Irma Helin har gått över från att vara spelare i damallsvenskan till att jobba som expert. Även om alltid älskat att spela fotboll trivs hon med tillvaron just nu, då knäproblem gjorde att de sista åren som aktiv blev tuffa.
- Det var inte jättekul för mig att spela fotboll de sista åren, det var mycket som var jobbigt. Det var mer jobbigt än kul. Jag ville inte vara där, jag vill vara exakt där jag är just nu, säger Helin i podcasten Lundh.
Hur är knät?
- Det är inget bra. Det gör ont ofta när jag idrottar och rör mig, men det är inte särskilt jobbigt för mig längre att ha ont. Jag bara accepterar att jag kommer ha lite ont, men fysiskt klarar jag den smärtan. Jag tycker inte att den är outhärdlig. Det var mer psykiskt att gå ut på planen och veta att man kanske måste kliva av om 25 minuter om det inte vill sig väl. Det var det som höll mig sömnlös, inte smärtan i sig.
Vad var det som var grunden till skadan?
- Det började redan när jag var i Piteå. Jag vet inte om det har med konstgräset att göra, men jag har spelat på gräs i hela mitt liv innan Piteå. Både Piteå och Linköping har konstgräs. De tre åren var det som startade det. Sedan vet jag inte om det var det som ligger bakom det, men jag har en aning om det. Det började redan i Piteå 2015, det var fem år sedan. Där började jag få ont i knät. Sedan blev det bara värre och värre. Vi testade kortison och att operera, men det var broskbildningar i knät som inte gick bort och som inte blev bättre. Jag har rehabat kopiöst under de här åren, egentligen var det bara fem år av smärta som satte stopp.
Hur var det?
- När jag var liten drömde jag om att bli bäst i världen på att spela fotboll. Sedan märkte jag ganska tidigt att det fanns andra som kommer vara bättre, att jag nog aldrig skulle bli bäst i världen, men jag har ändå alltid älskat att spela fotboll. Varje träning. Folk har sagt att jag kommer att tröttna, för jag spelade typ med 15 lag när jag var liten, men jag tröttnade aldrig. Jag gick upp varje morgon och kände att det skulle vara skola men sedan träning, det var bara att ta sig igenom skoldagen och sedan springa till träningen. När jag började få ont under de första åren i Piteå gick det bra, jag längtade fortfarande till fotbollen, men när det gick över gränsen till att jag inte längre njöt av att spela längre så var det inte kul. Så jag känner verkligen ingen sorg över att sluta spela fotboll, jag är jättestolt och tacksam över min karriär och är väldigt tillfreds med det beslutet.
Du gjorde allsvensk debut som 15-åring och började träna med Djurgården som 14-åring. Du hade nästan tio år på elitnivå. Det känns som att det är vanligare på damsidan att man debuterar så tidigt, och kan ha gjort tio år när man är 25, kan det göra att man sliter ut sig själv?
- Jag tror det. Jag har ibland tänkt att om jag hade gjort något annorlunda, om pappa, som tog de största besluten åt mig när jag var liten, hade han väntat… Men jag är jätteglad över att han inte gjorde det. Visst, jag hade kunnat debutera när jag var 20 och sluta vid 30 i stället, men jag har fått ut så mycket mer av min karriär. Jag har älskat fotboll i hela mitt liv och var jätteung när jag debuterade och fick uppleva så himla mycket. Nu är jag så pass ung att jag kan börja med nästa steg i min karriär. Jag tror absolut att det har att göra med att jag började så tidigt att jag slutade i den här åldern, men jag skulle aldrig göra något annorlunda i det.
När man läste på Djurgårdens hemsida när du slutade lät det mer som att du tog en paus på ett år…
- Det har nog aldrig varit ett alternativ för mig att ta en paus. Jag kände tydligt, sedan väljer man ju själv vad man delar med sig av medialt, och det fanns väl en förhoppning av att hålla en dörr öppen för om jag efter sex månader skulle känna att jag måste spela fotboll igen, men jag har nog känt i mig själv hela tiden att jag var klar och skulle byta spår.
Hur mycket påverkade det att det var en tuff sista säsong, där ni var nära att åka ur?
- Hade vi åkt ur hade jag nog inte slutat. Jag tror inte att jag hade kunnat leva med att min sista säsong blev att åka ur damallsvenskan. Jag är skitglad på många sätt att Djurgården höll sig kvar. Då hade jag nog krigat mig igenom ett år för att göra allt för att gå upp igen. Men så klart, det är mycket roligare att vinna fotbollsmatcher än att förlora, det är mycket roligare att känna att man presterar än att man inte presterar. Alla aspekter spelar in.
Hur jobbigt var det att det gick så dåligt för er samtidigt som herrarna rusade mot ett rätt otippat guld?
- Det var inte jobbigt alls. Jag kan bara tala för mig själv, men det var jobbigt att vi höll på att åka ur, det var det jag hade mitt fokus på.