En dryg månad efter att Frankrike inledde EM-slutspelet med att slå Rumänien med visst besvär på Stade de France så väntar finalen där hemmanationen är en av deltagarna. Portugal står på andra sidan när EM-pokalen ska få en hemvist i fyra år.
Två motståndare med olika typer av förutsättningar. Portugal har på något sätt allt att vinna och en möjlighet att ta den första stora titeln efter att ha gnetat sig till EM-finalen. De skiter i kritiken och synen på deras spel, och vill göra som Grekland 2004; förstöra festen för hemmanationen.
Didier Deschamps landslag har med ett undantag gjort det förväntade enligt ett matchprogram som var upplagt för arrangörslandet. Bara det att man fick en grupptrea i åttondelen och två gånger sju dagars vila tydde på att många ville se Frankrike där.
Att man sedan betvingade Tyskland och därmed besegrade den nationen i ett mästerskap för första gången var givetvis en prestation. Ändå är det som om EM varit planlagt för att Frankrike skulle stå på ena sidan av en final och att det har man infriat.
Man måste här hylla förbundskapten Didier Deschamps som fått ordning på ett landslag som bara för sex år sedan i Sydafrika föll samman inför öppen VM-ridå. Och där stökigheterna fortsatt genom åren med nattklubbsbesök, sexfilmer, utpressning och negativa rubriker.
Deschamps har satsat på spelare som utgjort en bättre grupp. Inför EM fick han mycket kritik för att han inte tog ut en pånyttfödd Hatem Ben Arfa men han har kört på sitt spår och dessutom vågat peta både Pogba och Griezmann under pågående mästerskap.
Spelmässigt har man svajat och inte alltid övertygat under mästerskapet. Inte sällan har individerna kommit till undsättning, från Payet i början av EM till Griezmann på slutet. Även väldigt svag för kaptenen Hugo Lloris som gjort några magnifika parader.
Portugal har inte heller skämt bort fotbollspuritanterna. Under ledning av landets Lasse Lagerbäck, Fernando Santos, som hade ansvar för Grekland under EM 2012 och VM 2014, så har Portugal blivit något annat. Ett cyniskt lag i jakten på resultat.
Nej, det är inte alltid vackert som italienskt försvarsspel eller som briljant kombinationsspel. Men jag kan uppskatta när man tar vad man har och sätter upp ett mål och sedan får alla att ställa upp på vad som krävs för att nå dit.
Till och med Cristiano Ronaldo har tvingats jobba hemåt och täcka av ytor och dessutom har han visat att han inte bara är missnöjda gester mot lagkamraterna. Även om de naturligtvis också synts, har vi även fått se en annan sida av superstjärnan.
Kan se det vackra i hur Portugal går in och snor bucklan och därmed rubbar manuset för hemmanationen; och möjligtvis även för Uefa som länge styrts av fransmannen Michel Platini och där EM i Frankrike skulle vara hans kröning.
Det finns något uppfriskande med någon som sparkar in dörren, inte gör som alla vill och på så sätt rubbar festbilden. Har trott på Frankrike hela vägen, men frågan är om inte Ronaldo, Pepe och de andra rubbar den planen.
Rätt trött på gnället om värdiga vinnare och att spelet ska vara vackert. Som Deschamps så klockrent påpekat: allt handlar om att vinna när det är en professionell fotboll. Resultatet överskuggar allt annat och då får man göra vad man kan. Den som vinner är en värdig vinnare.
Därför skönt att höra Fernando Santos på presskonferensen i Stade de Frances inre under lördagen. Portugisen bara skrattade åt kritiken hans landslag fått, och ser gärna att den fortsätter när de åker hem med pokalen som vinnare.
Om det blir så vet vi i sent i kväll och det är inte alls säkert att ett spelmässigt skickligare landslag som Frankrike vinner. För Santos har stöpt om Portugals landslag och gett det ett mer resultatinriktat inslag. Och det är alltid vackert att vinna, eller hur?