Glömmer aldrig Sven-Göran Eriksson när han i en butikslokal i centrala London presenterade den engelska truppen till VM i Japan och Sydkorea 2002. Helt iskall duckade han vågen av frågor om Ulrika Jonsson som hela England var besatt av.
Det var slående hur oberörd han var av stormen. Svennis koncentrerade sig på namnen som skulle spela fotboll för honom i Japan och ignorerade helt cirkusen som försiggick framför ögonen på svensken. Det imponerade på mig. Den kylan.
Givetvis hade Svennis rätt till ett privatliv och att han skulle dömas efter resultaten. Därför fick han hålla på med vem som helst i sin sängkammare, så länge England spelade bra fotboll. I mina ögon gjorde han ett starkt jobb där och bara straffläggningar satte stopp från större framgångar i EM i Portugal 2004 och VM i Tyskland 2006.
Därefter har det mest gått utför för Svennis som gjorde en stark insats i Manchester City men ändå fick sparken. Sedan har Torsby-sonen skumpat ner för fotbollens näringskedja via det ena konstiga projektet efter det andra och i dag är han tränare i Kina.
Det är inget att säga något om, alla kan inte få regissera sina avslut och räkningarna måste betalas och fotboll är det enda Svennis kan. Hur vi andra rankar fotbollen i Kina eller om Svennis är där för pengarna, jobbet som tränare eller för att det handlar om att fylla rastlösheten är egentligen ointressant.
Däremot är det beklämmande att läsa Sven-Göran Erikssons memoarer: "Svennis – Min Historia". Över 360 sidor får man följa honom från den enkla uppväxten i Värmland via IFK Göteborg och ut i världen. Där hans tro på 4-4-2 och sätt att se på spelet och förmåga att anpassa sig skördar framgångar.
Om Svennis hade haft framgångarna som på 80- och 90-talet i dag hade han varit större än Zlatan. Tränare för idel stora klubbar i de bästa av ligor och bucklor och finaler om vartannat. Även om han naturligtvis flörtar med en del andra stora alternativ så inser man att fotbollsvärlden styrs av tillfälligheter.
Det handlar till viss del om att vara het och ledig samtidigt som en klubb letar alternativ. Svennis nobbade Juventus och var nära Barcelona, Manchester United, Chelsea och Milan i olika omgångar men det blev aldrig av. Å andra sidan blev det Roma, Benfica, Fiorentina, Lazio, Sampdoria och landslagen i England, Mexiko och Elfenbenskusten.
Störst var han i Lazio där han vann ligan, Cupvinnarcupen och den italienska cupen. Uppbackad av en rik ägare som såg till att köpa rätt spelare och när Svennis hade det flytet så blev det också rejält med framgångar. I många andra klubbar fanns inte resurserna och då når man inte högst.
Ändå är min känsla efter att ha läst boken att Svennis är en fotbollens "Mr Chance". Det är Peter Sellers som spelar en enkel man som egentligen utan att ha koll uttrycker sig på ett sådant sätt att han blir en maktfaktor. Inte helt olik Forrest Gump i en senare film.
Kanske elakt mot Svennis men genomgående i boken framställer han det som att han inte har en aning om matcher är uppgjorda, var de rika ägarnas pengar kommer ifrån, om det finns dopning, om varför han blir blåst, om varför han åker till Nordkorea, om varför han är tillsammans med Nancy år efter år och så vidare.
Ingen skugga faller på Svennis, enligt Svennis själv, för han kunde inte veta att det var en falsk shejk och så vidare. Eller så kanske han inte ville veta var Cragnotti tjänade sina pengar? Aningslösheten är deppig att ta del av och inte ens det politiska IFK Göteborg färgar av sig, snarare tvärtom, Svennis såg inga paralleller med ett fotbollslag och arbetarklassen.
Frågan är var gränsen går mellan aningslöshet och att ta ansvar? Ja, det är naturligtvis inte lätt men hela boken andas att Svennis inte har koll på särskilt mycket. Oavsett om det är pengar, ägare, medier, kvinnor och familjeliv så framstår han som ett ego som aldrig reflekterar särskilt mycket över sin del.
Det är både sorgligt och solkigt att han här frångår sin princip att kommentera sitt privatliv. Eskapaderna med kvinnor är bara deppiga att ta del av och att han hänger ut en del okända kvinnor förstår jag ännu mindre av. Vart tog hans klass vägen? Vart tog inga kommentarer vägen?
Naturligtvis handlar det om pengar. Svennis är pank efter att ha blivit blåst på stora delar av sin förmögenhet och den här typen av stories säljer. Tyvärr. Det är bara se kvällstidningarna som drog på sexnästen, bedragna vänner och så vidare.
Då dansar Svennis med för att ekonomin tvingar honom och kylan och klassen från tidigare i livet är som bortblåst. Plötsligt väljer Svennis att sälja sitt privatliv för att hålla upp ekonomin även om han tror sig dö lika fattig som han föddes.
Sedan undrar jag hur mycket Svennis egentligen jobbat med boken? Jag tror inte på citatet apropå att Arrigo Sacchi tog över Milan istället för Svennis och italienaren vann två Europacuper och en ligatitel och där det står i boken att Svennis är säker på att han "vunnit rubbet" om han fått jobbet.
Har den största respekten för Sven-Göran Eriksson och de framgångar han hade som tränare. Han var del av en revolution som skedde i svensk fotboll och han tog det med sig ut i Europa. En modell som sedan spred sig och med sitt lågmälda sätt fick han med sig många.
Dessutom trodde Svennis på spelarnas eget ansvar och det var ett svensk ledarskap som var en föregångare på många ställen. En oerhört häftig resa, men epilogen blev mest sorglig, solkig och tragisk när han frångick sitt eget ansvar och hängde ut sig privatliv till allmän beskådan.
Uppenbarligen hade Sven-Göran Eriksson svårt att välja rätt rådgivare och det ledde honom fel, men alla människor har ett eget ansvar och det håller inte att hela tiden glida undan med en hänvisning till att jag inte visste, förstod eller tog reda på.
Tänk om Svennis lagt lika mycket kraft på det som att ragga damer – då hade han aldrig behövt skriva den här sorgliga boken som riskerar att få folk att inte minnas tränaren Sven Göran Eriksson utan något helt annat.