Dagen efter ett historiskt haveri på Friends Arena satt Erik Hamrén i källaren på spelarhotellet och talade om att han skäms när han gör folk besvikna med dåliga resultat. Att förbundskaptenen givetvis förstår fansens besvikelse och känner likadant.
Förvisso backade han upp sina spelarval och att taktiken låg rätt men poängterade att han köpte alla som ansåg att ansvaret ligger på honom. Nu handlade det om att se framåt, att ta del av spelarnas feedback för att utvecklas och att det finns hopp att nå EM 2016 vilket alltid varit målet.
Om det var PR-mässigt uppstyrt eller om förbundskaptenen verkligen ansåg vad han framförde går att diskutera. Det är trots allt samme man som i söndags uteslöt att Zlatan Ibrahimovic skulle spela på sprutor, sådant gör man inte, och sedan gjorde lagkaptenen just det.
Nej, det är inte rätt tid för Erik Hamrén att avgå. Jag förstår att frågan dyker upp, för landslaget har inte tagit kliv framåt under honom utan snarare har virrvarret tilltagit. Man kan i efterhand undra om EM-avancemanget 2012 inte hängde på grunderna som fanns redan när han tog över.
Skiftena i startelvan från segern mot Montenegro i juni via förlusten i Moskva i lördags och till tisdagens haveri är naturligtvis för kraftiga. Får hålla med de kritiker som menar att även en del av oss i media borde poängterat de stora skiften han gjorde inför Österrike. Ett nygammalt spelsystem och flera nya spelare.
Det är kanske inte konstigt att resultaten uteblir när det inte finns kontinuitet. Det sista var Lars Lagerbäcks favoritord, och även om jag anser att hans insats på Island är fenomenal så finns det inget hos mig som säger att SvFF inte gjorde rätt när man bytte ut honom efter 13 år. Han hade kört fast och man behövde något nytt.
Även om Hamrén tar Sverige till EM så ska det vara över efter det, men det finns inget skäl att sparka honom nu. Det är bara en månad till EM-kvalet avslutas och dessutom är det ytterligare en månad till det är ett troligt playoff. Inget talar för att man får rätt effekt.
Det är för svårt att styra upp det hela inom några veckor och egentligen är grundproblemet inte bara Erik Hamrén utan hela den sportsliga organisationen på SvFF som tiden sprungit ifrån. Den måste göras om och man ska hitta en förbundskapten som passar den och som kan gå bredvid när Hamrén kör ett eventuellt EM-slutspel.
Allt måste ses över och troligen stöpas om och det är upp till SvFF-ledningen att agera. Vilka är de givna ersättarna? Hur tar man svensk landslagsfotboll vidare? Man måste se till att man har en kraft som är redo redan i vinter, för Hamréns epok kan vara slut i november och VM-kvalet börjar till hösten och det är rimligt att få lite tid på sig.
Däremot går det givetvis att förstärka ledarstaben nu om förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand känner att Hamrén inte lyssnat tillräckligt på sådana önskningar och att något måste hända för att EM-hoppet ska fortsätta leva.
Under tisdagen hade Sjöstrand inlett en charmoffensiv och bjudit in hela 94-gänget till och jag gissar att han sa adjö till dem med blossande kinder efter 1-4 mot Österrike. Dessutom tilltog nog ångesten för ett missat slutspel innebär mellan 75 och 125 miljoner i intäkter och en helt annat drag kring svensk fotboll, och det behöver SvFF.
Erik Hamrén blev tillsatt av tidigare SvFF-basen Lars-Åke Lagrell och sedan tog Karl-Erik Nilsson över det hela, och det är grunden till att ett försvagat förbund agerat så valhänt kring förbundskaptenen som har sådana uppenbara brister på flera plan. Inte bara medialt utan även i att få med sig spelarna och få dem att brinna för honom.
Tro inte att Anders Svensson är ensam i sin åsikt om hur Hamrén hanterade när ytterbacken Oscar Wendt lyftes från planen till läktaren. Eller hur han hanterade Behrang Safari. Det är en majoritet av spelarna som inte brinner för att spela för Hamrén eller är redo att göra allt för honom, men de vill givetvis spela EM.
Att ingen inom SvFF kunde, ville eller klarade av att sätta tryck på Erik Hamrén efter VM-kvalet som slutade med Portugal-förlust är förvånande. Givetvis skulle man ha verkat för en förändring av ledarstaben och en förstärkning kring försvarsarbetet, för många kan se att det saknas en grundidé.
Både bland kollegor och på sociala medier finns en uppfattning att även om Sverige har en chans att nå EM nästa sommar så är det inte värt det. Vilket är rent skitsnack, klart att Sverige ska göra allt för att nå ett EM-slutspel och att det är positivt för svensk fotboll även om man snubblar dit.
Framför allt för att U21-EM och Malmö FF det senaste året visat att svensk fotboll har spelare som kan göra avtryck. Det kan hända mycket på ett år, men det hänger givetvis på att Erik Hamrén släpper på prestigen och inser att tiden sprungit ifrån en del av hans utvalda spelare.
Ta bara att det finns en kraft i generationen som spelade U21-EM. Självklart är det ett stort steg, men det är samtidigt så att man måste hoppa i på det djupa för att se om man kan simma på allvar och svensk fotboll är fylld av lyckade simturer från talanger som fått chansen.
Vad är alternativet? Att se en generation spelare där en del är på nerförslutet ska försöka få Sverige att lyckas? Nej, då är det bättre en del unga spelare som Oscar Lewicki, Ludwig Augustinsson och andra får möjligheten att visa att de håller även på den här nivån. Det sämsta som händer är att de lär sig vad som gäller i kvalmatcher på seniornivå.
Sedan innebär det inte att allt ska skiftas ut, men det är rätt uppenbart att en del spelare varit med länge och väl i Hamréns startelvor och trupper och att de inte gör skillnad. Då måste man se till att få in nya spelare som kan utmana och dessutom förstärka landslaget.
Sedan kan man lugnt säga att deltagande i stora mästerskap är grunden till framtida framgångar. VM 1990 är väl ett av de mest utskällda insatserna i svensk fotboll men utan det hade inte en stor del av spelarna kunnat göra starka insatser i hemma-EM 1992 och framför allt i USA 1994.
Likadant var det med Lars Lagerbäcks och Tommy Söderbergs landslag som föll samman under EM 2000 men där lärde sig både spelare och ledare mycket som man hade nytta av åren därefter. Så att önska att ett risigt Sverige inte är med i EM 2016 må vara en naturlig känsla efter den här samlingen, men är direkt fel.
Mycket hänger nu på hur förbundets ledning agerar. Det handlar om att visa ledarskap inför framtiden och på så sätt försöka vända de negativa vibrationerna som omger Hamrén och A-landslaget. För det klarar uppenbarligen vare sig Hamrén eller hans närmaste chef och då får ledningen ta kommandot, det är därför de är på sina positioner.