. För det var tidigt 1970-tal som svensk fotboll började tappa publik och vändningen dröjde till slutet av 1990-talet.
Vill inte på något sätt påskina att svensk klubbfotboll saknar utmaningar, men ibland är det bra att sätta in siffror i sitt sammanhang. Fotbollen är fortfarande het i Sverige, även om det svalnat på en hel del ställen.
Malmö FF, Norrköping och Kalmar har ökat under 2016 och både Östersund och Jönköping har haft starka år. Så givetvis påverkar sportsliga resultat. Naturligtvis oroar stora tapp för Blåvitt, AIK, Dif, Elfsborg men Hammarbys föll från en rejäl höjd.
Tyvärr har även säsongen 2016 haft deppiga inslag av oroligheter, knallskott och två avbrutna matcher. Lägg till slagsmål på läktarna när Hammarby och Djurgården möttes i våras till när Dif-anhängare hoppade in på planen på Tele2 nu i höstas.
Själv tycker jag att bengaler i rätt tid är en stämningshöjare och vill att man ska hitta fram till en väg där det fungerar på ett lagligt vis. I dagsläget verkar det i det närmaste omöjligt och då handlar det om att se till att inte bengalbrännarna har makten.
Om sedan polisen väljer att inte ingripa mot dem som eldar så är det svårt att kräva att andra åskådare eller klubbarna och deras vakter och värdar ska göra det. Ett bötessystem vore på sin plats för att lättare straffa de som begår brotten.
Klimatet kring de allsvenska arenorna är oftast gott men de här inslagen är negativa för fotbollen. Är uppgiven kring den polarisering som man lätt hamnar i när det här ska diskuteras, att det inte går att peka på dårskapen som sker ibland och vilja ha bort den.
Vilket inte betyder att jag jämställer bengalbrännande med huliganism, men ibland är det samma sak. Som när man antingen kastar brinnande bengaler på polisen eller det kastas på andra grupperingar.
På lång sikt är den här typen av händelser ett hot mot den svenska klubbfotbollen. Allt från sponsorer (Elfsborgs i veckan) till en del åskådare riskerar att tröttna. Man behöver inte vara ekonom för att fatta hur det skulle slå mot klubbarna.
Här måste parterna – klubbar och fans – fortsätta att närma sig varandra, och de som inte vill följa vad som gäller måste klubbarna få hjälp att hålla borta. För publiken är Allsvenskans viktigaste tillgång, och då menar jag hela publiken.