Daniel Nannskog nådde ända till landslaget under sin spelarkarriär. Men mellan 15 och 19 års ålder spelade han över huvud taget inte fotboll. Då satsades det på handboll.
- Jag släppte handbollen för att det var en saknad av fotbollen. Vi spelade på Idrottens Hus, i ett lag som hette Vikingarna i division 1 södra. Jag släppte handbollen för att där satt 150 åskådare på Idrottens Hus, och jag drömde ju nånstans om att spela inför väldigt mycket folk. Den kicken fick jag inte riktigt i handbollen. Jag saknade fotbollen och återkom ju till Högaborg, och sen gick jag vidare till Malmö.
- Det som lockade med handbollen var att vi hade en bättre sammanhållning. Jag umgicks mer med de som var i handbollslaget än i fotbollslaget. Såna saker som kan vara i den åldern. Jag försköt ju min karriär på det sättet, det är oerhört viktiga år som du har där i junioråldern. Du lär dig oerhört mycket där.
Nannskog berättar om hur han inte alltid tagit spelarkarriären på riktigt allvar. Utelivet och vännerna kunde ibland locka för mycket i början av karriären.
- Jag försköt ju min karriär, även om jag var lite strulig också med att jag inte satsade tillräckligt mycket. Det var mycket festande och så när jag spelade i början av karriären. Jag försköt ju min karriär, och man ser ju rätt tydligt i Landskrona Bois när jag bestämmer mig för att ta fotbollen på allvar, det är då jag börjar lära mig. Det är då allt faller på plats. Det är då jag får bättre spelförståelse och lär mig vad det handlar om. Det är där jag blir klar och där jag känner en trygghet på plan. Jag vet liksom vad det handlar om.
Du gick till MFF och Djurgården, men som du var inne på tog du inte fotbollen på riktigt allvar. Vad låg till grund för det?
- Jag kände väl att det var mycket som lockade med att vara ute med polarna. Det kunde vara att man fick ett samtal när man låg hemma ensam i lägenheten, man hörde musiken i bakgrunden… man blev sugen på att ”fan, jag kan inte bara ligga här hemma”. Då gick man ut. Och så blev det några drinkar, och så kommer man inte tillräckligt bra förberedd till träningen. Egentligen som vilken ungdom eller 20-åringen som helst, att man ville ut och ha kul liksom. Jag hade inte disciplinen att stanna hemma på den tiden, men den fick jag lite senare.
- Man har oerhört många minnen. Vi var ett bra gäng där i Djurgården som hade väldigt kul utanför planen också. Det är lätt att sitta här och säga att jag skulle gjort si och så, men samtidigt har man haft väldigt roligt på vägen. Det jag kan känna mot till exempel Djurgården och deras fans är att ”fan, jag hade önskat att jag hade gett dem mitt bästa i stället”, att man i stället kunde få visa upp det som jag presterade i Landskrona och inte minst då kanske när jag absolut var på mitt bästa i Norge. Det hade man ju gärna velat ge till Malmö- och Djurgårdsfansen, att de hade fått se den riktige Daniel Nannskog.
Kan du även känna det gentemot dig själv?
- Det är klart att man kan känna det. Definitivt. Just att man då kanske hade satsat på fotbollen från början, sen också att man kanske kunde ha varit mer seriös och förberett sig inför matcher på bästa möjliga sätt. Då hade det kunnat se helt annorlunda ut. Men samtidigt, återigen, där är väldigt många goda minnen. Jag har haft en fantastisk tid i Norge, en fantastisk tid i Bois, en fantastisk tid i många klubbar. Och det var väl meningen för mig att det skulle bli såhär. Nu har jag ett fantastiskt jobb, det kanske jag inte hade haft annars. Jag kanske hade haft massa pengar på kontot, men jag har ett fantastiskt jobb som jag trivs med. Så allting har väl sin mening.