Regnigt, grått och lite östdeppigt i den gamla hamnstaden Danzig som ju numera heter Gdansk, och har ett minst sagt brokigt förflutet.
I perioder en fri stad, i andra perioder polskt och även tyskt.
Hamnkvarteren där vårt designhotell ligger påminner om den gentrifiering vi sett i många gamla hamnområden västvärlden över, och det är nu packat med krogar, lyxhotell och annat som fyllt de gamla barackerna.
Annars symboliserar staden för en svensk 60-talist bildandet av fackföreningen Soldaritet och Lech Walesa.
Det som var det lilla fröet i det som till slut ledde till Sovjetimperiets fall i 1980-talets slut.
Och att ett hyperkommersiellt idrottsevenmang som EM nu tagit över och dominerar i Polen under några veckor, och betydligt mer så än i Ukraina, är verkligen ett tecken på att tiderna är ändrade, och politiken är annorlunda.
Vilket är passande för i kväll väntar EM:s mest politiska match hittills.
Tyskland-Grekland. Slaget om euron. Skuldmatchen. Ja, kärt barn har många namn, eller kanske öknamn beroende på vem man är.
I dag träffas annars de politiska ledarna för Frankrike, Spanien, Italien och Tyskland i Rom. På agendan: hur ska vi rädda euron?
Ingen har väl missat den ekonomiska krisen i många euro-länder och där valutan är under enorm press.
En del ekonomer och politiker varnar för fritt fall om man inte kan hålla emot. Minst sagt en betydligt viktigare match än den som spelas i kväll på den flotta arenan i Gdansk, även om färre kanske följer Monti vs Merkel och så vidare.
Direkt efter det politiska mötet kastar sig Tysklands förbundskansler Angela Merkel på ett privatplan med sikte på Gdansk. Där hon tillsammans med ungefär 30 000 landsmän ska heja fram det tyska nationalmanskapet i riktning mot EM-guldet.
På andra sidan står Grekland.
Man kan lite stillsamt undra om inte Merkel har viktigare saker att ta hand om?
Hon vägrade att åka till Ukraina av politiska skäl, men har nu tid att dra till Gdansk och Polen för att sola sig i glansen av Jogi Löw o Co.
Inget snack att hon behöver det, hennes parti är ungefär lika hett hemma i Tyskland som Grekland var inför fotbolls-EM.
Om hon dessutom finns på läktaren när tyskarna sätter grekerna på plats...ja, det går naturligtvis hem i Heimat.
Inte ens blinda kan undvika att se den politiska laddningen i kvartsfinalen.
Där det rika Tyskland, som med bidrag och lån anser sig ha hjälpt det misskötta och konkursfärdiga Grekland behålla livhanken, och som nu ska visa vem som bestämmer.
För Angela Merkel vill hålla i trådarna och se till att grekerna följer den stenhårda medicin som bland annat Tyskland ålagt dem.
Vilket fått svåra följder för majoriteten av grekerna och det är ett land där man lider – oavsett vad som är grunden till det.
Från grekiskt håll så är det naturligtvis så att man vill visa att man inte böjer sig för övermakten.
Inte så många fans kommer till Gdansk, de har inte råd med sådana extravaganser i dag, men det räcker att se intervjuerna med folk i Aten som vill säga ett och annat till just Merkel.
Spelarna får säga vad de vill om vi inte ska blanda in politik i det här.
För det är struntprat.
Helt säker på att de grekiska spelarna känner många som blivit drabbade av krisen och på egen hand har känt av effekterna.
Även fotbollsspelare har åsikter, åtminstone de flesta, och de läser tidningar och ser nyheter och har givetvis tagit intryck av käbblet mellan Tyskland och Grekland.
Inte sällan är det så att spelare läser tidningar av typen Bild som spätt på de nationella stereotyperna om tyskar vs greker.
Ländernas bägge medier hakar på och tyska Bild skrek i dag ut på sin förstasida: ”Adjö, adjö, greker, i dag kan vi inte rädda er.”
Grekiska sportblaskan Sport Day svarade med ett enklare: ”Försätt dem i konkurs!”
Fotbollsmässigt är jag med Bild som ställer den grekiska elvan mot den tyska – och där det blir 11-0. Fast vi har sett många gånger i detta EM att det inte slutar som vi tror.
Och är det något som kan ge bränsle till Papadopoulos o Co som inte sällan spelar i tyska Bundesliga.
Kanske kan grekernas förbundskapten Fernando Santos ta stöd av Diego Maradonas – eller hans spökskrivares – paralleller med slaget vid Thermopyle där 300 spartanska krigare stod emot 10 000 perser innan de blev förråda.
Just den sistnämnda storyn är tyvärr nog lika mycket en myt som att idrott och politik inte hör ihop, vilket vi får se i kväll.
Både på läktarna och planen lär det bli hett och även om tyskarna vinner så vill grekerna att det max ska bli en Pyrrhus-seger.