Med sex, sju minuter kvar av EM-kvalet mellan Sverige och Ryssland så stod matchen och vägde. Spelet böljade fram och tillbaka. Då skickade Erik Hamrén in Pontus Wernbloom och det var talande; ett kryss var en vunnen svensk poäng och två tappade ryska.
Ingen Branimir Hrgota för att försöka få till ett avgörande, även om förbundskaptenen alltid kan peka på att Alexander Kacaniklic fick dryga tio minuter på ena kanten istället för Nabil Bahoui. Ingen klagan på Hamrén, bara ett konstaterande att en poäng är bra nog.
Fysiskt hängde Sverige på repen och många spelare hade det tufft när Capello som en galning vid sidlinjen manade på sina mannar att gå på knock. Utbrotten som italienaren bjuder på är knappast något svenskt ledarskap, och det är osäkert om någon blir bättre av det?
Kvalspel handlar till viss del om matematik. Om det svenska uppdraget i EM-kvalpremiären i Wien handlade om att inte ge Österrike tre poängs försprång så var det något liknande när ett skadeskjutet Sverige tog emot gruppfavoriten Ryssland. Håll en poäng, helt enkelt.
Även om Erik Hamrén på presskonferens efter 1-1 talade om att det egentligen är bättre att vinna en och förlora en för då har man tre poäng så är fakta att man inte släppt i väg konkurrenterna. En kväll när dessutom Montenegro tappade poäng mot Liechtenstein så tror jag att förbundskapten var nöjd med ett kryss.
Något som såg svårbärgat ut när Aleksandr Kokorin utnyttjade slappt svenskt försvarsspel och såg till att iskallt placera in 0-1 innan tio minuter var spelade. Sverige hade annars inlett matchen starkt och kommit i några skarpa räder men inte hittat rätt med sista passningen.
Då kom magsupen. Återigen blev man straffat av ett försvarsspel som blivit ett signum för Hamréns landslag. En lam nick av Mikael Antonsson hamnade hos framrusande ryssar och det var tveksamheter från flera som gjorde att den skicklige Kokorin fick tid på sig att ordna ledningsmålet.
Jimmy Durmaz hade fått flytta ner på det centrala mittfältet i avsaknad av Albin Ekdal och det var till stor delar stark insats från Olympiakos-liraren. Han dribblade sig fram genom det ryska försvaret och stöp i kamp med ett par backar och domaren Nicola Rizzoli pekade på straffpunkten.
Nedanför mig på pressläktaren satt några landslagsledare som firade straffen med "high fives". Sebastian Larsson tog bollen och slog den i målvaktens högra hörn men i en perfekt höjd för Igor Akinfeev som dök och styrde undan mittfältarens straff. Nej, det var inget bra elvametersavslut.
Resten av halvleken hade Sverige problem med Kokorin som ständigt dök upp mellan backlinje och mittfält och skapade kaos. Lägg till att Shatov stormade in från vänsterkanten och jätten Dzyuba kombinerade kroppskraft med teknik och gav Andreas Granqvist mycket att tampas med.
Hamréns landslag hängde med huvudena och skapade inget och när man tågade in till pausvila så talade inte mycket för svensk poäng. Snarare var det så att ett ryskt 2-0 kändes närmare, det fanns mer kreativitet, mer spets och mer speed och hela tiden kom man två mot en.
Inga byten inför andra halvlek var kanske inte den mest offensiva signalen men för ett tag så skiftade Erkan Zengin och Durmaz plats. Den Forward-fostrade tidigare MFF:aren stormade sig fri på vänsterkanten och hittade perfekt in till Ola Toivonen som löpte fint och inte kunde missa 1-1 efter bara fyra minuter.
Friends Arena levde upp efter den svenska kvitteringen även om man saknade att publiken även skulle få skrika "Durmaz" som var den som lyst upp matchen för svensk del och stod för offensiven. Han satte inte många fötter fel och hittade ofta lösningar och hade lugnet som få andra.
Annars var det mycket panik så fort Sverige fick bollen på egen planhalva och man såg många planlösa bollar åka i väg. Mittfältet satt efter ett tag i knät på Granqvist och Antonsson och det var en handbollsfeeling när Ryssland lät bollen gå runt i jakt på en gurkburk eller en lucka.
Förståeligt att Fabio Capello var nöjd över den ryska insatsen men inte över resultatet, för det var en vunnen svensk poäng och två förlorade ryska. Det kan bli viktigt när man räknar samman tabellen om ett år och kan räcka till en bit på vägen till Frankrike.