I veckan städade jag mitt skrivbord och arbetsskåp på TV4 i en slags egenordinerad KBT-behandling för att vända på skutan en vanlig dag i gråa mars. Då ramlade jag över en massa gamla grejer som jag sparat, och en röd plastbricka från kuststaden Vigo i Spanien föll ner på golvet.
Det var en ackreditering till landskampen Spanien-Sverige och jag var utsänd av Göteborgs-Posten för att bevaka matchen i mars 1998. För er som inte minns så var det den första träningsmatchen mot riktigt vasst motstånd för Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäck som var nya på posten.
Duon hade tagit över A-landslaget hösten 1997 efter bronshjälten Tommy Svensson, som då misslyckats i två raka kval, eller formellt var det Söderberg som var förbundskapten, och man hade under vintern varit i USA och i Jamaica utan att göra mål och förlorat mot jänkarna (0-1) och kryssat (0-0) mot ö-landslaget.
Det var dags att börja om med det riktiga landslaget med utlandsproffsen som inte varit med på USA-turnén med enbart spelare från ligor i Norden. Henrik Larsson, Klas Ingesson, Pär Zetterberg, Kennet Andersson, Patrik Andersson, Joachim Björklund och Stefan Schwarz var några av de som överlevt generationsväxlingen.
Alla vi utsända journalister fick se nya tag när de GIH-utbildade pärmbärarna Söderberg och Lagerbäck instruerade ärrade ex-proffs som vunnit VM-brons och andra titlar i Europa i hur de skulle röra sig, agera och tänka. Det var en ny modell och det är klart att det inte kan ha varit lätt att ta över efter Tommy Svensson.
Klas Ingesson gick då starkt i klubblaget i Italien och var given att bygga landslaget kring, men den nu bortgångne mittfältaren var 2011 tydlig i en intervju i tidningen Offside om vad han kände inför träningarna och matchen i Vigo som blev den sista landskampen för bronshjälten:
”Jag kände att det var fel hela tiden. Jag fick spela på en position som jag inte ville spela på, jag var ju inte den där spelaren längre. Och det var en jävla massa pärmar med pilar hit och pilar dit. Det var lite Kurt Olsson över det. En genomgång kunde ta 90 minuter och det var en massa high-fives och kramande och skit före matcherna. Jag kände bara »nä, nu skiter jag i det här«. Lusten var borta.”
Aftonbladets Stefan Alfelt, som jag respekterar för kunnande och oräddhet, gick hårt fram i en krönika: ”Jag ser vuxna män samlas i ring, lägga händerna ovanpå varandra och skrika ut ett unisont hej. Och jag undrar – är det detta som saknats efter VM-bronset 1994. Jag hör förbundskaptenen Tommy Söderberg säga ›ge grabbarna skalle i 60 minuter‹. Och jag undrar – vad fan pratar han om?”
Matchen blev en tuff upplevelse för Söderberg-Lagerbäck och efter 30 minuter stod det 3-0 till hemmalaget och Spaniens förbundskapten Javier Clemente signalerade till sina spelare att ta det lugnt, och under den sista timmen gjorde värdarna bara ytterligare ett mål på Sverige. Till slut lös det 4-0 från resultattavlan.
Alltid intressant att kolla Sveriges lag som var följande: Håkan Svensson - Roland Nilsson, Patrik Andersson, Joachim Björklund, Gary Sundgren (Teddy Lucic 70), Klas Ingesson - Henrik Larsson (Yksel Osmanovski 82), Pär Zetterberg, Stefan Schwarz- Kennet Andersson, Jörgen Pettersson (Håkan Mild 70).
Dagen efter matchen flög pressen hem från Vigo ihop med delar av landslaget, bland dem Tommy Söderberg och Lasse Lagerbäck. Det var två stukade herrar som strök omkring i taxfree-avdelningen och jag vet att de fick frågan om de skulle avgå, vilket knappast var rätt men naturligt.
När jag och min kollega Mats Härd intervjuade duon inför EM 2000, som man tagit landslaget till utan att förlora en enda kvalmatch och knappt några insläppta mål, så var Lagerbäck fortfarande upprörd över att de blivit ifrågasatta efter en match. Det var obegripligt, enligt honom.
Att de agerade på ett liknande sätt med Håkan Svensson som var olycklig i Vigo och inte fick vara med efter det, vilket jag påpekade under intervjun, gjorde att Lagerbäck tappade attackkraften en aning. Samtidigt är det klart att han har en poäng, men det är inte det viktigaste.
Lärdomen från ett Vigo är att det gäller att orka stå upp för det man tror på. Långt ifrån alla klarar av det och det handlar om både en tro och ett mod. För även om Tommy Söderberg verkat som elittränare i både allsvenskan och U21-landslaget så blev duon ifrågasatta av en del tongivande spelare och sedan kölhalade på planen och i media.
Ändå vek de inte av från linjen utan fortsatte att jobba med pärmar, ”high-fives”, män i ring och alla andra saker de införde. De som inte ville vara med likt Klas Ingesson föll ifrån. Tråkigt naturligtvis, särskilt med tanke på att Stefan Schwarz blev skadad och att Ingesson säkert inneburit ett bättre EM 2000.
Men att Söderberg och Lagerbäck reste sig från Vigo blev starten på en tid där Sverige nådde fem stora mästerskap i rad och ganska precis missade ett sjätte. Man kan givetvis peka på att det aldrig blev medalj men både 2002 och 2004 så var det ruggigt nära och det där flytet man hade 1994 (med lottningen och straffarna) gav medalj.
Kanske hade de bara tur med rätt generation spelare? Tror inte att de haft framgångar under så lång tid om det bara handlat om rätt spelare vid rätt tid. Få länder i Europa hade en mästerskapssvit likt Sverige 2000-08 med deltagande gång på gång.
Nej, det är inte så att Lagerbäck-Söderberg gjorde allt rätt. Vem fan gör det? Inte heller så att jag svänger och tar tillbaka min kritik mot dem kring en del beslut. Samtidigt har jag alltid lyft fram resultat framför spelets utseende, även under deras tid, och mina lag som Leeds och Landskrona får gärna grisa sig till ligatitlar och andra framgångar.
Slår mig att Erik Hamrén inte hanterade Amsterdam på samma vis som Lagerbäck-Söderberg tog hand om Vigo. Då kom det svenska landslaget till Holland för att möta världstvåan och talade om att vinna och Blågult blev ånyo kölhalat, denna gång på Amsterdam Arena och föll med 1-4 mot holländarna.
Både Anders Svensson och Jonas Thern har påpekat när jag intervjuat dem, att då var det som om Hamrén både tappade modet och tron på sin modell. Det blev försiktigare och ängsligare, och kanske var det fel? Åtminstone Svensson har bra insikt i landslagets jobb och sa så här i podden förra våren:
”Han kom in med en väldig energi och ville förändra och ville visa mod och att vi måste försöka. Det blev en jävla smäll Holland borta och efter det så tycker jag att det här entusiastiska och det här nya försvann mer och mer och det hette att vi inte får göra misstag och att vi blev straffade.
Det har blivit mer och mer fokus på hur vi ska försvara oss mot dem lagen vi möter. Vi gör mer mål än tidigare och det är vad Erik velat, men jag tycker att den filosofin han kom in med har försvunnit och man har gått tillbaka till det som det var tidigare där man spelar på motståndarnas misstag.”
Naturligtvis är ledarskapet för landslaget mer komplext än så, men livet i stort handlar ofta om hur vi hanterar ett Vigo. Börjar vi tveka kring vår övertygelse om att detta är rätt väg eller håller vi kursen? Kanske det är rätt att lägga om kursen en aning, men utan att ändra på den stora övertygelsen?
En av fjolårets bästa krönikor skrev Jan Gradvall och det är en text jag alltid bär med mig, åtminstone mentalt. Den handlade om sångaren Frank Sinatra som våren 1953 var på dekis och uppträdde i Finspång inför 537 åskådare – vilket var mer än myten om 44 betalande – men ändå långt ifrån 1940-talet då han var giganten i USA.
Krönikans andemening var att ett Finspång alltid lurar runt hörnet och att det gäller att vara på tå när det infinner sig för att kunna ta sig vidare. För Frank Sinatra vände det redan ett år senare med en Oscar för sin insats i ”Härifrån till evigheten”, och han kollade aldrig tillbaka när han blev en av de största i världen.
Precis som Sinatra fortsatte tro på sina egenskaper måste en tränare tro på sina. Något har tagit en till en position och det gäller att våga tro på kunnandet som gjort det och inte börja tveka. För bakom ett Vigo eller ett Finspång väntar ett Istanbul eller ett Hollywood, om man bara inte ger upp.