Den 8 juli 2014 har för all framtid skrivit in sig i fotbollshistorien. Om det i Tyskland kommer att vara en dag för firande och ett nöjt tillbakablickande, så är datumet våldsamt inkarvat med oslipad kniv och utan bedövning i ett land som drömde om ett helt annat märke.
VM-slutspelet 2014 var då Brasilien en gång för alla skulle ta död på Maracanzo, spöket från hemma-VM 1950, då en VM-titel gled dem ur händerna när Uruguay skrällde. Det är ingen överdrift att säga att det har varit och är ett öppet sår i Brasilien och landslaget bytte tröjfärg från vitt till gult efter förlusten.
Under en tid när Brasiliens ekonomi stormade framåt och rusiga av en ung demokrati som tog kliv efter kliv så nappade man på att arrangera VM och accepterade Fifa:s krav. Löftet till folket blev att det privata näringslivet skulle stå för kostnaderna för arenor, vägar och annat som krävdes.
Med mindre än en vecka kvar av VM är det bara att konstatera att det brasilianska folket har blivit rånat blivit dubbelt upp. Notan hamnade hos dem och den blev våldsamt stor – 90 till 180 miljarder beroende på vem som räknar – och näringslivet har istället tjänat pengarna ihop med Fifa.
Samtidigt har Brasilien på nära håll sett hur kvaliteten och mängden av skolor, sjukhus och hjälp inte tagit kliv som VM:s miljardarenor. Nu lurar även inflationen runt hörnet och en kvinna jag träffar berättar att juicepriset de senaste veckorna gått upp med tio kronor.
Att landslaget sedan blev avslöjat och rånat av Tyskland i VM-semifinalen är en annan sak, för sådan är fotbollen, men det är givet att Brasilien aldrig kommer att acceptera sju insläppta mål i en VM-semifinal. En nation som lever för fotbollen. En nation som är fotbollen.
Chocken var total när de tyska målen bara rasslade in. Det var som om varken brasilianska spelare, ledare, publik förstod vad som hände innan det var för sent. Alla analyser är på något sätt meningslösa, för det var världsspelare som uppträdde som juniorer utan skolning. Hur förklarar man det?
Visst, Thiago Silvas korkade varning mot Colombia bidrog till att försvaret havererade och utan Neymar så tappade man spets, men det var som förbundskapten Scolari nyktert konstaterade: ”Om de gjorde så här hade de gjort det även med Neymar på plan”.
Paniken spred sig i det brasilianska laget efter 0-2 och samtidigt visade Tyskland en storartad klass i sättet att aldrig sluta spela, eller åtminstone inte förrän det stod 7-0, och man bjöd på en uppvisning och upprullning som aldrig skett i en VM-semifinal i modern tid – och frågan är om det inte är tidernas kollaps och samtidigt tiderna triumf?
Jogi Löw har varit utsatt sedan EM 2012 slutade med förlust mot Italien i EM-semifinalen och på hösten blev det värre efter att man släppt 4-0 till 4-4 mot Sverige. Då var många redo att skifta förbundskapten och det har inte lättat ens under vägen fram i VM, men nu kanske?
På söndag kan Löw visa att det tyska förbundets satsning som skulle ge VM-guld 2014 visade sig vara riktig. En tysk gyllene generation som spelat om medaljer i de flesta stora mästerskap kan definitivt plocka den första titeln sedan 1996 i England.
Scenerna när Miroslav Klose efter matchen blir intervjuad om sitt historiska mål, som tog honom förbi Ronaldo och till VM-historiens främste målskytt, och bara talar om laget, segern och bänkspelarna eller när Bastian Schweinsteiger skäller ut Mesut Özil efter brassarnas reducering säger en del om inställningen.
Regnet hamrar ner i Rio de Janeiro när jag skriver krönikan och det kryllar av poliser och militärer i skenet av röda ljus från bilarna kring Fifa:s högkvarter Copacabana Palace. Förberedelserna för att möta det folkliga vredet finns där, men det är rätt tomt och inte så våldsamt som befarat.
Chocken efter 1-7 mot Tyskland i kombination med ett våldsamt slagregn har slagit ut modet. Kanske kommer det under onsdagen? För det är givet att ilskan kommer att finnas där efter en förödmjukande förlust som ingen kan acceptera. Skam är ett vanligt förekommande ord.
Lagkaptenen David Luiz kunde knappt tala mellan hulkandet efter matchen. Tårarna bara rann på honom och flera andra spelare. Tuffingen Felipe Scolari lade sig platt och bad om folkets förlåtelse och talade om en katastrof och den värsta dagen i sitt liv. Tveksamt om de får förlåtelse.
Målvakten Barbosa blev syndabocken – helt felaktigt – efter förlusten mot Uruguay 1950 och blev aldrig riktigt förlåten. Före sin död talade han om att maxstraffet i Brasilien var 30 år men att han fick mer än så för ett brott han aldrig begick, och en hel del ville aldrig ha med honom att göra.
Är tyvärr rädd att David Luiz, Fred, Maicon, Bernard, Oscar och en hel del andra kommer att bli utsatta och en sak är säker: de kommer aldrig att bli av med det här traumat. Spelarna som var med i Belo Horizonte och förlorade den första tävlingsmatchen på brasiliansk mark sedan 1975 och släppte in fler mål än man gjort på 75 år blir aldrig glömda.
Inte heller får de en chans att återupprätta sin heder, för det lär dröja innan Brasilien anordnar ett VM igen. Pelé som tydligt tagit ställning för VM och kritiserat protesterna twittrade i natt om att den sjätte VM-titeln kommer 2018. Tror han på allvar att det lugnar folket?
Även Brasiliens president Dilma Rousseff tog till twitter för att mana landet till att resa sig, skaka av dammet och komma över besvikelsen. Det lär ta ett tag sett till att man fortfarande ältar Maracanazo 64 år senare, och nu adderat ett Mineirazo som ska bearbetas.
Vågar inte tänka på om Lionel Messi skulle leda Argentina till ett VM-guld på Maracana-stadion på söndag. Överlever Brasilien det? Tveksamt om man hanterar att värsta rivalen kommer och snor brassarnas VM-guld. Så i kväll håller brassarna på Holland.