Mikael Stahre fick sparken direkt på måndagen. Trots en andraplats i helgen och cupseger i fjol. Samtidigt är det ingen hemlighet att det funnits en hel del missnöje kring IFK-tränarens värvningar, brist på spelidé och uteblivna resultat i Europa.
Ta bara det att Nordin Gerzic och Daniel Sobralense, som var del av satsningen som fick epitetet Real Göteborg, är utlånade och knappast varit värda miljonerna som gick för att värva dem. Det är inte heller deras fel att de blev lockade till en klubb som inte ändrade spelidé utan körde på med en modell som inte passade dem.
Talangen Gustav Engvall fick knappt chansen innan några av stjärnorna drog vidare, och därefter har han lyft. Fick även höra att sportchefen Mats Gren nyligen varit oerhört kritisk mot att man tränade för lite och för dåligt. Elitfotboll är ingen lek utan det är som kickade mittbacken Kjetil Waehler twittrade efter frukostmötet i Göteborg: ”Det är en dirty business”. Jo, onekligen är det mycket svart eller vitt för de som är aktiva i klubbarna och även för dem som följer lagen slaviskt.
Samtidigt är det en stor del av tjusningen med elitidrott, de här tvära kasten mellan smärta och eufori. Sportchefen Mats Gren är drillad i Schweiz och det lite tyska inslaget ger effekt i att det blir kicken direkt trots nytt Stahre-kontrakt i våras. Självklart ska Gren bygga en klubb och en konstruktion som han tror på. Janne Jönsson? Ja, inget dumt alternativ. Jörgen Lennartsson? Inte alls rätt man. Magnus Haglund? Elfsborg väntar. Henrik Larsson? Säkert ett namn som man sonderar, om han inte känner lojalitet mot Falkenberg.
Samtidigt är väl Gren en man med kontakter på fler ställen än i Skandinavien, men han måste ha ett färdigt alternativ med tanke på att Stahre fick gå. Dessutom vill Gren ha en tydligare spelidé och tuffare träning för att vässa IFK Göteborg ännu mer, och då var uppenbarligen inte Stahre rätt man. Ska det blir SM-guld så måste man göra mer med det befintliga materialet.
Helgen där svensk klubbfotboll tog de högsta serierna i mål var onekligen känslospäckade. Många som inte håller på Hammarby är irriterade över att media gullar med klubben, men man får vara rätt känslokall för att inte bli tagen av scenerna från Tele2-Arena. Efter fem år var klubben äntligen tillbaka i allsvenskan, och det skildrar man givetvis och alla som håller på Bajen vet att det inte bara varit bra rubriker.
Till och med en väckelsepredikant i världsklass hade blivit avundsjuk på hur 30 000 grönvita försattes i ett tillstånd av nirvana utav Nanne Bergstrand och hans elva lärjungar. Där och då vill väl alla vara Hammarby-fans? Om inte så kan säkert alla som är supportrar identifiera sig med den totala glädjen och euforin över att ha nått ända fram. Efter att klubben trillade ur Allsvenskan 2009 så har det varit en plågsam vandring, och det gör triumfen så mycket härligare och skönare.
På många vis hade jag velat vara på Kvarnen eller någon annan klassisk Bajen-krog och dragit in öl och skålat över en ljus framtid. Eller på krogen i Sundsvall. Jag vet att tillvaron som supporter mest är en berg-och-dal-bana som dessutom går utför mer än uppåt, men det finns inget bättre än hoppet. Har själv firat avancemang, någon titel och andra triumfer som supporter och den känslan är svårslagen.
Det är något som inte går att köpa eller knappt ens spara, utan går bara att uppleva genom att vara på plats och det är som om man svävar fram av lycka. Visst kan jag ta fram minnena från när Thomas Ravelli tog den där straffen i Palo Alto och jag stod på läktaren. Men även om jag vevar den i minnet eller letar upp bilderna på Youtube så är det inte möjligt att nå tillståndet och segerruset som vi kände när vi seglade hem i bil och sedan firade.
Det är hotet av en motgång och smärtan från den som gör att segrarna blir så underbara. Låt aldrig någon stänga falluckorna i det svenska seriesystemet. Visst, det gör så sjukt ont när en klubb rasslar ner ett hack och ingen vet vad som kommer att finnas kvar när en ny säsong gror. Ta bara Falkenbergs FF och Henrik Larsson som andra svenska klubb visat att det omöjliga är möjligt, först ut var Malmö FF som nådde Champions League. Bilderna från Falkenbergs IP är sådana som gör att jag inte förstår hur man inte kan älska svensk klubbfotboll. Jag blev rörd av glädjen.
Samtidigt fick vi se de tomma blickarna hos ”Chippen” Wilhelmsson, Anders Linderoth och andra i Mjällby. Hur var det möjligt? Vad händer med mig? Vad sker med klubben? Vem vill vara kvar? Och helvete, nu har vi en hemsk bussresa hem framför oss. Eller ta kombinationen av smärta och glädje som vi fick se från Norrporten Arena. Där galet glada GIF-spelare firade att man var tillbaka i landets högsta serie samtidigt som randiga spelare kollapsade i tårar efter att Landskrona Bois – med 34 allsvenska säsonger och 52 i andradivisionen – trillade ner ett hack till.
Där Sundsvall plötsligt får framtidstro och kan börja jobba på att restaurera klubbens sargade ekonomi och Allsvenskan innebär en rejäl injektion av kontanter. Annat för Landskrona som kan gå i konkurs om inte staden återigen ser till att den anrika men trasiga klubben får nödvändig hjälp. Ibland heter det att fotboll är en lek, och till viss del är det sant. Samtidigt, prova säg det till de personer på kansliet som blivit uppsagda av Bois när klubben toksparar. För en rad av spelare innebär det är att man inte vet var nästa lön kommer ifrån eller hur stor den blir.
Mikael Stahre har åtminstone lön över hela 2015 och det finns säkert klubbar som passar honom bättre än IFK Göteborg. Han överlevde längre än många trodde, inte minst för att klubben bytte ordförande och klubbdirektör efter första floppsäsongen, och först när sportchefen försvann så höll det inte längre. Han gjorde resultat nog för mig under 2015, men både dåtiden och framtiden kostade honom jobbet.