Mötets betydelse känner ni säkerligen redan till, historiken bakom det likaså. I rent sportsliga termer kan vi konstatera att Los Blancos har fyra poäng till godo på Barcelona. För ett par veckor sedan var den marginalen tio.
José Mourinho känner där av flåset i nacken och det är kanske därför han har varit grinigare än vanligt senaste månaden? Problemet för portugisen och Real Madrid är inte att Barcelona existerar. Problemet är att Barcelona är extremt trimmat och exceptionellt bra på att vinna. Real Madrids dominans hade varit stor utan Barcelona, samma motsatta scenario givetvis.
Dessa två antagonister behöver naturligtvis varandra och ligan lär inte bli jämnare i framtiden. Real Madrid och Barcelona triggar varandra till den grad att möjligheterna känns oändliga.
Under de senaste två åren har El Clásico blivit ”El Gnälliko” (ledsen för den!). Vuxna män har gråtit som småbarn och slängt sig i gräsmattan utan till synes minsta beröring. Känslan var att omvärlden för ett tag tröttnade rejält, båda klubbarna förkastades som två omogna tonåringar som inte kunde göra upp på ett respektabelt sätt.
Den värsta stridsyxan må vara nedgrävd men du skämtar inte bort dryga 100 års rivalitet. På samma sett som du inte kan kalla AIK-Djurgården eller Galatasaray-Fenerbahce för en ”vanlig” match.
Barca-seger och ligan lär bjuda på en sällan skådad avslutning där supportrarnas nerver lär sitta på utsidan av tröjorna. Kryss eller Real Madrid-seger och allt är över, för den här gången.
Den rastlösa oron, den lever dock alltid kvar där och hänger över än som en blöt jävla filt.
Men lugn nu alla Madridistas och Culés. Chans till revansch, beroende på lagsympati och resultat, kommer redan i maj. Då möts två av världens mest klassiska klubbar i München.
Men först ett gerillakrig på hemmaplan. Därefter ett världskrig på neutral mark.