Svenska Fotbollförbundet har ända sedan den förnedrande förlusten i kampen om att få ordna matcher i EM 2020 på Friends Arena haft ett mål. Det är att få in Karl-Erik Nilsson i maktens innersta i Uefa.
Det är nära att lyckas nu, Karl-Erik Nilsson är Nordens kandidat att ta plats i Uefa:s exekutivkommitté. Allt talar för att han väljs in där den 5 april när Uefa har kongress i Helsingfors och dansken Allan Hansen avgår.
Det hela är en del av den komplexa uppgörelse som norska magasinet Josimar var först att avslöja. Där Karl-Erik Nilsson fick med sig en del av de nordiska förbunden att redan i juni stötta den okände slovenen Alexander Ceferin i kampen om att bli Uefa-president.
Man kan tycka att det givetvis är okej att stötta en kandidat, men att göra det sex veckor innan det är klart vilka som ställer upp är ju direkt dumt. Dessutom när Michael van Praag, som tidigare varit SvFF:s man, var en tänkbar kandidat.
Fast politikern Karl-Erik Nilsson förstod givetvis läget och genom att vara först ut med offentligt stöd, och med det goda demokratiska renommé som finns i Norden, så gjorde Nilsson den nye Uefa-basen en stor tjänst.
Återbetalningen ska vara en plats i Uefa:s exekutivkommitté för Nilsson samt stöd till en nordisk EM-ansökan antingen 2024 eller 2028. Det senare är inte klart, Tyskland (som också bytte från van Praag till Ceferin) ska ligga bra till för 2024 och då får Norden vänta.
De inblandade förnekar givetvis allt snack om en uppgörelse. Om jag litar på dem? Nej, det är så här det går till i den här världen och det kan vara okej att spela det spelet om man vill stå för det. För så funkar det även inom SvFF som har exakt samma kultur.
Däremot är det beklagligt att SvFF därmed spelar med i det spel som man öppet kritiserat de senaste åren när FBI började rulla upp Fifa vilket fått följdverkningar även inom Uefa. Det troliga är att det bara var tomma ord från Karl-Erik o Co.
Hade mycket hellre sett representanter som stod upp för ett annat ledarskap och en annan kultur. Tyvärr har vi sett gång på gång att det är tomma ord och att följa Karl-Erik Nilssons hanterande av avstängde Michel Platinis fall smärtar.
Karl-Erik Nilsson är kommunalpolitikern från Emmaboda som gjorde rätt tid för att få full politikerpension och sedan satsade på en annan karriär. Han har tydligt siktat på en internationell fotbollskarriär och får ett lyft i vår.
Imponerande målmedvetenhet och ett mäktigt driv. Det heter att det är för svensk fotbolls bästa. Naturligtvis gynnar det svensk fotboll att vara med där besluten fattas. Frågan är bara om det är värt priset?
Man skulle kunna hävda att Karl-Erik Nilsson blir en positiv kraft som vill förändra den internationella fotbollen inifrån. Någon som verkligen kommer att bidra till att reformera Uefa och göra det till en demokratisk, transparent och bra organisation.
Fast om man tittar på SvFF som Karl-Erik Nilsson snart lett i fem år så har han inte förändrat den tillräckligt. Fortfarande är det en organisation som behöver jobba rejält för att kunna kallas öppen, demokratisk och dynamisk. Tyvärr är det snarare tvärtom.
Historien kring hans politikerpension och ett bolag vid sidan för att slippa skatta för andra inkomster är också talande på sitt sätt. Att det handlar om att maximera för egen del, och frågan är då om han jobbar för sig eller för svensk fotboll?