Sotirios Papagiannopoulos har gjort stor succé i Östersund och nått det svenska landslaget. Backen är född i Stockholm och fostrad i AIK. Men Papagiannopoulos nådde aldrig A-laget utan fick söka andra vägar fram. Varför han inte lyckades i Gnaget vet han inte:
- Jag har faktiskt ingen aning. Vi var en bra årskull i AIK och blev juniormästare. Vi hade ett samarbete med Väsby, så jag var där i tre år och gav verkligen allt, men inte tillräckligt mycket för att hamna i AIK. Jag har tagit en liten omväg, säger 27-åringen i podcasten Lundh.
Hur var den upplevelsen, att på ett sätt vara så nära men ändå inte?
- Det är klart att man drömde om att få spela när man var mindre och ibland fick träna med A-laget. Nu blev det inte så, och jag fick ta en liten annan väg. Jag tror att allting är skrivet, och att det var bättre att det blev så.
Vilka ingick i din årgång i AIK, som har lyckats?
- Magnus Eriksson, Viktor Lundberg, Daniel Sundgren… Jag kanske glömmer någon, men det var bra spelare redan då.
Det var tydligen svårt att ta sig upp i AIK då?
- Det är ju det. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men du ser ju att det är många spelare som har gått från ungdomsleden och blomstrat ut i andra klubbar utanför AIK.
Hur är relationen till AIK i dag?
- Det är inget speciellt, faktiskt.
Papagiannopoulos menar att det inte heller har varit några speciella känslor att ställas mot AIK med Östersund.
- Det har varit som en vanlig match, faktiskt. Det var lite kul för att Sundgren spelar där, och vi har känt varandra sedan en lång tid tillbaka. Det har varit det som har spelat roll.
Målet du gjorde mot Hertha Berlin tillägnade du honom med tanke på hans sjukdom.
- Ja. Jag tror att vi fotbollsspelare ska vara glada för att vi får hålla på med det som vi älskar. Man ska uppskatta saker och ting här i livet. Det som har hänt är sjukt. Han är en mycket duktig fotbollsspelare som har gått hur bra som helst i AIK, och sedan vaknar man upp en dag och får plötsligt inte spela fotboll. Det är jobbigt.
Om man ändå ser till att du var så många år i AIK låter det ändå konstigt att det inte skulle vara någonting speciellt i att möta dem?
- Det tror jag inte. Det är klart att det är speciellt att möta AIK nere i Solna, för då är det en massa vänner och familj som kommer och kollar på matchen. Men jag tror att det stannar där.
Så när du vänder hem efter en lyckad utlandskarriär är det Östersund snarare än AIK som lockar?
- (Skratt) Ja, precis. Det får vi se då. Det är framtiden.
Har det aldrig funnits några framstötar från AIK när du spelade i Assyriska och gjorde det bra där?
- Nej, det var det faktiskt inte.
Vem var det som tog beslutet? Björn Wesström?
- Det var så länge sedan att jag faktiskt inte kommer ihåg.
Om man ser till när du var i Väsby, som AIK hade ett samarbete, och sedan Akropolis – fanns det något i dig som kände att det inte skulle bli något med fotbollen?
- Det är klart att man tänkte när man spelade i division 1 och jobbade samtidigt att man kanske skulle tänka på något annat och börja plugga eller något. Sedan kände jag för att ge det en chans, och när jag väl började spela i Assyriska så gick det bra. Sista året kände jag att det kunde bli riktigt bra, och fick åka ner till Grekland och testa på det där.
Är det flytten till Assyriska som är avgörande, att du känner att det är något som du kan satsa på? Det måste ändå ha varit osäkert i Akropolis utan en hög lön eftersom du jobbade vid sidan av? Assyriska kanske inte heller är jättebra?
- Det var dåligt, men jag bodde hemma då. Under de åren försökte vi gå upp till allsvenskan, men istället krigade vi i botten. Då var det inte lika roligt som nu att spela fotboll. Man hade tankar på att kanske göra något annat. Men min tjej tyckte att jag skulle köra så skulle vi se vad som skulle hända. Det gick bra till slut. När jag väl fick chansen i Paok kände jag att det hade bytts.
När du då tvivlade lite, vad var det som var viktigt då för att du skulle orka kämpa vidare?
- Kärleken till fotbollen. Det är inte så många som får chansen att få betalt för att spela fotboll. Det ska man ta tillvara på. Att åka och träna varje dag, vara frisk och må bra och verkligen kan gå ut på en fotbollsplan och njuta.
Känslan när man har varit där nere och både jobbat och spelat men nu är heltidsproffs, att man uppskattar det mer då?
- Ja. Då har man känt på båda världarna. Det är det som känns skönt, och jag tror att alla fotbollsspelare har samma tänk, att man ska njuta med det vi gör och att få uppleva det som vi har fått uppleva i Östersund med Europa League, det blir en helt annan grej.