Globaliseringen innebär inte bara att den ekonomiska världsbilden ritas om när det handlar om att ordna ett jobb i en konkurrensutsatt värld. I en tid där folk flyttar i jakt på en annan och ofta bättre tillvaro och på så sätt ser till att världen blir mer av en smältdegel, så får det effekt även i sportens värld.
Naturligtvis har alltfler av de som växer upp i Sverige rötter i andra länder och de kan på så sätt känna att de har del i fler länder. Vi ser det i Sverige och i många andra länder. Inget konstigt, det är väl självklart att en mamma och en pappa för vidare mycket av det som är en del av deras liv och traditioner.
Något som innebär att dagens duktiga idrottare kan hamna i valsituationer när det handlar om landslag. Ska jag representera det land som jag vuxit upp i? Eller ska jag välja mammas eller pappas land där jag tillbringat tid och givetvis också känner för? Ja, det är naturligtvis inget lätt val.
En del vill numera se nationalstatens slopande och hänvisar till att olika ledare eller rörelser missbrukar nationalismen för dunkla och tveksamma syften. Att elda på massor om att vi tillhör en flagga, en tradition, en nation och att vi är utvalda skapar givetvis problem. Räcker att följa den svenska valrörelsen för att se de deppiga sidorna av det.
Jag ser mig själv som svensk och det kan jag inte sudda ut, men är också sugen på att kunna ta del av resten av världen och har haft turen och förmånen att kunna göra det. Har exempelvis uppskattat att kunna bo i USA i längre perioder vid flera olika tillfällen och vill inte missunna någon annan de möjligheterna.
Å andra sidan känner jag inget för 6 juni och har svårt att gå ut och tåga med gult och blått eller köra vikingasymboler och folkdräkt. Om det sedan beror på att jag är uppväxt i en tid när Sverige inte ens varit nära ett krig eller för att det var fult med nationalism kan jag inte svara på. Någon som har teorier?
Däremot har jag i min ungdom rest med landslaget och stått på läktare från Chorzow i öst till Palo Alto i väst och klädd i gult och blått hejat fram landslaget. Kan älska den känslan som uppstår när man samlas kring ett svenskt landslag och förenas i framgången, och det vore trist om det försvann.
Räcker att gå tillbaka till hur chilenare, argentinare och brassar gick man ur huse i sommarens VM i Brasilien och tog över Rio de Janeiro. Ja, det är nationalism men det är för mig en skön nationalism. Det är givetvis inte helt okomplicerat för även de krafterna blir utnyttjade av en del mindre sköna typer och risken är att det slår över och idrotten blir tagen gisslan som i Ryssland, Qatar och Vitryssland.
Klandrar inte spelare som släppt klubbkänslan och under en kort karriär jagar stålar och framgång. Det är ingen skillnad på hur klubbarna agerar, alla parter är sig själva närmast. På samma sätt som en spelare kan gå som Bosman så kan klubbar dumpa en spelare som inte är bra nog och där kontraktet gått ut.
Däremot är det tröttsamt att ta del av hur en del spelare och dess representanter talar om att byta landslag. Vad är det frågan om? Förtäckta hot? Landslaget ska du spela för när du brinner för det. Det handlar inte om pengar, karriär eller speltid utan att representera något större och vara en del av något.
Robin Quaison är oerhört talangfull och jag såg hans debut i det svenska A-landslaget när Sverige spelade i Thailand i januari 2013. Det är ingen tvekan om att om utvecklingen fortsätter i rätt håll så kan det bli bra, riktigt bra. Palermo är ett spännande steg men det finns inga garantier om speltid där.
Nu är den förre AIK:aren besviken och talar om att spela för pappans hemland Ghana istället. Ja, men gör det då, men sluta med att försöka ta en plats i Sveriges landslag med Ghanas hjälp. Det viktiga är att du brinner för att spela för ETT landslag och inte ser det som att skifta klubb, för det är något annat.
Ingen ska bli tvingad att spela för Sverige, och jag hoppas att Erik Hamrén och förbundet nonchar den här typen av köpslående som blivit allt vanligare när spelarna sitter på möjligheterna att spela för flera landslag. Ett landslag ska bestå av spelare som VILL spela där.
Om nu Agon Mehmeti, Loret Sadiku och Miiko Albornoz vill spela för andra landslag så är det fritt fram även om det är underligt att de spelat för det svenska U21-landslaget. Att opportunistiskt skifta landslag är kanske något en del spelare gör, men Hamrén o Co ska inte dansa med i den dansen.
Givetvis ska man från förbundets sida ha kontakt med spelare och visa vad det svenska landslaget står för och vart man är på väg. Sedan får man respektera att spelarna gör sitt val och att det inte alltid är Sverige som står högst på listan. Däremot leder inte inlindade hot någon vart och man kan inte börja köpslå om en plats i landslaget.