I samband med att Allsvenskan gick mot sitt slut gjorde Djurgården klart med ett nyförvärv. Brwa Nouri kom överens med Bosse Andersson, Dif:s sportchef, om ett treårskontrakt och var inställd på att flytta.
- Jag kände att jag började komma upp i åren och saknade ärligt talat det sociala och min familj i Stockholm. Jag flyttade 2009 för att komma på fötter och bli människa igen, och jag har fått hjälp med det både i Dalkurd och i Östersund. Jag känner mig redo för att leva ett liv i Stockholm nu utan att falla för frestelser som jag gjorde när jag var ung och kunna prestera och vara i en storklubb, säger Brwa Nouri till podcasten Lundh.
- Jag tog beslutet att prata med Graham och säga vad jag kände, att jag började komma upp i ålder och skulle vilja testa på något annat. Men det samtalet jag hade med Graham… Det var tårar som kom, det var väldigt jobbigt och hårt. Jag kände någonstans ”vad är det egentligen jag gör?”. Men det blev som det blev. Jag pratade med Bosse (Andersson), och vi var överens. Jag var mentalt inställd och hade sagt upp mig på mitt jobb i Östersund. Sen blev det som det blev.
När övergången läckte ut blev det en del protester från fans i Djurgården och det ledde till att klubben bröt ett ingånget avtal med Brwa Nouri:
- Jag var ju inställd på att spela fotboll i Djurgården 2017 och tre år framåt. Jag hade sagt upp mig från mitt jobb i Östersund. När då Djurgården säger att de inte kunde gå vidare med det här fastän sakerna var klara, då var man lite halvpanikslagen. ”Vad fan ska man göra nu”, liksom. Det fick mig att säga upp mig från mitt jobb med Graham, det var det svåraste samtalet jag någonsin haft, och då har jag ändå haft en del svåra samtal genom åren kan jag tala om. Så vad fansen tyckte… Man får komma ihåg att det är en liten skara personer. Jag tror att 90 procent av Djurgårdens fans inte är på det viset som de här fansen som visade sig.
- Det var hot, det var sms, det var det ena och det andra. Det var inget jag brydde mig om speciellt mycket, jag kände att de fick tycka lite vad de ville, men mina nära och kära, min mamma och min flickvän, de tog åt sig. ”Det här är inte Brwa, det här är verkligen inte så jag ser honom”. Och visst, jag har gjort de här grejerna som djurgårdsfansen talar om. Först och främst tycker jag inte att man ska kasta sten i glashus. Jag tror inte att någon person är fläckfri i sitt förflutna. Men jag tror inte att man har läst eftertexten i vad som har hänt människan Brwa efter de här sakerna.
Om man vänder det till Djurgården, hur ser du på att Djurgården lyssnar på den gruppen av fans som på något sätt stoppar affären?
- Grejen var att Bosse och Djurgården sa att de ville till Europa, men jag har väldigt svårt att se att man ska gå till Europa om man lyssnar på dem som de lyssnade på. Jag förstår att man tar i beaktande att fans kan tycka och att man vill grunda sitt beslut på vad människor, fans och medlemmar tycker. Men samtidigt, vad är deras värdegrund? Det är inte så att jag är en våldsbrottsling i dag. Jag gjorde väldigt många fel när jag var yngre, men jag tycker också att det är farligare att ge en person som inte har gjort misstag chansen än att ge en person som har gjort sitt misstag och blivit en okej människa chansen.
Hur skildes du och Djurgården åt, eftersom ni hade varit överens om att du skulle dit?
- De sa att de inte kunde se mig spela fotboll i Djurgården år 2017. Sedan var det inget mer med det egentligen.
Var det så att du fick någon typ av ekonomisk kompensation?
- Grejen är att det där är avtalsmässigt. Avtal kan man egentligen inte prata om i media.
Var det andra klubbar som var intresserade, eller var det bara Djurgården som fanns där då?
- Det var det. Efter att Djurgården inte ville längre fastän saker och ting både var muntligt klart och påskrivet så fanns det andra klubbar. Men direkt när jag gick ut från det där mötet i Vasastan så ringde jag Graham och sa som det var, och att det fortfarande fanns klubbar. Men det var aningen Stockholm eller Östersund som fanns för mig. Jag hade lika gärna kunnat skriva på för någon annan allsvensk klubb, men för mig var det Stockholm eller Östersund. Skulle jag till Stockholm visste jag att jag skulle förlora fotbollen, för, ”let’s be honest”, Djurgården spelar inte i närheten av den fotbollen som vi gör här i Östersund, men det är fortfarande en storklubb. Det känns som att en bra match i Djurgården är som fem bra matcher i Östersund. Plus det här med det sociala, att jag skulle få vara nära min familj igen. Det var det som var själva grejen i kombination med att jag ville spela för en klubb med en anrik historia och väldigt mycket fans.