Den här veckan gästas Fotbollskanalens podcast Lundh av journalisten Johanna Frändén, som jobbar för bland annat Aftonbladet, SVT och the Guardian. I podcasten resonerar Frändén kring kvinnornas position i sportmediebranschen.
Hon återkommer flera gånger i podcasten till att Kristina Kappelin, utrikeskorrespondent för SVT, var en förebild för henne när hon var yngre. Frändén menar att det var viktigt att ha den förebilden.
- Det är först nu när jag får ganska många mejl från tjejer som säger att jag är en förebild som jag har börjat tänka på hur det var för mig, och då inser jag att… mina föräldrar har sagt att jag ofta pratade om Kristina Kappelin. Så det var nog viktigt, säger Frändén.
- Då fanns det bara en eller två. Nu är vi ju ganska många och då blir det kanske inte lika viktigt att ha en kvinnlig förebild. Då var det ju mer att det var ett sätt att se att dörren var lite öppen för en själv också.
Jag har läst att du inte gillar den typen av frågor, som: "Hur är det att vara kvinna i den här typen av värld?". Men kan du känna att situationen har förändrats under åren du jobbat i branschen?
- Jag har inget emot frågan i ett sånt här sammanhang. Jag kan tycka att det är svårt när man… Om det händer någon typ av sexistisk skandal som att Therese Sjögran inte får någon bil så ringer braschtidningarna till tre kvinnliga journalister och frågar om detta. "Varför blir det så här? Hur är det att vara kvinna och så vidare?", och det tycker jag är slappt och dåligt. Ansvaret ligger ju inte hos oss först och främst om journalistiken blir vinklad mot kvinnliga fotbollsspelare.
- Det är lite som när folk säger att: ”Du och Anna Brolin är mina bästa kommentatorer”. Vi är kanske dina bästa tjejer i rutan, för vi gör inte alls samma jobb, ingen av oss är kommentator. Det blir ett lite enkelt sätt att plocka poäng.
Frändén menar att situationen har förändrats genom åren.
- Saker förändras ju utan att man reflekterar över det, det är små steg i taget. Bara att vi har ett nätverk av tjejer, en Facebook-grupp, som bara blir större och större för att det kommer nya. Plötsligt är en tjej producent på Viasat eller chef på en lokaltidning. Så var det ju inte för tio år sedan. Då var det ju mer att man var reporter eller intervjuare. De lite tyngre positionerna börjar också komma.
- Det ger ju legitimitet åt alla. Min förhoppning är ju att det snart är så vanligt så att man inte behöver ta ansvar när andra tjejer är dåliga. Det här att jag kan få frågan: ”Men hon är väl inget vidare?”. Jag har ingen lust att gå i försvar för en människa som inte är bra på sitt yrke i den händelse att hon är en kvinna. Ofta förväntas man komma med något slags systerskapssvar. Jag känner bara: "Gud vad skönt det ska bli den dagen vi kan behandlas som individer och man kan känna att vi inte behöver vårt kvinnliga nätverk".
Frändén berättar också vad hon känner kring den kommentar som PSG:s dåvarande tränare Laurent Blanc gav henne i en intervju för några år sedan, då Blanc frågade henne om hon visste vad 4-3-3 är eftersom hon är kvinna, och hur hon ser på reaktionerna som följde därefter.