I kväll sitter Maria Ester Escobar och Jose Escobar på läktarna i VM-kvartsfinalen iförda Colombias landslagströja med nummer 2 och Escobar tryckt på ryggen. De är på plats och följer landslaget mot Brasilien, och hyllar samtidigt sin bror Andrés Escobar.
Deras lillebror blev bara 27 år och sköts till döds efter att han styrt in ett självmål när Colombia föll mot USA i VM 1994. Det blev respass för colombianerna redan i gruppspelet, och då hade många haft dem som en outsider att vinna titeln.
Istället för kamp om VM-pucklan som hela landet trott på, man hade bland annat bortaslagit Argentina med 5-0 i kvalspelet och bara förlorat en match och det kryllade av bra spelare som Valderrama, Asprilla, Rincon; och ändå åkte man ut.
Väl hemma efter VM blev Andrés Escobar mördad i Medellin. Det finns uppgifter om att det var drogkartellerna som förlorat stora pengar på spel som låg bakom, men en del hävdar att det var mer den totala laglösheten som gjorde att mittbacken blev skjuten.
Det man vet är att det blev bråk utanför en nattklubb och att Escobar var ensam när han hamnade i dispyt med några män och blev skjuten med sex skott och dog senare på sjukhus. Ett dåd som skakade om inte bara i Colombia utan hela världen.
Escobar hade själv smeknamnet "El Caballero del Fútbol" – fotbollens gentleman – och var på väg till italienska Milan efter VM. Utanför fotbollen talade han ofta gott om Colombia och försökte ge en annan image än den givna av våld, knark och mord, och hjälpte till med tid och pengar.
Ändå var fotbollen då starkt förknippad med knarkbaronerna som såg till att Colombias klubbar var starka och Escobar var själv med när Atletico Nacional 1989 vann Copa Libertadores – Sydamerikanska motsvarighet till Champions League – och det var första gången ett lag från Colombia vann den.
Kopplingen mellan fotbollen och knarkmiljardärerna är både skrämmande och briljant skildrad i dokumentärfilmen "The Two Escobars" https://www.youtube.com/watch?v=6EilV9vgaEY&feature=youtu.be och det framgår att den ökände Pablo Escobar backade inte bara klubbar som Atletico Nacional utan även landslaget.
Pengarna från kokainexporten gick dels till spelarlöner och transfers, dels till fotbollsplaner som både proffs och fattiga barn och ungdomar kunde använda. Miljardären Escobar använde fotbollen till att tvätta sin image, att roa sig och kanske även för att tvätta pengar.
Inte sällan flög han och andra knarkbaroner egna "dream teams" som spelade matcher på deras gods och herrgårdar. I det inhemska ligaspelet tävlade de mot varandra och det både mutades domare och mördades domare i ett land utan fungerande rättsväsende.
Även i VM 1998 var Colombia med men egentligen har man inte haft ett lika bra landslag som 1994 förrän nu. Det James Rodriguez o Co visat i VM-kvalet och slutspelet i Brasilien är ett tecken på att man lever upp till potentialen, och denna gång utan knarkpengar och kopplingar till drogbaroner.
Två dagar efter den första VM-matchen i Brasilien var det presidentval i Colombia och där fick den sittande presidenten Juan Manuel Santos fortsatt mandat att fortsätta fredsförhandlingarna med gerillan. Ett tydligt ställningstagande om att man vill bort från det hemska förflutna, även om det är en tung väg.
Colombia har naturligtvis långt kvar att vandra som land, men det är många tecken som pekar åt rätt håll. De utländska investeringarna är på rekordhöga nivåer, antalet mord sjunker och regeringen fredsförhandlar med vänstergerillorna för att få slut på inbördeskriget som krävt 200 000 liv.
Bilden utåt håller så sakta på att skifta från den givna av ett land där våld, knark och inbördeskrig innebär att befolkningen får lida till ett land med möjligheter sett till naturtillgångar, en växande befolkning och att man kan bli ett turistparadis.
VM-festen i Brasilien ger naturligtvis något annat att tänka på och fokusera på, och efter att regeringen gett folket ledigt för att följa den största matchen i Colombias historia är det givetvis uppskruvat, och det dansande landslaget får möjligheten att ge en annan bild av landet.
För syskonen Escobar var det inte självklart att acceptera Fifa:s inbjudan att följa matcherna på plats, berättar Maria Ester för Fifa.com. "Särskilt inte efter hur VM började med ett självmål (Marcelo). Det framkallade sorgliga och påfrestande minnen, men det hjälpte också att förstå att det är en del av spelet."
Givetvis vill syskonen Escobar se Colombia vinna, med en trupp där broderns gamla lagkompisar Mario Yepes och Faryd Mondragon är med, men José poängterar i intervjun med Fifa.com apropå broderns död: "Folk ska givetvis njuta av fotbollen men aldrig glömma att det är en lek. Ta det som en varning, det finns inget utrymme för våld. Fotboll ska förena ett land kring ett budskap av fred och kärlek."