Var på väg i tunnelbanan för att träffa sonen på ett kafé på Södermalm när det plingade till i mobilen. Ett sms från en stor fotbollsprofil som skrev rätt rakt på: "Du och Xxxxxxxx har tungan lika långt upp..." Ja, var undrar ni? Jo, det syftade antagligen på Zlatan Ibrahimovic.
Bakgrunden var att jag tidigare på dagen bloggat om hur jag skulle rösta i Ballon d'Or. På min blogg var de ilskna kommentarer som mer eller mindre ifrågasatte det mesta, och på twitter var det ett hyfsat uppskruvat tonläge. Skälet? Jag hade Zlatan som etta, Cristiano Ronaldo som tvåa och Robert Lewandowski som trea.
Det slutar aldrig att fascinera mig hur folk kan gå i gång i frågor som är i princip omöjliga att besvara. Som om vem som ska få Ballon d'Or. Vem som är världens bäste spelare från 1 januari 2013 till röstsedlarna ska vara inne runt 9 november? Det finns givetvis flera som kan rymmas där.
Hur värderar man exempelvis en försvarare gentemot en anfallare? Fifa:s fotbollskommitté har tillsammans med France Footballs ägare tagit fram 23 spelare som går att rösta på och av dem är exakt två backar och en målvakt. Är det en korrekt värdering av spelares betydelse och om de är bäst?
Nej, det är självklart att offensiva spelare snor åt sig mer av rubriker och uppmärksamhet och därför stiger i status. Sedan är det svårare att skapa än att förstöra och det gör att man hellre lyfter fram en Messi, Ronaldo, Zlatan än en Kompany, Dante eller Chiellini.
Så tävlan om Fifa:s Guldboll är egentligen en tävlan där ingen rättvisa kan uppnås. Det är som teorin om marknaden inom en del av nationalekonomin där det handlar om att ha all möjlig information för att kunna göra en riktig bedömning av priserna, men all information är omöjlig att få.
Likadant är det inom fotbollen, det går inte att jämföra spelare fullt ut för all information är omöjlig att komma åt. Självklart finns det troféer som spelarnas lag vinner och där enstaka spelare bidrar med mål, framspelningar och annat som går att mäta, men i grunden är det omöjligt att rättvist hitta den bäste.
Vissa år är det kanske tydligare att en spelare sticker ut och det känns rimligt att Lionel Messi vinner Ballon d'Or men egentligen är vi alltid ute på mer eller mindre hal is. Därför är det underligt att det betyder så mycket, och att folk går i taket om inte deras spelare vinner. Visst, det är kul med priser men det är så mycket som spelar in.
För mig är det likadant när det handlar om att jämföra spelare från olika epoker. Jag har aldrig sett Gunnar Nordahl och har ingen aning om han var grym eller inte. Inte heller upplevde jag Pelé förrän han blivit en Harlem Globetrotter i New York Cosmos. Däremot är Diego Maradona en spelare som gjorde intryck.
Det är en generationsfråga, helt enkelt. För dem som följde Nordahls äventyr och hur han tog Italien och serie A med ett batteri mål är han givetvis enorm. Likadant med Lennart "Nacka" Skoglund och alla andra äss fram till våra dagars Tomas Brolin, Henrik Larsson och Fredrik Ljungberg.
Naturligtvis kan jag utan problem säga att Zlatan Ibrahimovic är den största spelaren i Sveriges historia. Inte bara för vad han åstadkommit utan även för att han gjort det i en tid när konkurrensen är enormt mycket större än någon gång tidigare. Samtidigt förstår jag dem som har andra favoriter, och blir inte arg över det.
Mest fascinerande är att spelarna är påverkade. Ta bara Cristiano Ronaldos ilska mot Sepp Blatter som hade Messi som favorit. Det tog portugisen som ett angrepp inte bara på sig själv utan även på sin klubb Real Madrid och sitt land Portugal, och många har skjutit skarpt på Fifa-basen.
Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt Ronaldos reaktion. Eller när Zlatans agent Mino Raiola svingade vilt i Expressen fjol: "Om Zlatan inte vinner det så kommer det bara stärka bilden av att det är politiskt korrupt pris. Om man vill att priset ska kännas seriöst borde den bästa spelaren få det. Det har varit Zlatan, i många år."
Och vi vet ju att när Raiola svingar så är Zlatan med på tåget. Tänk att ett pris har en sådan betydelse? Jag är överraskad. Här har killarna miljarder på banken och allt som följer med dem och så bryr de sig så om ett pris där förbundskaptener, lagkaptener och journalister med mer eller mindre koll röstar fram vinnaren.
Visst fattar jag att alla jublar när de får priset, men inte att de deppar så om de blir utan. För alla vet att det är omöjligt att skipa rättvisa när man jämför spelare mot varandra. Därför är det bara att se glad ut och hoppas på bättre lycka i tombolan nästa år.
Står givetvis för min röstning på Zlatan som nummer ett. Även om jag vill går det inte att sudda ut att jag är svensk och kanske ser på honom på ett annat sätt. Å andra sidan kan det lika gärna slå åt andra hållet, att man avstår att rösta på honom av just det skälet.
Sedan betyder inte det att jag har min tunga någon annanstans än min mun. Vem det var som sms:ade? Det håller jag för mig själv och vi hade en livlig debatt och där min stående punkt är att det inte är en exakt vetenskap. Vem som mer var med i sms:et? Gissa på.
Och det vore infantilt att tro att ett blogginlägg om en röst på Zlatan skulle innebära att man får mer access, och dessutom så är det lika självklart att lyfta hur man skulle rösta som att fråga om det inte var dumt att riskera ett gult kort när man flippar bollen i huvudet på Färöarnas målvakt.