Nytt år och nya tider men gamla värderingar består. Tobias Hysén drar till Shanghai i två år och det är en kombination av stålar och äventyr som gör att den blivande 32-åringen byter Kamratgården och allsvenskan mot ett helt annat liv – och en helt annan fotboll.
Som ett brev i datorn kommer kritiken och gnället över att Hysén lämnar IFK Göteborg. Fansen förstår inte riktigt hur han kan lämna trots att han har kontrakt med klubben och dessutom ruggigt bra betalt med cirka tre miljoner kronor om året.
Förstår inte den kritiken och har ALDRIG förstått den. Livegenskapen är avskaffad sedan rätt lång tid tillbaka. Uppenbarligen har Blåvitt fått tillräckligt för att släppa sin bäste spelare, och glöm inte att man dessutom sparar in cirka fem miljoner kronor om året i lön och sociala avgifter.
Tobias Hysén kostade IFK Göteborg många miljoner när han vände hem från Sunderland 2007 – över 20 miljoner i köpeskilling – och dessutom har anfallaren tjänat bra under sina sex och halvt år. Samtidigt kan ingen hävda att Hysén inte gjort sitt yttersta och verkligen brunnit för att spela för Blåvitt.
Under åren i IFK Göteborg har han vunnit skytteligan, varit med och bärgat ett par cuptitlar och var ju en liten del av SM-guldet 2007. Ovanpå målen, löpningarna och framspelningarna kan jag inte tänka mig en bättre ambassadör för klubben i hans hjärta.
Tobias Hysén är IFK Göteborg på många sätt och har följt sin farsa Glenn i spåren och där farfar gjort B-lagsmatcher i klubben och ännu längre tillbaka har farfars far och farbror spelat för Blåvitt. Så om vi nu ska mäta om man verkligen har blåvitt blod i ådrorna så är det få som slår Tobias Hysén.
Varför kan inte alla unna Tobias Hysén möjligheten att ordna pensionen? Karriären för fotbollsspelare är kort och blott ett år i Championship med Sunderland gjorde inte att Hysén är klar för pension, men en sväng i Kina gör att han får en möjlighet vi är få som nobbat.
Nej, det är inte sportsliga skäl som gör att Hysén drar österut. Det är så härligt att anfallaren inte hymlar om att det handlar om ett äventyr för familjen och pengar, för så är det. Vem hade nobbat ett sådant erbjudande i slutet av karriären? Ja, det är inte många.
Det går att brinna för en klubb och samtidigt ta beslut som gynnar en själv i första hand. Det är inte ett motsattsförhållande att vilja ordna det bra för sin familj och samtidigt fortfarande älska IFK Göteborg, Kamratgården, Gamla Ullevi och de blåvita ränderna.
Hade önskat att alla fans hade haft större förståelse för att det finns några andra värden i livet än klubben. Vilket inte betyder att man inte värderar klubben i ens hjärta. Ja, ja, inser att det aldrig lär hända men det är inte fel att hoppas på det.
Svensk fotboll har länge hängt kvar i de här värderingarna, och det gäller inte bara fans utan även klubbar som gärna värvar Bosman-fall men vill stegla spelare som har mage att sitta ut sitt kontrakt utan att vilja förlänga. Lika illa är det med spelare som vill ur sina kontrakt.
Den dag man skrev under kontraktet så var bägge parter nöjda och eventuellt missnöje under kontraktstiden får man bita tag i via en kula i munnen. Om inte bägge parter kan hitta en gemensam väg framåt så bör man jobba ihop för att maxa tillvaron framåt via en flytt.
Det handlar om att en spelare eller en klubb har ett ansvar för det man skrivit under och det finns ingen rätt att sätta tryck på någon part utav moraliska skäl. Det är upp till spelaren och/eller klubben att hedra kontraktet och sedan välja att avsluta det om det känns rätt.
Alldeles för länge var formulär 1A bland klubbarna att hänga spelare som inte vill förlänga och på så sätt hetsa fansen mot en spelare. Har aldrig förstått den delen av klubbjobb, för vem vill spela för en klubb som behandlar avtalsparter på det sättet?
Konstigt nog får spelare som beter sig fel betydligt sämre rykte än vad klubbar som agerar likartat. Till viss del för att klubben har fansen med sig och ingen vill se en favorit försvinna, och framför allt inte till en av rivalerna – men det är gammaldags att fördöma det.
Nej, det var inte roligt när Eric Cantona eller Alan Smith gick till Manchester United. Eller när Andreas Jakobsson gick till HIF och Greger Andrijevski flyttade till MFF. Men jag har full förståelse för att det kommer lägen när man måste skifta och i vissa fall hjälpa till och rädda sin egen klubb.
På samma sätt har jag respekt för de svenska spelare som vänder hemåt och stannar till i Norge eller Danmark och laddar på pensionskontot innan det blir Sverige. Visst är det tråkigt för allsvenskan, men det är värt att respektera att människor har ett fritt val och de flesta på läktarna hade gjort likadant, för att inte tala om klubbledarna.