På lördag börjar allsvenskan med toppmötet Blåvitt-Malmö FF. Det är en speciell match för många när Sveriges mest framgångsrikaste klubbar ställs mot varandra.
Extra speciell för Tobias Sana som fick ett knallskott kastat mot sig i samband med mötet i fjol - och då matchen bröts.
- Det ska bli kul. Det är som vanligt speciellt för mig att komma hem, som man brukar säga. Göteborg är min stad och Blåvitt har betytt mycket för mig. Så det är kul, det är inga konstigheter med det. Givetvis är det speciellt att starta en allsvensk säsong och så, men för mig är det alltid speciellt och kommer alltid att vara, säger Tobias Sana i podcasten Lundh.
Vad betyder det som hände i fjol?
- Ingenting, faktiskt. Jag har lagt det bakom mig, allting. Jag är en positiv människa, jag försöker vända på det. Allt som har hänt påverkar mig inte en sekund. Jag lär mig och mognar av alla saker.
Så här ett år senare så berättar Sana om känslorna när det hände:
- Så här var det: när det hände drogs jag bort, in i spelargången. Sedan tog de in oss i omklädningsrummet, jag var givetvis irriterad och fattade inte vad som hände där. Som jag sa innan så fattar jag att folk hatar eller är besvikna, det betyder att jag har gjort något bra för den klubben. Att de kallar mig en massa dumma saker får jag köpa. Jag tycker bara att det är synd för barnen som är där att få se sina föräldrar stå och förolämpa en.
- Men det får jag köpa, det får jag ta helt enkelt. Men att sedan folk vill att jag ska skada mig eller försöker skada mig fysiskt, det är givetvis över gränsen. När vi väl kom in i omklädningsrummet och jag lugnade ner mig så fattade jag också vad som hände. Jag blev helt chockad när jag var på rättegång och man fick se hela grejen…
Hade du inte sett det innan?
- Nej, jag kollade inte på det. Folk skickade och så… Men det kunde ju ha gått värre givetvis, men tack och lov blev det bra.
Tobias Sana säger att han inte är rädd över att det ska komma saker mot en.
- Jag tror att du är så fokuserad som fotbollsspelare att du inte kan fokusera på det. Kanske det kommer och man märker att det är hårda flaskor och så, men är det korkar och sådant så tänker du inte på det. Då är du så fokuserad, så jag tror inte att man tänker så. Jag har aldrig varit rädd på planen, om man säger så.
Förra året i Göteborg så höll du på att värma upp och var inte inne i matchen, hör man ännu mer då vad folk skriker till dig?
- Det tror jag. Du är givetvis fokuserad på matchen, men du värmer ju upp. När du är inne i matchen är du fokuserad på var du ska vara på planen, hur du ska röra dig, vad du ska ha för strategi och så, så givetvis hör du det.
Vad skriker de?
- Fula ord. En massa hatord, en massa känslosamma ord som är barnförbjudna. De önskar en olycka och så.
Vilka men fick du?
- Jag fick inga men. Jag fick ett litet brännsår på benet, det kände jag inte i stridens hetta med allt adrenalin men jag kände det efter. Sedan pep det i öronen i två veckor och jag hade lite huvudvärk från trycket, men jag tror också att det var av chocken. Man är ju inte beredd på att sådana saker ska hända. Men det var inget mer än det. Jag mår toppen i dag.
Vet du vem det var som kastade?
- Jag såg honom på rättegången. Jag känner inte honom sedan tidigare, men jag vet att det är en Blåvitt-supporter och så. Men jag drar inte alla över en kam, det finns många otroligt bra Blåvitt-fans också, de flesta är ju det. Det är inga konstigheter.
Det var väldigt många, exempelvis Sebastian Eriksson och Jörgen Lennartsson, som var väldigt arga på sina egna fans, hur känner du där?
- För min egen del betyder Blåvitt väldigt mycket och kommer alltid att göra, så jag har inget agg mot klubben, inte heller mot den personen som kastade. Jag hoppas bara att han lär sig att inte göra så igen. Det är det viktigaste för mig. Men det är klart att det är kul, det värmde och så. Jag gjorde också fel, men det betyder mycket för mig.
Vilket stöd har du fått i övrigt från fotbollssverige?
- Många som jag har spelat med stod bakom mig, hela Blåvitt med klubbledningen ringde mig dagen efter, Malmö stod bakom mig från första sekunden. Deras stöd betydde oerhört mycket. Så fort vi kom in i omklädningsrummet kom Niclas (Carlnén), vår vd och sa ”vi står bakom dig till 110 procent”. Det var skönt att känna det.
Hur ser du på att du klarade dig utan straff?
- Som jag sade så hade jag tagit straffet som en man om jag hade fått det. Jag ångrar givetvis det jag gjorde extremt mycket, det var i stridens hetta och jag kokade. Jag vet att det är fel och jag bad om ursäkt till alla fans som stod där. Det var inget menat mot dem, men det var ju rädsla och ilska. Jag har aldrig varit så arg någonsin. Jag tänker inte ha det som en bortförklaring… Nu hände det inte, men om det hade hänt, hur skulle jag förklarat för min dotter att hennes pappa var på jobbet och blivit blind eller något sådant? Hur skulle min familj förklara det för min dotter om jag hade fått men för livet för att jag gjorde mitt jobb? Det är lite där jag är, faktiskt.
Efter tiden, hur mycket tryck fick du på dig då? Var det folk som ville dig illa även efter? Du hade ju då kastat upp den där hörnflaggan.
- Nej, det var mestadels bara uppbackning. Det var ett fåtal som kanske sa något negativt, att jag borde straffas eller så, men de flesta stod bakom mig och förstod min reaktion. Det värmer enormt, men samtidigt står jag också mitt kast och säger att det inte var det smartaste som jag har gjort i mitt liv.
MFF-fansen har ju börjat sjunga om att du kastar spjut, hur ser du på det?
- Det är jag som har gjort det, och då får jag se på det med glimten i ögat. Jag tar den ramsan med kärlek, med glimten i ögat. Att jag kastar ”spjut”, eller hörnflaggan, det lägger jag bakom mig.