Stor kartläggning: Skatteskulder, löner och konkurshot - så mår superettans ekonomi

Under den gånga säsongen har pengar, eller rättare sagt bristen på dem, diskuterats flitigt i Sveriges näst högsta serie. I våras uppdagades det att Syrianska under en lång period byggt upp allt större skulder och i maj, när läget var som mest besvärligt, uppgick föreningens obetalda löner, skatter och sociala avgifter till två miljoner kronor.  Ekonomiska krav som snart hamnade hos Kronofogden och som resulterade i en utmätning där delar av beloppet tvångsinhämtades från ett av klubbens bankkonton.

Men i sista stund kunde krisen avvärjas. Samma dag som Kronofogden planerade att göra en indrivning på Syrianskas kansli och ta med sig alla föremål som gick att sälja lyckades Södertäljelaget lösa situationen. Med hjälp av externa samarbetspartners betalades skulderna och faran för konkurs undanröjdes.

Höstens utveckling kring Ängelholm har dock visat att händelsen inte var någon engångsföreteelse. Efter att ha nekats miljonstöd från sin kommun deklarerade ÄFF i september att katastrofen närmade sig med stormsteg. Endast genom en välgörenhetsinsamling bland fotbollsintresserade över hela landet, samt att vissa leverantörer skrev ned sina fordringar, klarade föreningen att betala spelartruppens löner. Och fortfarande behövs stora summor pengar om verksamheten ska kunna drivas vidare även över nästa månadsskifte.

Dessa båda exempel väcker frågor kring superettan och dess ekonomi ur ett vidare perspektiv. För att ta reda på hur serien mår har fotbollskanalen.se granskat årsredovisningar och nyckeltal från flera säsonger tillbaka. Kartläggningen visar att superettan, totalt sett, gjort ett minusresultat under nio av de tio senaste säsongerna, att elva av 16 klubbar går back på sin drift, att fem klubbar har ett negativt eget kapital och att de löner som betalas ut på vissa håll tangerar vad Uefa anser vara farligt höga nivåer. Och trots att de flesta klubbarna är skickliga på att jobba med små medel framstår några av dem som sårbara om oväntade kostnader skulle uppstå.

Vissa kämpar också för att nå upp till SvFF:s kriterier för elitlicensen. Där står bland annat att man måste ha ett positivt eget kapital och vara skuldfri inför myndigheter, förbund och andra föreningar. Den nuvarande tabelltvåan Gif Sundsvall har dock misslyckats med kravet att visa upp ett positivt eget kapital under de två senaste säsongerna. Om situationen inte tryggats före 1 oktober i år hade klubbens elitlicens varit i fara. Men i september meddelade norrlänningarna att saken var klar, tack vare försäljningar av fastigheter som föreningen tidigare ägde. Och serietrean Ljungskile har dragit på sig 59 betalningsförelägganden hos Kronofogden, plus ett flertal stora skatteskulder, från säsongen 2011 fram till idag.

Superettans driftresultat

Under det gångna decenniet har superettans 16 klubbar stegvis ökat sina intäkter, från en totalsumma på 237 miljoner kronor för 2004 till 364 miljoner kronor under 2013. Men kostnadsutvecklingen har följt efter i samma takt och när fotbollskanalen.se gör en översyn av de senaste årsredovisningarna visar det sig att serien haft sammanlagda kostnader på 384 miljoner kronor. Ett minusresultat på 20 miljoner kronor på sista raden i superettans resultaträkning för 2013 alltså.

Men fenomenet blir tydligare om man räknar bort enskilda, så kallade extraordinära intäkter och kostnader, som inte återkommer från år till år. Då får man fram det så kallade driftresultatet som visar hur klubbarnas kärnverksamhet fungerar, den som är direkt kopplad till själva fotbollen. Där är siffrorna dystra. Nio av de tio senaste säsongerna har slutat med driftunderskott för superettan och under 2013 blev det minus 16,9 miljoner kronor.

Tittar man på de enskilda föreningarna i superettan var det elva av 16 som gick minus på driften under 2013. Några av dem hamnade dock på plus i resultaträkningen, tack vare spelarförsäljningar.

Samtidigt är fotbollen en bransch med ett tydligt samband mellan höga personalkostnader och goda sportsliga resultat. Över tid brukar de klubbar som satsar mest på löner också knyta till sig flest kvalitetsspelare och därmed få mest utväxling i form av inspelade poäng. Något som i förlängningen leder till ökat intresse från publik och sponsorer. Vilket i sin tur genererar intäkter. SvFF:s chefsekonom Kjell Sahlström pekar på att ett sådant kalkylerat risktagande kan vara medvetet från klubbarnas sida.

Att budgeteringen ofta slår fel för klubbarna går enligt Sahlström delvis att förklara med att klubbarna redan före säsongen måste dra på sig merparten av sin kostnadsmassa i form av spelarkontrakt. Intäkterna är å andra sidan svårare att förutspå, eftersom de är avhängiga av lagets prestationer senare under året.

Intäktsligan
Intäkterna per klubb var i genomsnitt 24,4 miljoner kronor 2012 och 23,9 miljoner kronor 2013. Men det interna spannet är stort. Från Hammarby med dess 56 miljoner kronor i toppen, till Ljungskile som bara drog in 13,1 miljoner kronor 2013.

Kostnaderna följer ofta med när intäkterna höjs, och förklaringen är enligt fotbollförbundet att båda nyckeltalen hänger ihop. För att kunna bibehålla höga intäktsnivåer krävs framgångar och stor publiktillströmning. Vägen dit är ofta att värva spelare som är relativt dyra i drift.

Spelarlönerna i superettan

Den genomsnittlige fotbollsspelaren i superettan får ut en ganska blygsam lön. Under 2013 låg snittet på 22 400 kronor i månaden, vilket bara utgör 36 procent av vad en allsvensk spelare tjänar. Men i och med att de flesta av superettans klubbar, frånsett Hammarby, har relativt sett låga intäkter i sina verksamheter kan personalkostnaderna ändå växa till ett hot. Mäter man hur stor andel av sina intäkter föreningarna spenderade på löner 2013 blir siffran i genomsnitt 62 procent, vilket ska jämföras med 52 procent för allsvenskan. Och när fotbollskanalen.se räknar bort upp- och nedflyttade klubbar för att granska de tolv lag som deltog i superettan både i år och i fjol visar det sig att dessa lagt i genomsnitt 64,5 procent av intäkterna på personalkostnader under 2013.

Den siffran är förhållandevis hög. Enligt det europeiska fotbollförbundet Uefa bör ingen klubb låta mer än 70 procent av sina intäkter gå till löner. Detta gränsvärde anses vara en av de tydligaste indikationerna på ekonomisk sårbarhet. Skulle intäkterna plötsligt dala efter ett publikbortfall eller något liknande riskerar man att stå kvar med höga fasta kostnader som i kan föranleda stora bekymmer. I superettan 2013 hamnade Gais (71 procent), Värnamo (Värnamo 71 procent) och Östersund (74 procent) över Uefas brytpunkt.

Tittar man uteslutande på klubbarna som spelat de tre gångna säsongerna i superettan ligger snittet närmare 68 procent och Ängelholm har utmärkt sig på ett tydligt negativt sätt. Mellan 2011 och 2013 lade klubben drygt 76 procent av sina intäkter på löner.

Superettans eget kapital

Ett annat viktigt nyckeltal är det egna kapitalet, vilket enkelt uttryckt beskriver skillnaden mellan föreningarnas tillgångar och skulder. När SvFF införde  elitlicensen i ett försök att förbättra ekonomin i svensk fotboll var det egna kapitalet en av huvudpunkterna. För att få sin elitlicens beviljad måste varje klubb i superettan, allsvenskan och damallsvenskan visa upp ett positivt eget kapital i sin senaste årsredovisning. Den som inte når upp till målet tvingas att följa en särskild handlingsplan som arbetas fram i samförstånd med förbundet, och om klubben i fråga ändå inte kan visa upp ett positivt eget kapital inom en viss tid väntar i värsta fall tvångsdegradering.

Under räkenskapsåret 2013 redovisade superettan som helhet ett eget kapital på 1,2 miljoner kronor. Fem av klubbarna hamnade under nollstrecket, varav Gif Sundsvall gjorde det för andra året i rad och därmed tvingades att lämna in ett periodiserat bokslut 1 oktober. Om ”Giffarna” inte lyckats arbeta fram ett positivt eget kapital hade de fått spela säsongen 2015 i division 1.

När fotbollskanalen.se talar med svenska fotbollförbundets Kjell Sahlström om det låga egna kapitalet för superettan totalt sett medger han att utgångsläget inte är optimalt. Ett flertal av klubbarna i superettan skulle kunna drabbas av stora problem om något oförutsett inträffade och klubben behövde få fram pengar snabbt. Med ett eget kapital på bara drygt en miljon kronor är superettan illa rustad för intäktsbortfall eller plötsliga utgifter.

”Det tål att upprepas att allmänt sett är de flesta klubbarna idag underkapitaliserade”, skriver fotbollförbundet i sin årliga analys av superettans ekonomi.

Samtidigt framhåller Kjell Sahlström att det finns dolda värden hos vissa av klubbarna. I och med att spelartruppen sällan bokförs som en tillgång i balansrapporten kan det vara möjligt att frigöra kapital med kort varsel genom transfers till andra klubbar. Något som förstås bara är möjligt i samband med övergångsperioder och när efterfrågan på spelarmarknaden är gynnsam. Under rekordsäsongen 2008 sålde superettan spelare för 46 miljoner kronor, men efter det kom finanskrisen och sedan dess har siffran legat på betydligt lägre nivåer. 2013 var försäljningssiffran 11,5 miljoner kronor.

Konsolideringsgraden

Ett sätt att mäta hur bra en organisation står emot förluster kan vara att titta på något som heter konsolideringsgraden.  Där handlar det om att ha tillräckligt mycket eget kapital för att kunna täcka en så stor del av sina viktigaste kostnader, i det här fallet personalens löner över ett helt år, som möjligt. Tanken är att företaget ska kunna driva vidare sin verksamhet även vid stora, tillfälliga förluster. För en fotbollsklubb kan konsolideringsgraden vara ett mått på vad som händer vid en eventuell nedflyttning till en lägre serie, om publiken skulle svika eller om en sponsor drar tillbaka sitt stöd.

Det finns ingen regel som tvingar klubbarna att nå upp till någon bestämd konsolideringsgrad, men Riksidrottsförbundet har som rekommendation till sina specialförbund att siffran ska vara 50 procent. Alltså: Klubben bör ha ungefär hälften så stort eget kapital som personalkostnader. På så sätt skapas en buffert på sex månader där klubbarna kan drivas vidare utan sina viktigaste intäktskällor.

Hammarby, som höll på att gå i konkurs efter uttåget ur allsvenskan 2009, har lärt sig sin läxa och siktar ännu högre än 50 procent. Just nu har klubben en sammanlagd personalkostnad på cirka 32 miljoner kronor och den uttalade målsättningen är ett eget kapital på 30 miljoner kronor. Något som skulle ge rejält andrum.

Men verkligheten i superettan är en helt annan. Enligt siffrorna från årsredovisningarna 2013 har Gais den högsta konsolideringsgraden på 20  procent, vilket gör att klubben skulle kunna bära sina personalkostnader enbart i kraft av sitt eget kapital i omkring två månader. Resterande klubbar ligger på lägre nivåer. I och med att vissa av dem dessutom visade upp negativa egna kapital 2013 är de helt beroende av att löpande få in intäkter från exempelvis publik och sponsorer.

 Skulder till Kronofogden

Fotbollskanalen.se kontaktar även Kronofogden, för att att se i vilken grad klubbarna betalar sina löpande räkningar, utan att dessa via påminnelser och inkassokrav slussas vidare till myndigheten. Det visar sig att de 16 lag som nu spelar i superettan gemensamt noterats för 250 betalningsförelägganden under de tre senaste åren. Många, som Hammarby (2), Ängelholm (7), Sundsvall (6) och Gais (3)  förekommer bara enstaka gånger, men Syrianska och Ljungskile sticker ut med 89 respektive 59 noteringar sedan hösten 2011. IK Sirius, Assyriska och Östersund står på cirka 20 betalningsförelägganden vardera. Bara sex klubbar - Degerfors, Husqvarna, Värnamo, Varberg, Öster och Landskrona - saknas helt i Kronofogdens register sedan oktober 2011.

Skulder för obetalda skatter och sociala avgifter
Skatteverket känner till många fall där superettans föreningar skuldsatt sig. Sedan oktober 2013 har hälften, åtta klubbar, skött sina obligatoriska insättningar på skattekontot fläckfritt, medan resterande 50 procent släpat efter och byggt upp skulder i olika utsträckning. Den skattehandläggare som fotbollskanalen.se talar med pekar på att vissa systematiskt tycks ha missat inbetalningar av sociala avgifter och skatter så att stora skulder uppstått. Sedan har pengarna betalats in som klumpsummor i ett senare skede, varpå en ny skuld tämligen omgående har ersatt den gamla.

- Vissa verkar ha klippkort hos Kronofogden... Man får inte ligga efter med skatteinbetalningarna i mer än en månad, men många gör det ändå. Det kan antingen bero på dålig planering eller att de helt enkelt saknat möjlighet att betala i perioder. Det ser slarvigt ut på flera håll, säger handläggaren.

De tydligaste exemplen hämtas från Ljungskile, Syrianska, Sirius och Östersund. Samtliga har haft skulder till Skatteverket på mellan 400 000 och två miljoner kronor tidigare under 2014, men skuldsanerat sig under sommaren och legat på noll den 31 augusti. Det datumet är särskilt avgörande inom elitfotbollen, för just då gör SvFF sin ekonomiska avstämning inför nästa säsong. Den som har skulder till förbundet, skatteverket eller en annan förening vid den brytpunkten riskerar att inte få sin elitlicens beviljad till 2015. I så fall väntar i värsta fall tvångsdegradering.

- Det jag reagerar på när det gäller de här fyra klubbarna är att alla gjort stora insättningar på sina skattekonton under våren och sommaren så att läget varit bra 31 augusti. Då har de hamnat på noll. Undantaget är Syrianska som 31 augusti fortfarande hade en skatteskuld på drygt 19 000 kronor. Men det var en småsak i sammanhanget, för bara några dagar tidigare hade de betalat in nästan en halv miljon kronor. Poängen är i alla fall att ingen av de här föreningarna gjort någon mer inbetalning till sina skattekonton sedan dess. De ligger efter för både september och oktober. Om de inte betalar inom två veckor kommer vi att skicka vidare nya skulder på omkring 500 000 kronor vardera till Kronofogden, säger handläggaren.

Skatteverket betonar att det vid sidan av elitlicensen finns andra skäl att försöka undvika anmärkningar hos Kronofogden. Dels är sådant förenat med både avgifter och räntekostnader, dels kan kreditvärdigheten minska i samband med bland annat låneansökningar.

- Det är klart att det blir svårare att göra affärer. I det övriga näringslivet får den som är skuldsatt hos Kronofogden ofta betala kontant, för ingen motpart vågar lita på att ett sådant bolag är förmöget att göra för sig.