Anletsdragen var spända. Blicken ofta riktad neråt. Rynkad panna. Och händerna ihop som om det var dags för bönestund. Sveriges förbundskapten Erik Hamrén satt vid det gigantiska podiet i Olympiastadions inre dit han slussats via en rad olika gångar och trappor.
Inte mycket shining där. Inte mycket glädje. Pressen var påtaglig inför mötet med världstvåan och vem kan klandra honom? Hur man än lägger ut landslagen mot varandra så slutar det på samma förkrossande sätt: Tyskland är överlägset.
Inte förlust i en kvalmatch till EM eller VM sedan Tjeckien vann med 3-0 i Allianz Arena 2007. Därefter har det tyska laget radat upp mest vinster och tagit EM-silver, VM-brons och i sommarens EM åkte man i semifinal.
I en tänkt tysk startelva finns nästan enbart riktiga äss från de största klubbarna i de bästa ligorna i Europa. I den svenska elvan är det ett par spelare från mindre lag i Premier League, någon från serie A och sedan är det skotskt, ryskt, franskt och belgiskt.
Jo, jag vet att
Zlatan Ibrahimovic är en världsspelare som nu deltar i det nyrika qatariska projektet
Paris SG, och de är med och kämpar i Champions League. Men det förslår inte långt i jämförelse med det tyska manskapet.
Dessutom har Tysklands landslag charmat oss alla efter revolutionen som började med
Jurgen Klinsmann vid hemma-VM 2006 och ännu inte tagit slut under
Jogi Löw och fått extra bränsle av den förändring av talangutveckling som tog fart tidigt 2000-tal.
Tyskland i dag är långt ifrån den slitna fördomen om det tyska lagmaskineriet (det är väl bara P1 som har kvar det) utan istället spelar Löws landslag inte sällan den fotboll som Sveriges förbundskapten och en del av stjärnorna drömmer om.
Spelet är rörligt, kvickt, rappt, tekniskt, begåvat, kreativt, snyggt och inte sällan effektivt vilket Irland fick känna på. Unga men etablerade spelare som
Marco Reus, Toni Kroos, Mesut Özil och
Thomas Müller leker fotboll, och det är kul om man inte är i det andra laget.
Självklart har även den tyska solen fläckar. Under gårdagens pressträff i en gigantisk Mercedeshall som verkligen slog fast att Tyskland är EU:s ekonomiska lokomotiv så fick Löw hugg om allt från EM-fiaskot i somras till hur han kan spela Miroslav Klose som bara gör mål på små länder.
Ja, EM-fiaskot där Tyskland kom snett mot Italien och där Löws förändringar i laget innebar den första förlusten i en tävlingsmatch sedan man förlorade VM-semifinalen i
Sydafrika 2010, och sett till att tyskarna räknat med EM-guld så var det en missräkning.
Tänk, det är inte bara svenska ledare och spelare som får kritik. När Erik Hamrén på sin presskonferens fick frågan om vad som talar för Sverige var han ärlig: ”Inget talar för Sverige, allt talar för Tyskland, och kanske är det som talar för oss?”
Bredvid sig hade han Johan Elmander som var inne på ett annat resonemang, men med liknande klang. Att Sverige har lättare mot stora länder än mot små, för att landslaget är bättre på att förstöra än kreera, helt enkelt. Visst, vi har sett det en del gånger:
Argentina 2002,
Spanien 2006,
England några matcher,
Holland 2011.
Om det fortfarandet stämmer är en annan fråga? Är på något sätt benägen att tro att den typen av bragder mer hörde till
Lasse Lagerbäcks tid än Hamréns. Då man lade all kraft på att inte släppa in mål, i dag har Sverige lagt om kursen och då är det betydligt svårare att hålla rent.
Tyvärr har inte Sverige resurserna att försöka spela sig fram till ett resultat i
Berlin. Därför blir Hamréns kommando att ligga defensivt och inte ta så många risker. Återstår att se hur det går att stöpa om laget och spelidén till den här matchen?
För egen del bryr jag mig inte hur det ser ut om Sverige tar en poäng i Berlin. Det inte bara vore en enorm bragd utan krävs en bragdinsats och ska egentligen inte vara möjligt, och utan 20 matcher vinner tyskarna 19, men det här är kanske den 20:e? Även om det inte ger Bragdguldet?
Närmare 52 000 åskådare fanns på Råsunda den där kyliga höstkvällen för ganska exakt 43 år sedan. Det var den 15 oktober 1969 och ett svenskt landslag som inte varit i VM på många år jagade en plats i mästerskapet i
Mexiko påföljande sommar.
Frankrike stod för motståndet och det var hetsiga scener på plan när
Ove Kindvall i första halvlek drogs ner eller kastade sig (beror på vilka glasögon du har) och drog in 1-0 på straff, och då var Sverige i VM, vilket man varit svältfödd på sedan hemma-VM.
Efter fransk press och kvitteringsjakt så slog dåtidens svenska superstjärna Ove Kindvall till igen - han vann Champions League senare samma säsong - och snodde till sig bollen utanför straffområdet, bröt in i boxen och skickade upp 2-0 i krysset.
Ett mål och en insats som försatte Råsunda i trans och faktiskt gav Ove Kindvall Bragdguldet. På den tiden värderade man det så, och även om Zlatan Ibrahimovic eller någon annan lyckas med liknande lär det inte bli någon guldmedalj, för kvalet är inte över oavsett hur det slutar.
Kanske är det också en fördel att Sverige vet att en förlust bara är enigt ritningarna, och man därför inte riskerar något och det innebär mindre press. Lägg till att man är långt ifrån de naiva tankarna från mötet med Holland 2010, utan inriktade på att försvara sig.
Om det är roligt att titta på eller inte är underordnat, det handlar om att ta sig till VM på bästa sätt. Sverige-Argentina i VM 2002 var inget fotbollsgodis men vid slutsignalen jublade
Svensson,
Larsson och de andra och
Gabriel Batistuta o Co stod och grät och insåg att de skulle hem.
***
Samuel Holmén var Erik Hamréns joker. Det stod mellan honom och Rasmus Elm och när den senare fick spela centralt så var det ett givet val. Om han räcker till? Ja, det är en oerhörd utmaning och defensivt kan han kriga.
Svårt att förstå Hamréns ratande av Anders Svensson. Oerhört underligt val, där egentligen inte Elm eller Pontus Wernbloom slagit ut honom med prestationer i landslaget.
När jag frågade Hamrén om Svensson och startchans så var förbundskaptenen inne på att det är lika viktigt vem som avslutar matcherna. Men då kan det vara kört.
Att Kim Källström inte spelar är kanske inte underligt sett till hans insats mot Färöarna.
***
Tyskland är Europas Texas. Allt är större, svulstigare och mäktigare.
***
Sett till att Marcus Allbäck talar om Zlatan Ibrahimovic på topp ihop med Johan Elmander kanske det blir mer av 4-4-2 i det svenska laget. Ett Lagerbäck-drag.
***
Orolig över att Behrang Safari får starta istället för den insjuknande Martin Olsson. Klarar Safaris nerver av det? Han och Lustig blir kanske Sveriges viktigaste spelare om man ska hålla tätt.