Mellan 1999 och 2008 tillhörde Brwa Nouri AIK (var utlånad till Åtvidaberg och Väsby under de sista åren), innan han sparkades på grund av sitt liv utanför planen. Nouri var fast i ett drogmissbruk.
Men länge gick han utan att någon upptäckte honom. Hur? Det berättar han i Fotbollskanalens podcast Lundh, som Östersunds mittfältare gästar den här veckan.
- För att jag är jävligt bra på att ljuga, skulle jag tippa. Jag levde ett dubbelliv. Jag spelade fotboll och var jävligt seriös på planen. På grund av vad jag gjorde utanför planen så var jag tvungen att vara dubbelt så bra när jag väl spelade fotboll för att ingen skulle verka. Men det kunde vara väldigt många matcher där jag var väldigt hög, säger Nouri.
Men att ingen märkte det? Var det inte ens lagkompisar som kommenterade i stil med ”är du inte bakis?”? Det är klart att jag kan märka om en arbetskamrat är bakis.
- Ja, det är klart att de märkte. Det var vissa som visste också, men det var ingen som sa något. Jag vet inte om det var för att jag kanske var en talang som man inte vågade säga något till? Men det finns inte en enda vän som inte har sagt till mig ”brorsan, vad håller du på med?”. Men jag tänkte bara ”skit samma, det är lugnt, jag klarar mig”. För jag tog det inte seriöst. Jag tog det inte på något större allvar.
Hur kunde du bryta det här?
- Jag insåg att jag inte kunde leva på det här sättet mer. Du blir då direkt två personer där personen som säger att ”jag kan inte leva så här” är den förnuftiga som inte orkar mer, den personen har hamnat rätt i djävulens håla, i gapet på ett elände. Då är enda vägen uppåt och du tror att du kan bryta dig fri, men det krävs hjälp. Har du hållit på med något i tio år så har du skapat en annan identitet som är svår att bryta sig ur. Man blev drogfri i fyra månader, sex månader, åtta månader, ett år, men man trodde att man skulle bli sig själv som man var innan bara man slutade. Men det är inte så enkelt. Saker och ting händer med hjärnan och du blir en annan människa. Du är så van vid att fly alla situationer med att gå och röka och att allt blir lugnt, men då hade du inte den vägen. Vilken liten motgång som helst, det kunde vara en dålig träning, en dålig match, en argumentation eller någonting – du kunde inte fly. Då var du tvungen att få hjälp med att hitta tillbaka till dig själv och förstå vad det är som har hänt med din kropp och din hjärna, och det fick man professionell hjälp med.
- Det var det som hjälpte mig mest. Sedan hade jag uppbackning både från vänner och familj som vad där för mig i alla skeden. Bara den supporten när man själv trodde att man var värdelös och hade gjort bort sig totalt, att fortfarande få känna kärlek från människor och sedan få hjälp som är grundat i forskning för hur man ska hjälpa sådana människor… Det hjälpte ganska mycket.
Du hamnade i Dalkurd, och det var på något sätt där du fick hjälp att komma igång med fotbollen men även utanför att få ordning på livet.
- Precis. Det var där jag fick den professionella hjälp jag fick, för jag fick sparken från AIK, Väsby, och sedan även Gröndal. Då var jag klubblös. Jag var i Uppsala och tänkte ”vafan, vad händer nu?”. All respekt för den klubben och den finns inte längre, men det var inte min nivå. Vad var Gröndal för något? Jag vill inte vara skrytsam, men jag var en aktad talang och så fick jag sparken från Gröndal. Aspudden, där man tränade på en jävla kulle, kändes det som. Sedan kom Dalkurd in i bilden, och jag sa att jag är från Stockholm, en storstad, jag har alla mina grabbar där. Så skulle man flytta till kossor och mjölka folk och så. Men så var det ju inte. Det var en familjär kärlek som träffade mig rätt i hjärtat. Det räddade förmodligen mitt liv. Folk kan säga ”fan, du är själv ansvarig för att du har tillfrisknat”. Ja, det är klart att det är så, det är jag som har druckit vattnet, men det var de som visade mig vattnet.
- Där fick jag professionell hjälp och jag fick hitta tillbaka till fotbollen och kände att fotboll var skitroligt igen. Jag fick börja om i division 2, jag fick den professionella hjälpen, och jag fick en massa vänner som jag fortfarande har kvar, vänner för livet. Jag har en stor respekt och beundran för de personer som hjälpte mig, de vet vilka de är. Sedan har de gett mig chansen att från division 2 ta mig till division 1, ta mig till superettan och sedan få spela i allsvenskan. Jag har fått en egen stämpel på mig att jag spelar i Östersund och kan spela fotboll. ”Han tog sig tillbaka mot alla odds”. Men just de där oddsen, det var inte så att världen var emot mig, det var jag som sabbade saker och ting för mig själv. Men jag är väldigt tacksam och stolt över att få vara där jag skulle vara när jag var 19 egentligen.