Thåström har alltid orden. Det är redan färdigformulerat. Men jag tänkte försöka lägga ut texten en smula, nu när jag kommenterat min sista(?) Superettanmatch.
Jag avslutade på Ängelholms IP, där ÄFF besegrade Hammarby med 1-0 under förbidragande ovädersmoln som förde tankarna till moderskeppet i Independence day.
Där, på ”Änglavallen”, spelade Hammarby våren 2010 sin allra första match i Superettan. En svängig historia där Linus Hallenius (alla dessa cirklar som sluts) två mål inte räckte till annat än en uddamålsförlust för Bajen.
Jag var på plats då också.
Ganska precis fem år tidigare, närmare bestämt den 26 april 2005, gjorde jag min Superettandebut. Jag gjorde det i Norrköping, på den tiden som Parken alltjämt hette Parken och inte Nya Parken. I ett gammalt unket omklädningsrum, som provisoriskt tjänstgjorde som så kallad flash zone, ställdes jag öga mot öga med Rikard Norling. Han blängde ner på mig och svarade något tämligen stingsligt på min fråga huruvida det var så smart det där med trebackslinje i AIK.
Norrköping vann matchen med 2-0. Den niofaldige marockanske landslagsmannen Abderahman Kabous gjorde sitt enda seriemål för säsongen och en viss Andreas Alm (de där cirklarna igen) satte 2-0 med tio minuter kvar.
AIK och Öster tog klivet upp det där året. Jag och expertkommentator Niclas Kindvall var på plats i Västerås när Nicklas Carlsson gjorde båda målen för Gnaget, när återkomsten blev klar i den 27:e omgången. Lite tidigare den aftonen hade Peter Markstedt (av alla) gjort mål för VSK och lite senare bar de ditresta firande fansen iväg med både målställningarna och stora bitar av gräsmattan.
Östers avancemang fick jag tyvärr inte uppleva på plats, men jag har tydliga minnesbilder av hur Peter Wibrån och gänget firade andraplatsen med guldhattar. Bland de hattprydda fanns, bland många andra blivande profiler, Denis Velic.
Cirklar, cirklar.
Under 2005 spelades en 2-2 match mellan Örebro SK och IFK Norrköping, som på ett personligt plan länkade dåtid och framtid. Tvåmålsskytt för ÖSK söndagen den 2:a oktober blev Jon Lundblad, som jag en kort period delade omklädningsrum med i IK Sturehov, och tvåmålsskytt för Peking blev Andreas Alm, som jag året därpå blev kollega med. Alm och jag delar synsätt vad gäller det där dravlet om ”tur”. Vi delar även ett par, för mig, mer dramatiska stunder.
En gång när vi skulle göra en match på Vångavallen vägrade Alm övernatta i Skåne. Så det blev bil från Stockholm, både ner och upp. Problemet var att vår fina tyska maskin brakade ihop i höjd med Nyköping. Vi fick hyra en sådan där liten pluttfarkost, närmast en flakmoppe med tak, från en mack och skumpa fram hela långa vägen. Maxhastighet utan uppenbar livsfara: 100 km/h. Men vi hann.
Värst var nog ändå när jag för en gångs skull förlorade en kluns och tvingades åka tre varv på en barnkarusell inne på ett fullsatt McDonald’s. Etter värre när Andreas inte stannade för att titta på utan gick och i dörren högt utbrast ”Men Niklas, jag sa ju att vi inte har tid med det där!”, varpå samtliga ögonpar riktades mot idioten i karusellen …
Apropå udda upplevelser ihop med experter: en gång vaknade jag mitt i natten på ett vandrarhem i Sundsvalls utkanter (hotellen fulla pga läkarkonferens, har jag för mig) med Kindvalls blottade scrotum cirka två decimeter från mitt ansikte. Karln sov naken och hade inte ansett det nödvändigt att skyla sig när han skulle upp och försöka vinkla om persiennerna. Eller vad han nu höll på med.
2006 var också året då kanalen SPORT-Expressen transformerades till TV4 Sport och jag minns exakt på vilken plats i Ljungskile jag stod medan jag pratade med min nya chef, osäker på om jag skulle få fortsätta jobba med Superettan. Och jag minns hur lättad jag var efter det samtalet.
2007 såg jag Ken Fagerberg (12 mål för Örgryte) och Sebastian Rajalakso (8 mål för Enköping) slå igenom i serien. Det har var alltså innan tidningskrönikörerna propagerade för Rajalakso i en EM-trupp.
Norrköping vann serien och tabellsjuan Sirius hade formulerat en femårsplan med sikte på Allsvenskans mittenskikt. Det skulle gå utför för båda, visade det sig, även om det nu ser bättre ut igen.
2008 var västkustens år. BK Häcken, med skytteligavinnaren Jonas Henriksson och vindsnabbe Daniel Larsson, tog klivet upp som tvåa bakom Örgryte IS. I den getingrandiga truppen fanns även nuvarande Bolognaspelaren Erik Friberg, som på Rambergsvallen i 8-0-vinsten mot Sirius gjorde ett mål som föregicks av ett dribblingsnummer där det kändes som att han snurrade upp halva Uppsala på vägen. Jag träffade för övrigt Erik ute på stan i somras. Han framhärdade i teorin att jag undergrävt hans karriär genom att inte gallskrika till just det målet. Naturligtvis med glimten i ögat, men ändå. Här får du ett uttryckligt erkännande, Erik. Det var ett av de allra snyggaste målen jag sett i den här serien. (Syrianskas Robert Massis derbykanon och Linus Hallenius konstprojekt på samma arena smäller nog ändå högre.)
Örgryte säkrade uppflyttningen inför 4.091 åskådare på Valhalla IP. Marcus Allbäck (97 mål på 232 seriematcher i klubben) och Magnus Källander (22/297) hette målskyttarna när Väsby United besegrades. Väsby tränades för övrigt av Mikael Stahre och slutade 9:a det året.
Apropå Väsby så var det där, på Vilundavallen, som jag hade ynnesten att vara med när Syrianska FC firade seriesegern 2010. Vi träffade folk som hade rest från både England och Tyskland enkom för matchen. Peter Ijeh och Yussuf Saleh (vilka profiler!) gjorde målen i vad som kändes som en av historiens tryggaste 3-0-vinster. Spontankramen jag fick av en brutalt hes Özcan Melkemichel efter sändningen tarvade nästan ett kiropraktorbesök för att komma till rätta med i efterhand.
Om det saknades (sportslig) dramatik den där oktobereftermiddagen 2010, så rådde det diametralt motsatta på Stockholm Stadion den 8:e november 2009. Assyriska FF hade vunnit den första kvalmatchen med 2-0 hemma i Södertälje. Ex-gnagarna Dennis Östlundh och Göran ”Ashur” Marklund hade strött extra salt i de blårandiga såren, genom att agera målskyttar.
I returen gick AFF relativt tidigt på knäna, av nervositet, av ljudkulissen, av småskavanker, av det allsvenska lagets furiösa desperation. Blivande Brage-spelaren Jan Tauer och blivande AFF-spelaren(!) Christer Youssef gjorde varsitt mål och det blev förlängning. Där orkade inte Assyriska stå emot. Jag minns hur jag fick tillbaka ordet från vårt studiogäng, som snackat inför en stundande straffläggning, när Mattias Jonson precis förberedde sig för upphoppet och det är ett av de där ögonblicken när man ser, när man VET, vad som ska hända innan det hänt. Jonson leviterade och nickade in sammanlagt 3-2 till Djurgården.
En av de som slet mest på planen, kämpande mot tydliga smärtor i slutet, var Eddie Moussa. Bland alla vackra och roliga minnen jag har från Superettan så finns det ett fåtal mer lugubra. Att Eddie Moussa bara fick bli 26 år gammal är det allra mörkaste. Vila i frid, Eddie.
Självklart utan att jämföra på något sätt, men tårar har jag sett även i andra sammanhang runt serien. De starkaste intrycken på mig, vad gäller kindväta, gjorde Dennis Melander och Ralf Edström.
Den förstnämnde satt kvar i mittcirkeln efter att Trelleborg förlorat hemma mot Degerfors i den sista omgången 2012. I en sanslöst dramatisk slutomgång hade Värnamo besegrat redan uppflyttningsklara Brommapojkarna och på det sättet passerat Trelleborg. Samtidigt betydde Degerfors seger på Vångavallen att värmlänningarna slapp kvala sig kvar. Kontrasterna i reaktionerna på slutsignalen var monumentala. Burkbärsen var snabbt framme i det rödvita lägret, medan TFF-spelarna lommade därifrån, ensamma i sin kollektiva kollaps. De hade tagit med sig favoritskapet in i serien på vårkanten. ”Det är aldrig för tidigt att börja oroa sig”, sa tränare Alf Westerberg på upptaktsträffen. Kanske började de ändå för sent.
Hur som helst, lagkaptenen Melander satt kvar där i mittcirkeln, med axlarna omisskännligen darrande av gråt. Närmaste familjemedlemmarna var där efter en stund, en liten barnhand lades försiktigt på en faders kind, och en bit bort stod jag med en mikrofon, som en svulten hyena. Dennis kom bort efter en stund, tog ett par djupa andetag och svarade rakryggat på mina frågor. Imponerande.
Andra tårar, av glädje, såg jag Ralf Edström fälla på Skytteholms IP hösten 2009. Åtvidabergs FF hade efter många om och men lyckats besegra Vasalund och tagit klivet tillbaka. VIF hade fått stjärnskottet Kennedy Igboananike tidigt utvisad, men det hade dröjt till tilläggstid tills Haris Radetinac slagit till.
Edström grät på innerplan och i omklädningsrummet sprutade Henrik ”Fimpen” Gustavsson glädjerusillvilligt ner min kavajrygg med någon form av mousserande dryck.
Under min tid som kommentator i denna underbara serie har jag sett historiska storheter som AIK, Gais, Norrköping och Öster lämna serien uppåt. Jag har även sett klubbar som Boden, Brage, Västra Frölunda, Sylvia, Trollhättan och Qviding försvinna neråt.
Och nu är det min tur att lämna.
Jag kommer att sakna så mycket. Resorna, snabbmatshetsätandet, alla charmiga kufar runt klubbarna, alla uppretade fans som ansett mig snacka skit om just deras favorit, alla tränare som spänt ögonen i mig framför kameran, alla (nåja) tränare jag vid andra tillfällen skrålat med till Guns N’ Roses ihop med på ett dansgolv (hej, Roar), all förtvivlan som omvandlats i hopp och vidare i glädje. Kunde vi ta den energiomvandlingen och bruka nytta av den så hade Mika Sankalas spurt borta mot Giffarnas klack på Skarsjövallen gjort alla våra kärnkraftverk överflödiga. Eller Mikael Lustigs humörsvängning från det röda kortet i samma match, via tårarna i omklädningsrummet, till stunden när Stefan Ålanders monstruösa häng i luften gjorde att han kunde fullborda vändningen och skicka ut Sankala på den där löpturen …
Jag kommer att sakna platserna. Arenorna.
Stora Valla, där skeden står rakt upp ur kaffet en serveras från Skitiga Bullen, där tränarna Patrik Werner och Jonas Lindskog överröser en med frågor om andra matcher, när man egentligen försöker klämma ur dem någonting om deras stundande.
Falkenbergs IP, där det blåser småspik på kommentatorsplats och där jag ådrog mig en lunginflammation något gudsförgäten och extra vindpinad höstkväll.
Skarsjövallen, där jag och Pontus Kåmark en gång såg världens sämsta fotbollsmatch. Till och med dåvarande tränaren Sören Åkeby sågade den rejält, trots att hans Sundsvall bar delad skuld i att Sverige-Turkiet (ni vet vilken) framstod som ett tivoli med öppen bar i jämförelse. Skarsjövallen, där jag och Stefan Rehn gjorde vår första match ihop. Mot Halmstads BK borde Kenny Pavey kanske möjligen eventuellt ha fått en straff (han verkade mer säker på saken), men den situationen var det ohotat mest upphetsande i ösregnet den gången. Rehn var rejält tagen efter sändning. ”Det är inte så här varje vecka”, försökte jag trösta. Hans skepticism, till matchen, till arbetsmiljön, till vädret, till slipstvånget, tedde sig som en enda stor ångestklump innanför den lila skjortan.
Och Söderstadion. Min första match på Söderstadion var Brommapojkarna-Häcken den 9 november 2006. Stefan Bergtoft och Olof Guterstam gjorde mål och BP följde upp med en bortavinst på Hisingen och gick för första gången upp i Allsvenskan. (Från det returmötet finns även en smått klassisk intervju med Reine Almqvist.) På Söderstadion har jag målvrålat som mest när Maic Sema med två sena mål vände 0-1 till 2-1 mot Landskrona i Hammarbys hemmapremiär 2011. Och jag var, såklart, på plats när Kennedy Bakircioglu drog in en frispark som betydde 1-1 mot Ängelholm i Bajens sista a-lagsmatch på arenan. (Kontextuell cirkelslutning.)
Jag lämnar kära Superettan med Ljungskile i toppen av tabellen. Jag lämnar med Assyriska i toppen av (latent relevanta!) maratontabellen. Jag lämnar med vissheten om att det i helgen som kommer ska spelas en toppmatch mellan resursstarka Hammarby och lilla Ljungskile, denna charmigt motsträviga straffområdestistel, inför hisnande 30.000 åskådare.
Superettan, detta gigantiska mikrokosmos, denna lilla nordgalliska by mitt i allt där Obelix bär tröja nummer 12 med stolthet och övertygelse.
Men det finns faktiskt sådant som jag inte kommer sakna. Jag kommer inte sakna kollegorna och vännerna, för de kommer jag träffa ändå. Daniel Kristiansson, Martin Åslund och Anders Andersson aka kniv-Anders aka Fortet-Anders aka Sancho Panza, för att nämna några här hittills ickenämnda.
Den har varit så förbannat rolig, denna tioåriga del av mitt (yrkes)liv. Ovan (och väldigt många fler) personer har bidragit till det.
Du som läser det här har bidragit till det.
Jag tackar er.
Vi hörs.
”Jag måste nog lämna er kvar här,
Jag måste lämna er tyvärr, tyvärr
All degen som jag måste bränt här,
Och alla nätter [matcher] som jag inte minns,
All degen som jag måste bränt här,
Det var värt, värt varenda spänn …”