Rasmus Elm fixade ett klassiskt svenskt fotbollsögonblick när han tryckte in 4-4 mot Tyskland i VM-kvalet hösten 2012 och fullbordade en upphämtning från 0-4 i Berlin.
Dessförinnan hade tävlingsdebutanten Tobias Sana fått ett superläge att kvittera - och missat. Johan Elmander spelade förbi Manuel Neuer i det tyska målet och passade Sana, men avslutet blev helt fel och var långt ifrån att träffa mål. Zlatan Ibrahimovic stöttade debutanten och sa:
- ”Kör bara”. Det var inga negativa tongångar, säger Sana i podcasten Lundh.
Men Kim läxade upp dig.
- Jo, jo. Men det måste man kunna köpa. Jag förstår att han skriker, för han var sopren. Men tittar man på reprisen ser man att han är solklart offside. Om jag spelar bollen framåt är han offside. Men det var inget ont. Fan, det är i stridens hetta, givetvis ska han skrika om han är fri, det hade jag också gjort om jag var i det läget. Jag tar det inte negativt, för det är på fotbollsplanen. Det hade varit en annan sak om det var utanför planen. Men Rasmus Elm räddade mig där. Jag tror att jag var den första som firade med honom. Så det var lugnt. Det var bara positiva tongångar för min del. Jag fick ändå debutera i en sådan match.
Trots missen så är det fina minnesbilder som Sana har av 4-4-matchen mot Tyskland. Och kvitteringen minns han i detalj.
- Givetvis. Jag minns ju, efter chansen får jag bollen på kanten, utmanar Philip Lahm, utmanar, känner att jag inte kan slå in den, vänder tillbaka till (Mikael) Lustig som slår in den, den går ut till andra sidan, någon vinner bollen och slår in den i boxen, och så kommer Rasmus Elm och bankar till den. Jag kände ändå att jag skakade av mig situationen som jag hade bränt, men jag fattar också vilka rubriker det hade blivit om jag satt den. Så det är lite med glimten i ögat, så hade det kanske borde varit den baljan som jag satt.
Hur många gånger har du spelat upp den situationen i huvudet?
- Jag stänger av det ganska mycket. Jag tittar inte tillbaka, och när jag väl pratar med min familj så fattar jag hur stolt jag ändå hade gjort dem. Lilla Angered, som jag kommer från, förorten, den lilla planen där vi brukade sätta på Champions League-låten och nationalsången när vi spelade för att få höra den och vara med och vara delaktiga… Det var kanske Sveriges största bragd genom tiderna, så att få vara med om den var enormt. Jag kunde inte sova efter, för jag fattade inte själv vad som hände. Det var så otroligt.
Hur gick debutanttalet?
- Det gick ganska bra. Jag är ganska lugn i de där talen, och jag hade förberett mig så jag visste vad jag skulle säga.
Vad sa du?
- Det var givetvis att tacka förbundet och tränaren för chansen, och alla spelarna. Sedan så klart tacka Rasmus som räddade mig, med glimten i ögat. Jag kunde ha gjort 4-4. Det var så otroligt, men efter det kunde jag inte sova, jag var i en sådan extas. Min brorsas bästa vän åkte ner med några kompisar och satt och kollade, han sa att han fick tårar i ögonen. Det berörde. Det var otroligt.
Vad talar för att du får chansen att dra på dig tröjan igen? Du säger att du är bättre nu än 2012.
- Det är upp till mig själv. Givetvis måste jag leverera, men det är landslagstränaren som bestämmer. Men det börjar här. Jag kan inte och sitta och säga att jag ska in i landslaget om jag inte spelar, så enkelt är det. Man måste ha fötterna på jorden. Men det är ingenting jag fokuserar på. Men hade jag fått chansen och de hade kallat mig även när jag sitter på bänken så hade jag så klart tagit den. Så enkelt är det. Men jag måste leverera här först. Får man sedan chansen så får man ta den. Det är i klubblaget man ska visa att man hör hemma i landslaget.