Den tajta och rätt moderna Zimbru Stadium sticker ut i centrala Chisinau. I varje fall om man ser på hyreskåkarna som ramar in kvällens matcharena. Höghusen ser ut att kunna falla samman när som helst, men det annat vid sidlinjen och till och med gräsmattan ser mer än okej ut.
Uefa har flugit in med sina styrkor och satt upp skyltar med tydliga anvisningar om MIXED ZONE, PRESS CONFERENCE och så vidare. En del av charmen med att åka till andra länder har försvunnit när man ska göra kvalspelet till ett Champions League-koncept för att öka intäkterna och allt ska se likadant ut.
Den svenska presschefen Niklas Bodell får sig en uppsträckning av Uefa-nissen när han inte riktigt följer proceduren. Uefa är inte direkt känt för sin flexibilitet men det är väl en del av utvecklingen vi får köpa, vare sig vi vill eller ej, för det här är framtiden där allt ska strömlinjeformas.
Inom fotbollen i Moldavien har en del hänt sedan Sverige var här första gången 2001, men pratar man med några på gatan förstår man att en majoritet inte upplever någon förbättring. Ett av Europas fattigaste länder är fortfarande hemskt fattigt och eländet som följer finns kvar även om de slutat ringa till hotellrummet varje kvart och erbjuda prostituerade.
Maktkampen mellan de som är vänner med Putin och Moskva och de som hellre ser att Moldavien närmar sig väst eller Rumänien fortgår i republiken men i det korrupta landet är det samma trend som vi ser i resten av världen: de riktigt rika blir bara rikare och de fattiga har det svårt, med tillägget att det är hårdare tag i Chisinau.
En sväng på gatorna skvallrar om att man försöker rusta upp en del och det har dykt upp flera nya hotell, affärer och restauranger men kulisserna räcker inte för att luras. Håliga gator. Sotig luft. En sliten bilpark. Människor utan hem. Och de nergångna hyreshusen. Det är inte svårt att bli lätt desillusionerad och inse sin priviligierade tillvaro.
Att gå på kvällens landskamp mot Sverige kostar runt 60-70 kronor och det låter billigt men när den genomsnittliga månadslönen ligger på 1500 kronor inser man att det är lyx att gå på fotboll. Särskilt när arbetslösheten når höjder som hade fått en svensk minister att fundera på harakiri.
Många vill fly landet och komma till länder där de kan skaffa sig ett bättre liv och historierna om övergivna barn, sålda organ och cynisk människohandel är många och lika tröstlösa. Fotbollen är naturligtvis en väg ut och för spelarna i landslaget finns det en extra morot att ge allt i den moldaviska tröjan och sänka större länder.
Under en tid var det svenska landslagets spelare experter på att åka till mindre nationer och hämta hem poäng. Kim Källström pekade på att svenska spelare aldrig underskattade motståndet och såg till att göra jobbet fokuserat och koncentrerat. Det var i princip vinst-varje-gång, men inte längre.
Om det är att Moldavien blivit starkare och mer välorganiserat eller om det hänger ihop med att Sverige blivit svagare går att diskutera, men EM-kvalet i Chisinau är en rysare. Det går inte att räkna med något och det räcker att spela upp matchen mot Montenegro i november för att inse att det blir tufft för Hamrén o Co.
Efter Annus horribilis 2014 med enbart segrar mot Estland och Liechtenstein är det ett nytt år och nya utmaningar som väntar det svenska landslaget. EM 2016 är målet och om SvFF-basen Karl-Erik Nilsson ska kunna flyga vidare i business class måste nog Hamrén ta landslaget hela vägen till Frankrike.
Det är ont om kontanter i SvFF-kansliet och alla vet att ett mästerskap innebär mellan 25-30 miljoner i rena pengar och sedan tillkommer en hel del gungor och karuseller som gör att SvFF-kassören kan sova något lugnare. Men då måste resultaten komma på planen också, annars lär det bli en översyn av kostnaderna.
Fjolårets bleka sportsliga resultat har man förklarat med att Erik Hamrén testade nytt och dessutom valde att möta svåra motståndare som Belgien, Danmark, Turkiet och Frankrike. Vilket gav en skjuts neråt på Fifa-rankningen och ett ifrågasättande av förbundskaptenen och landslaget, vilket är en lös grund inför omstarten.
Nej, det är inte som förr att Sverige måste-måste-måste-vinna bortmatchen i Moldavien trots poängtapp på hemmaplan i höstas. För i Uefa-basen Michel Platinis regi har EM-slutspelet blivit påsar till nästan hälften av Uefa:s medlemmar och det är så att 24 landslag av 54 numera får göra upp om prispengar och ära i EM 2016.
Sverige har bara sex poäng på fyra matcher men är ändå tvåa i tabellen och en tredjeplats kan räcka till ett överkomligt playoff. Så även om det är ödesmatcher är det mer av ödesmatcher light när Moldavien väntar fredag kväll och Montenegro hemma i juni. Det finns räddningsplankor i höst.
Egentligen är det betydligt viktigare för Erik Hamrén att hans landslag går in och gör en solid insats och vinner matchen. Helst riktigt övertygande och att det sprider sig en känsla av att förbundskaptenen vet exakt vad han gör och framför allt att det är hans insatser som ger effekt på planen.
Tänk så snabbt det gått från att han dansade in från Norge och tog över med en offensiv både gentemot medierna och på planen. Det var slut med Lars Lagerbäcks sarg ut och att kriga sig till poäng, nu skulle det svenska landslaget stå för en kreativitet och anfallsfotboll där man skulle SPELA fotboll.
Det är många som påpekat att Hamrén tappade tron efter Amsterdam där VM-tvåan Holland körde över Sverige och egentligen inte hittat tillbaka efter det. Visst, man har glimtat till men det var precis att man nådde EM 2012 och där var festen över direkt efter förluster mot Ukraina och England som knappast är landslagen som övertygat.
Man nådde precis ett VM-playoff efter att Hamrén ändrat sig och till slut satsat på Anders Svensson från start och man vann en rad ödesmatcher hösten 2013. Där blev Portugal för tufft i de avgörande matcherna. Lägg 2014 på det och inse att Hamrén inte har råd med några motgångar.
Sverige behöver vinna i Chisinau och då mest för att förbundskapten Hamrén ska få arbetsro under våren. Det svänger snabbt i den här branschen men det är ingen tvekan om att förbundskaptenens status är ifrågasatt och då hos betydligt fler än en del av medierna som bevakar landslaget.