Alexander Farneruds relation till moderklubben Landskrona Bois är inte het konfliktfri. Det var efter att klubben stoppade den nuvarande Häckenspelaren från en övergång som relationen blev infekterad.
När svenskens pappa som länge jobbade för Landskrona Bois gick bort försvann kopplingen helt till klubben.
- Ja. Vi skildes inte åt så bra, jag och Landskrona. Min familj, Pontus lite bättre då, men när väl jag skulle bli såld och så vidare så var det mycket felbeslut av Landskrona Bois skulle jag vilja säga. De stoppade mig från någon övergång, sen var det någonting med mitt kontrakt när jag skulle säljas, att det var någonting de inte var överens om. Ja, det blev fult, inom fotbollen så att säga, och det blev liksom… vi var i domstol och så vidare.
Det var väldigt infekterat. Blev det liksom ett brott, att din pappa jobbade inte för Landskrona Bois sen?
- Ja, han jobbade väl fortfarande lite inom klubben men sen blev det mindre och mindre, och sen till slut så blev det inget alls. Då blev det väl att han försvann från fotbollen. Jag tror att han… det liksom försvann en del från hans intresse och det han hade levt med under flera år. Det blev ju lite infekterat allt, och det var ju jobbigt att det blev som det blev.
Egentligen har du och Pontus ingen relation alls med klubben nu?
- Nej, det har liksom helt brutits. Det är ju tråkigt, absolut. Man hade önskat att det hade blivit allting på ett annat del, man hade ju också, kan jag känna, att de skulle varit mer öppna och liksom tagit emot pengarna de kanske fick som erbjudande, och haft en bättre relation till klubben i dag. Och jag kan bara känna liksom att det är ju stor del som man har varit i Landskrona Bois liksom. Och varje eftermiddag som man gick dit och tränade och, det var en stor del under hela min ungdom.
Många Bois-fans drömmer om att du och många andra ska komma tillbaka. Det kan de glömma, i alla fall vad gäller dig?
- Ja. Alltså, det skulle jag väl säga.
Du gick till Strasbourg. Hur kom det sig?
- Det blev som jag sa, att det fanns andra klubbar redan innan där som jag kände att jag gärna skulle vilja lämna för.
Vilka var det? Det var Bayer Leverkusen vet jag.
- Marseille. Det var när brorsan var i Monaco. Och jag kommer ihåg att det just då var en fantastisk klubb. Den fungerade väl helt okej vid den tidpunkten. Och jag kände att det hade varit ett bra steg. Men de ville ju ha lite mer pengar, jag tror väl det var Zlatan som hade dragit upp prissumman där när han hade lämnat. Jag tror det fanns några holländska klubbar som var intresserade också, Feyenoord och Ajax. Men det blev Strasbourg till slut. Det blev en mindre summa för Landskrona Bois, vilket också var tråkigt när de kunnat tjäna miljoner. Man kunde gett något tillbaka till klubben. Men det blev en mindre summa, och sen för mig blev det väl ett bra val ändå. Det är en svår väg att gå direkt till franska ligan, men jag hade ju Pontus i klubben när jag kom dit. Så de första sex månaderna var väldigt nyttiga för mig, för att komma in i själva klubben.
Du jobbade med en agentfirma som hette IMG, och den stora agentfirman satsade väldigt mycket på fotboll. Och dom ägde Strasbourg fram till i princip tills du gick och de sålde det som nästan var ett konkursbo. Kände du till sånt själv?
- Nej, jag hade väl hört att de hade en bra relation till klubben.
Inte att de var ägare?
- Nej, det visste jag inte heller. Men det blev väl ett naturligt val för dem att sätta mig där. Jag visste ju inte så mycket om de mer politiska grejerna. Men som sagt, jag var bara glad att få komma ut i proffslivet och till franska ligan.
Hur kände du att det var att ta det klivet? Hade du gått till Marseille hade det varit ett ännu större kliv.
- Absolut. Ett mycket större kliv. Marseille hade ju varit fantastiskt på så sätt att det var en storklubb i Frankrike, och kommer du ut och tränar med den sortens klubb och de spelare som fanns i den klubben så utvecklas du också, även om du kanske inte får chansen direkt. Franska ligan är väldigt svår att ta sig till från Sverige. Du har ett annat språk och en annan mentalitet. Det är mycket som du liksom måste lära känna innan du känner dig trygg och trivs och det går bra. Men jag hade ju min bror som hjälpte mig väldigt mycket under de första sex månaderna och som gjorde att jag fick en stabil grund till det hela. Och efter första halvåret gick det faktiskt bra. Det blev en bra period i Frankrike.