Tillbaka på vinnarspåret hemma - men svårt att känna igen MFF

Sometimes it snows in april sjöng Prince och på något sätt var det därför fint att det gjorde just det när rullgardinen åkte upp imorse. Det var ett konstigt väder som söndagen bjöd på och matchen mellan Malmö FF och Djurgården skulle också visa sig bli konstig.

MFF kom till spel utan avstängda Kari Arnason och Anders Christiansen, och då fick Franz Brorsson chansen som mittback och Erdal Rakip som central mittfältare med Magnus Wolff Eikrem på en av kanterna. Dessutom valde Allan Kuhn att starta med Daniel Anderssons stjärnförvärv Vidar Örn Kjartansson.

Djurgården valde en defensiv högerkant med Tim Björkström och Stefan Karlsson. Respekt för Jo Inge Berget samtidigt som Seon Min Moon gjorde en svag insats i derbyförlusten mot Hammarby.

Malmö FF hade mest boll i den första halvleken men utan att göra så många vettiga saker. En förklaring till bollinnehavet var att bortalaget tvingades spela med en man mindre i 20-25 minuter då först Mathias Ranégie fick en huvudskada och sedan var det Alexander Faltsetas tur att lämna planen, även han med en huvudskada. Ranégie fick byta efter en halvtimme medan Faltsetas klarade av att spela vidare.

Djurgården fick lägga mycket kraft på att försvara sig. MFF rullade runt bollen. Rakip var pigg, gick ofta ner och hämtade boll, fördelade och låg bakom mycket i offensiven. Men hans offensiva lagkamrater var statiska och stod ofta med ryggen mot mål. Då blir det svårt att skapa chanser.

Markus Rosenberg och Kjartansson var osynliga längst fram. Av det som Kjartansson har visat i inledningen av säsongen är det svårt att förstå att han gjorde 25 mål på 29 matcher i Vålerengen och att MFF la ungefär 11 miljoner kronor på honom. Dels har han varit svag i spelet, dels känns han lite pressad då han ofta ser frustrerad ut och gestikulerar när lagkamraterna misslyckas med något.

Med tre minuter kvar av den första halvleken var det MFF:s tur att tvingas till ett byte då Rasmus Bengtsson lämnade planen. In med fysiske Felipe Carvalho som fick bilda mittlås med Brorsson.

Med tredje- och fjärdevalet som mittbackar var det svagt av Djurgården att inte klara av att flytta fram laget mer när Rasmus Bengtsson lämnade planen. I stället fortsatte man i den andra halvleken att ligga lågt med sina centrala mittfältare, ha en defensiv högerkant (till det återstod 15 minuter), snabbt slå långt på sina anfallare för att försöka låsa fast bollen, men understödet var inte tillräckligt bra.

När matchen var som sömnigast och när Allan Kuhn skrek som mest då gick Felipe Carvalho upp på en hörna, nickade stenhårt in 1-0 och fixade tre nya poäng till MFF. Viktigt såklart men faktum är att spelmässigt är det svårt att känna igen det himmelsblå laget.

Man har blivit van att se Malmö FF dominera spelet hemma på Swedbank Stadion. Mot Djurgården dominerades det inte och i den förra hemmamatchen som var mot Gif Sundsvall blev det förlust. Det saknas fart, djupledslöpningar och tempo.

Inför säsongen pratade Allan Kuhn om att MFF ska bli ett mer spelande lag än vad man var under Åge Hareide. Och det var väl en av anledningarna till att han fick jobbet?

Men inför mötet med Elfsborg gick man ett steg tillbaka och prioriterade försvarsspelet och blev mer direkta.
Och efter matchen mot Djurgården sa han så här:
– Vi kan förbättra hur mycket som helst i offensiven.

Det är bara att hålla med om det. Men frågan är när man ska hinna utveckla den biten med tanke på att det har spelats fem omgångar?

I två matcher har MFF haft svårt att skapa chanser. Mot Elfsborg avgjorde man efter ett misstag av motståndaren och sedan fin prestation av Eikrem. Mot Djurgården avgjorde man på en fast situation.

En annan fråga är om Kuhn känner sig pressad? Tveksamt om jag någonsin har hört en tränare skrika och gestikulera så mycket under en match som Kuhn gjorde mot Djurgården. Det var hela tiden synpunkter på hur spelarna skulle göra och risken med det är att det panikartade beteendet smittar av sig på spelarna.