Hej, mitt namn är Jonas Hansson och min favoritfärg är hemlis. När jag har roligt gör jag ett ljud som låter som att Chandler skrattar fram Sagan om Ringen-melodin (ja.). Jag har dålig syn, dålig hörsel, och dåligt minne, så jag är genetiskt optimalt byggd för att vara journalist. Mer om mig finns dock inte.
När jag bloggar blir det om Sydsverige. Mindre svepande förklarat: Malmö FF, Helsingborgs IF, Kalmar FF, resten. Den prioritetsordningen. Ämnena kan sluta med vad som helst, helst med maximalt antal “huh”-stunder för läsarna.
Idag slutar det med att jag kör Malmö FF. Jag spenderade natten med att må orimligt dåligt över nyheten att Rick Kruys slutar spela fotboll i sommar för att bli ungdomstränare, och körde sedan på med orimligt mycket letande kring en 20-årig provspelare från Ekvatorialguinea (Pablo Armando, artistnamn Justice) som var i MFF år 2006 (gjorde mål i en MFF-reservlagsmatch, försvann, gjorde några A-landskamper och några seriematcher på låg nivå i Spanien). Det där orimliga nörderiet.
Jag gillar också statistik. Några exempel från Allsvenskan 2015:
1. Malmö FF hamnade i 0-1-underläge i nio matcher 2015. Noll vinster, fem oavgjorda, fyra förluster. Bara tre andra lag (Djurgårdens IF, Falkenbergs FF, Åtvidabergs FF) misslyckades att vända minst ett 0-1-underläge.
2. Ålder ett lag är lurigt då det kan räknas på olika sätt, men på de använda spelarna var det bara IFK Norrköping (23,4 år) som hade ett yngre snitt än Malmö FF (24,3 år).
3. Malmö FF drog på sig 65 kort i Allsvenskan. Senast något lag hade en högre siffra var Ljungskile SK år 2008 med 79 stycken. Trots det var Malmö FF först på åttonde plats i tabellen över orsakade frisparkar under 2015.
4. Malmö FF var klubben som använde flest spelare som spelat i den egna ungdomsorganisationen, ”egna produkter” (elva stycken).
Det sista idag: om Malmö FF:s ungdomsfotboll. Andreas Georgson och Joakim Nilsson hade en närmast livsfilosoferande rant om vinnarmentalitet. En del kom med i artikeln, men inte allt. Det här är helt enkelt rakt av när de pratar med varandra i ett antal minuter:
Georgson: Det är ingen utifrån som kan säga att MFF inte är en av de bästa miljöerna i Sverige att vara i om du är ungdomsspelare, men när vi har varit i UEFA Youth League så har vi märkt att vi har haft svårt att ha initiativet, att styra och vara spelförande. Det är en jäkligt intressant miljö i MFF Ungdom idag, för det pratas utveckling och nästa steg. Det är ingen som slår sig till ro. Det är en av Jockes första uppdrag, att tänka sig in i ”Hur gör vi så att spelarna klarar att hantera det då, när det blir högre tempo och motståndarna jagar oss och pressar oss hårdare? Hur kan vi se till att vi inte bli skräckslagna då? Hur kan vi bli dem som för matcherna?”. Här lägger vi krut. Jag tror att man i Sverige generellt sätt har varit för fokuserat på resultat hela tiden i tidig ålder. Att det är det man väger sin utbildning emot. Man hamnar lätt där, med vänner, föräldrar, agenter. ”Oj, de vinner allt, de måste ha en jäkla bra verksamhet”, eller ”De är kassa, de bara förlorar”. Det är andra prestationsmål och -krav hos oss. Om de är tio år, är det viktigast att de vinner helgens matcher eller att formas att skapa spelare som klarar av högsta europeiska nivå tio år senare?
Nilsson: Där är det viktigt, vi är tydliga med att ”Det är inte viktigast att vinna den cupen”, men däremot oerhört viktigt att vi spelar en utvecklande fotboll. Att vi alltid anstränger oss för att vinna varje duell och varje match är ingen motsägelse för det vill vi alltid försöka.
Georgson: Här kommer Jocke in med en härlig extra energi, vad som är viktigt i de unga åldrarna, och det är inte resultatet. Det är inte det som vi ska tala om, utvärdera, och förbättra. Det handlar om att förbättra prestationerna. Vilka processer är viktiga i unga åldrar? I nio års ålder är det viktigt att alla spelare ska få testa en massa saker på planen. De ska dribbla eller avsluta ur olika situationer som ser udda ut för de som är vana vid seniorfotboll, men det där är bara en utbildningsprocess för vägen fram. Har vi bra spelare och gör bra prestationer, då kommer vi vinna ändå.
Nilsson: Det är inte det att det inte är viktigt att vinna, vi kämpar för att vinna, det finns inget att få av att säga åt barnen att de inte ska vinna, det hade varit konstigt. I slutändan är det dock hur vi spelar. Vad gör vi med bollen, vågar vi utmana oss själva, anstränger vi oss, försöker vi hitta kreativa lösningar? Gör vi inte det och vinner, då är det inte värt mycket i slutändan. Vi får en pokal, men det hjälper inte spelarna.
Georgson: Det handlar om att omvärdera begreppet ”Vinnarmentalitet”. Man tror att vinnarskallar skapas av att man vinner väldigt mycket, men vi tror att det handlar om spelare som anstränger sig, som vill testa nya utmaningar, och när de inte lyckas med en utmaning så vill de anstränga sig hårdare nästa gång. De vill lyssna, de vill lära sig. De spelarna utvecklar vinnarmentalitet enligt vårt sätt att se det.
Georgson: När vi scoutar, då letar vi efter spelare som vill vinna, som jobbar stenhårt för att vinna varje duell och varje match. De är dem som kan bli elitspelare, men det är ingen motsägelse. Vi kan fokusera på prestationen, och ändå ha spelare som vill vinna, och vi kan vinna matcher. Det är dock väldigt lätt när man är i den här världen, när man scoutar spelare, att man fastnar i korta perspektiv, och spelare hamnar också där.
Georgson: Det var en lyckad träning om du lärde dig något, om du ansträngde dig, om du förberedde dig på ett bra sätt, om du koncentrera dig. Då kom du ett steg längre i din utveckling. Det är inte om du vann den sista matchen på träningen. Här finns en jättegrej, kanske för allt idrott, men i svensk fotboll känner jag definitivt igen det här. Här stakar vi dock ut vår väg. Det är inte det att vi vill förlora matcher.
Nilsson: Det är lätt att det blir någon missuppfattning. ”Jaha, ska vi inte vinna matcher? Det är konstigt”. Det har inte med det att göra.
Georgson: Ett väldigt missförstått ord. Många tror att det är den som är argast när man förlorar som har vinnarmentalitet, men då är det ju så dags. Titta på vad som hände innan istället. De som förberedde sig bäst, koncentrerade sig bäst, ansträngde sig mest, försökte lära sig mest. Det är vinnarskallarna vi letar efter, för de vet vi kommer bli bättre varje dag. De slår sig inte till ro, de ser bara nästa utmaning. Att ta nästa kliv, att lyckas nästa träning. Då formar vi vinnarskallar. Oscar Lewicki är ett lysande exempel i både skola och fotboll.
@jonas_hansson