Var inbjuden på Stora Journalistprisets utdelning på Grand Hotel häromveckan. Där prisade man de främsta journalisterna i Sverige 2016 och det var onekligen värdiga vinnare, Precis som att de nominerade hade gjort starka journalistiska insatser.
Ändå var det slående för mig att ingen sportjournalist fanns med bland de nominerade som trots allt var 17 stycken. Erik Niva och Simon Bank hade definitivt kunnat finnas med för både berättande och i den nya kategorin Årets röst. Det finns även fler som kunde tagit plats.
Nu finns det naturligtvis ingen exakt rättvisa, den namnkunniga juryn ska sortera bland mängder av nomineringar och alla kan inte få plats när man väljer ut tolv nominerade arbeten. Ta bara Dagens Industri som fick se sin Swedbank-granskning bli utan nominering.
Samtidigt är det tydligt när man kollar igenom pristagare historiskt att det är rätt ont om sportjournalister. Mats Olsson och Lasse Granqvist har fått Lukas Bonniers pris på 2000-talet och Offside fick priset som förnyare 2002. Ännu längre tillbaka har Åke Stolt (1990) och Radiosporten (1984) fått pris.
Vet att Anders Bengtsson varit nominerad ett par gånger för sina texter i Offside, men annars har det varit få sportjournalister. Likadant är det när det gäller priser som Kristallen, Guldspaden och det finns säkert fler exempel.
I tv-priset Kristallen handlar det om folkets nominering av en sportprofil och det finns ingen del som rör inslag eller sportsändningar. Varför är det så? Vet faktiskt inte vad det beror på. Är det bilden av forna tiders sportjournalistik som lever kvar? Mycket möjligt.
Är då priser viktiga? Det handlar om trovärdighet för sportjournalistiken att när den bästa journalistiken i Sverige ska koras bör även den som rör idrott finnas med. Inte sällan finns det en känsla att man inte tar den på allvar och några tidigare ordföranden för Publicistklubben har visat stor okunnighet och nonchalans.
På något sätt är det som om myten om att sportjournalistik är dålig, okritisk, onyanserad och ytlig får leva vidare. På ledarsidor och kultursidor skriver man emellanåt om sport på ett sätt som man aldrig hade närmat sig andra ämnen, men när det handlar om idrott är det på något sätt okej.
Oavsett så är sportjournalistik viktig av flera skäl. Framför allt för att den engagerar många och bevakar det som är en av Sveriges största folkrörelser. Idrott berör många och skildring av den är inte sällan en spegel av samhället och det går att dra lärdomar.
Precis som all journalistik har sportjournalistiken givetvis utmaningar och avigsidor men den som missat utvecklingen som skett på området de senaste 15 åren har en del att ta igen. Man bevakar en massa andra sidor av idrotten och ger perspektiv som är viktiga.
I en tid när tidningarna går på knäna ekonomiskt och tv-bolag får se kostnader för tv-rättigheter sluka allt mer av budgeterna är journalistiken också under tryck. Det är lätt att välja enklare satsningar som går att räkna hem, vilket också gäller sportens värld.
Ovanpå det har det varit stökigheter kring både reportrar och fotografer på matcher under 2016. Hot och hat är vanligt förkommande och värst är det för kvinnor som bara vill jobba med idrott och skildra den.
Därför är det extra viktigt att branschen ser till att kliva upp på barrikaderna. Vi ska inte be om ursäkt utan snarare försöka ta plats. Då handlar det om att göra det lättare att bli en motpart till allt från förbund och klubbar till arbetsgivare och andra i idrottens närhet.
På måndag väntar ett viktigt val. Då röstar medlemmarna i Sportjournalisternas Klubb Stockholm om att gå samman med Svenska Sportjournalistförbundet. Dess respektive ordföranden Jenny Modin och Lisa Edwinsson har insett vikten av att samla kraften i en organisation.
För egen del har jag röstat ja via fullmakt för det är givet att det är enda vägen. All journalistik är satt under tryck av strukturomvandlingen som sker och därför gäller det att följa med i tiden och se till att man kan möta de utmaningar som väntar på bästa sätt.
När jag någon gång skrev om att vi måste stå upp för vår rätt att göra vårt jobb och ställa de frågor vi vill var det en läsare som hörde av sig. ”Tro inte att du är något, det är inte direkt Syrien du jobbar med, det är underhållningsindustrin.”
Hen hade naturligtvis en poäng med det, men det betyder inte att sportjournalistik inte är viktig. Ibland handlar skildringarna från idrottens värld om följder av kriget i Syrien som tvingat folk på flykt och då kan idrotten vara vägen in i ett nytt samhälle.