Kanske var vi 200 svenskar som stod och frös på den gamla betongläktaren i Chorzow i södra Polen. Ett stort mästerskap var nära. De flesta av oss hade tagit färjan från Ystad på måndagen och via nattåg tråcklat oss till Krakow för att sedan åka taxi till matcharenan.
Hoppet om VM levde, men ett par hundra män i olika åldrar visade väl att fotbollslandslaget inte var det som engagerade mest. Vi hade beställt matchbiljetter av Svenska Fotbollsförbundet och via post kom biljetter stora som ett brickunderlägg efter en vecka.
Nu var det den 25 oktober 1989 och många av oss hade lidit ända sedan VM-kvalet 1976-77 och upplevt det ena svenska haveriet efter det andra. Bernt Ljung släppte in ett billigt mål. Gordon Strachan sänkte Sverige. Israel kryssade med svenska landslaget. Vialli hade skickat in bollar bakom Ravelli. Det var ingen hejd på eländet.
Det var Robert Prytz tårar när Västtyskland för första gången i historien förlorade en VM-kvalmatch på hemmaplan efter att bröderna Ravelli gemensamt hade fumlat in en boll i nät mot Tjeckoslovakien. Den spruckna rösten från Radiosportens Tommy Engstrand skvallrade om att även han hade svårt att hålla tillbaka tårarna när Briegel, Rummenige och de andra brände chans på chans.
Inte på tolv år hade ett svenskt landslag försatt nationen i trans via en kvaltriumf. Kanske svårt för många att förstå i dag sett till att sedan missen av VM 1998 har Sverige varit med i alla stora mästerskap utom VM i Sydafrika och med två matcher kvar finns hoppet om att Hamrén o Co kan sätta kurs på Brasilien nästa sommar.
I efterhand är det Johnny Ekström som är symbolen för det svenska VM-avancemanget till Italien 1990, efter sin långa sololöpning som innebar Sveriges andra mål mot Polen, och att förbundskapten Olle Nordin blivit den som brutit en lång rad av misslyckanden. För min del var behållningen Jocke Nilssons räd som gav straff och som Peter Larsson slog in till 1-0, men det är en annan sak.
Känslan var obeskrivlig när slutsignalen väl gick. Sverige var klart för VM i Italien. Där och då omfamnade man allt och alla på läktaren och det är väl ingen överdrift att påstå att majoriteten var medelålders män som inte lade all kraft på sin hygien. Å andra sidan var inte doften av svettig man något som störde.
Än minns jag hur vi ordnade taxi efter matchen och chaffisen som rattade var ett riktigt födgeni som hade flaskor med rysk skumpa i alla möjliga och omöjliga vinklar och vrår i sin bil och om resan tillbaka till Krakow gick undan så var tågresan och färjetrippen dagen efter desto tyngre. Inte ens en VM-plats hjälpte på torsdagen.
Efter den triumfen har det varit en rad magiska kvällar med kvaldramatik. Istanbul sticker ut där den sena vändningen gav en plats i Japan och Sydkorea och där förbundskaptenerna Söderberg och Lagerbäck i ren chock släppte in presspacket i omklädningsrummet i Istanbul, och just Söderberg bara skrek hela tiden.
Eller när ett spelmässigt haltande Sverige, som kom till spel utan Zlatan Ibrahimovic i den sista matchen av EM-kvalet i oktober 2011, och skulle möta Holland som bara vunnit och vunnit i kvalet, och där Hamréns landslag vände 1-2 till 3-2 mot Holland och just Ola Toivonens avslutande skott gav segermålet och ordnade en plats i EM-slutspelet 2012.
Höstmörkret över Råsunda. Strålkastarljuset. De böljande läktarna. Den vilda och galna glädjen när slutsignalen gick. En kostymklädd Hamrén går "bananas" ihop med spelare som kommer rusande från alla håll med en kuliss av gult och blått som bara kokar.
Det är långt ifrån 200 lite vinpinade man på en gigantisk betongläktare i södra Polen men känslan är densamma. Den underbara och magiska euforin som är svår att nå i andra sammanhang, och just att man delar den med så många andra och det spelar ingen roll om man aldrig träffats vare sig förr eller senare – det är bara rätt att kramas.
Samtidigt finns det inget tyngre än att se Sverige falla. Som när Kennet Andersson och Kim Källström brände straffar i gula skor mot Österrike respektive Danmark. Eller när Mikael Nilsson spelade in bollen framför mål mot danskarna, Olof Mellberg tog ner med handen i Zagreb och Jesper Blomqvist gjorde självmål mot Schweiz.
Kvaldramatiken är så fantastisk sett till att det bara finns två lägen: himmel eller helvete. Just att man flörtar med avgrunden som det innebär att missa ett slutspel och sedan kan triumfera med att nå ett VM och ett EM gör det så förbannat härligt att vinna och så fruktansvärt att förlora. Det är antingen en extatisk glädje eller en Norén-tung ångest.
Precis så är upplägget när Sverige tågar in för att ta sig an Österrike i en direkt avgörande match, där vinst betyder att VM-hoppet är vid liv och där förlust tar död på det. Ett kryss är närmare död än liv, tyvärr, men ger möjligheten till en ny ångestmatch av karaktären vinna-eller-försvinna mot Tyskland och det drar ut på det hela.
Efter att ha följt en rad av mästerskap och kvalspel både som supporter och sedan som reporter så har jag börjat inse att det nästan är den utdragna kampen att nå ett VM eller EM som innehåller de stora stunderna. Okej för att USA-VM var något otroligt men mästerskap slutar alltid i någon form av tokdeppande.
Kvalspelet är mer utdraget och man kan under längre tid hålla på att vända och vrida på scenarier med olika resultat och dess följder på kvaltabellen. Hoppet lever längre och sedan går man in på upploppet under hösten och den skräckblandade avslutningen med möjligheten till ett lyckligt slut och total eufori.
Upp till Zlatan o Co att ordna en ny magisk afton mot Österrike. För ingen vill vara med om den tomma, hemska känslan av en förlust samtidigt som man ser hur det andra gänget fullkomligt tappar bort sig i glädjeruset. Rädslan för det ska räcka till att ordna en plats i playoff med en biljett till Rio i potten.