I maj var Rikard Norling tillbaka i AIK efter att klubben sparkat Andreas Alm. Den nuvarande AIK-tränaren hymlar inte om att han verkligen ville tillbaka till klubben i sitt hjärta, och att han även träffat representanter flera gånger sedan han fick gå 2008, men att han inte tagit tillräcklig lärdom.
- Jag har väl träffat AIK och sådär till och från. De har nog känt på mig, hur min status är och hur jag har upplevts: ”har han utvecklats eller står han kvar och stampar” och ”gör det verkligen någon skillnad att göra någon form av förändring”? Och de har kommit fram till att jag har precis stått still och att det inte har hänt så mycket, och att jag inte heller kommer göra den skillnad som de vill att jag ska göra, säger Rikard Norling i podcasten Lundh.
- Framförallt efter Malmö och framåt upplever jag att jag har inte varit så bra och attraktiv som jag borde ha varit och inte förstod att jag inte var.
Efter sparken från AIK tränade Norling Assyriska, fick hoppa in mitt i säsongen 2011 i Malmö FF som han tog till SM-guld 2013 och sedan drog han till norska Brann där han trillade ur direkt och fick sparken påföljande sommar.
Efter att Brann sparkat honom 2015 har Norling lagt mycket tid på att utvecklas som tränare, både genom att följa andra tränare och gamla spelare som Pontus Jansson och Jiloan Hamad, men även tränare i andra sporter.
När han fick frågan om att återvända till AIK 2016 så var det en förändrad Norling jämfört med senast i klubben då han tappade riktningen:
- Jag började fokusera mig mer på politisk saker som egentligen inte alls var min uppgift överhuvudtaget. Det var ett energiläckage och missriktad verksamhet, just på grund av att man till slut var mer upptagen med att bibehålla sin position mer än att faktiskt göra ett så bra jobb som möjligt som tränare och på träningsplan.
- Jag kan säga det nu. Då var det ”det var Micke”, men jag känner verkligen att jag hade satt viss saker - och det var PERFEKT för AIK att Micke (Stahre) kom in där. Spelarna var trötta på mig, jag började jaga kanelbullar och socker i drickat, och FY FAN vad jobbigt det var för dem.
- Jag gick ju och tyckte att de skulle komma i tid och jagade halvminuter och sånt där, men till slut kände jag att Mats Rubarth stod och väntade i buskarna om han var fem minuter för tidig för att kunna sladda in 22 sekunder innan samlingsstid. Han visste att jag stod i fönstret och tittade. Det faller på en, men då förstod man inte det. Jag kopplar det gärna till ålder också. Jag var inte mer än 30-35 bast när jag var här då, nu är jag 45. Tio år i det sammanhanget är väldigt mycket.
Det sades att du ville bli manager. Ville du ha ett större ansvar?
- Alltså jag är inte gjord för det, det är det roliga. Det kanske jag inte förstod då - men det fattar jag i dag. Det kanske var någon form av naiv… idén var inte det… och det är fortfarande en oerhört strakt drivkraft hos mig, att jag har en väldigt tydlig bild av vad jag vill ha. ”En sån spelare, den skulle jag vilja ha”. Men att däremot gå från det till nästa steg - att ta hand om en budget, prata med agenter och representera ur det perspektivet - det ger mig kalla kårar i hela kroppen. Jag är inte gjord för det och inte byggd för att fixa sånt. Kanske var jag lite otydlig då i organisationen; att det är faktiskt inte är det jag är ute efter. Men jag hade kravställandet lika tydligt då. I dag är kravställandet lika tydligt, men jag är oerhört mycket bättre på att få med mig mina chefer och känna att de driver processen. Jag är tydlig i vad jag behöver, och vi jobbar tillsammans. Sent ska syndaren vakna. Jag är sen i mycket.
Hur är relationen med Ola Andersson i dag?
- De flesta har jag tagit i handen, vissa har jag till och med: ”sorry, jag var naiv och dum”. Och det var 73 procent mitt fel. Ola har jag inte träffat än. Jag ser fram emot att träffa Per Bystedt, för där var det 81 procent mitt fel. Men Ola skulle jag nog ta i handen och säga att det var 50-50 (skratt).
Men det skar sig helt?
- Jag vet inte, det var ju så himla… jag var inte snäll mot honom. Jag var inte bra där. Han fick ju aldrig växa och jag var den stora boven där.
Tiden efter sparken var tuff för Norling:
- Då gav det ju… jag var helt vilsen. Jag låg i princip i fosterställning, för jag identifierade mig så starkt med klubben. Där och då så var jag ju oerhört påverkad och tyckte synd om mig själv. Jag tyckte mig vara förfördelad och missförstådd och allting.