Julen är till för gemenskap, eftertanke och nostalgi. Vad kunde då vara bättre än att grotta ner sig i tevesoffan med en klassisk fotbollsmatch på skärmen? Från och med 23 december tar CMore ett rejält grepp på allsvenskans mest minnesvärda ögonblick det senaste decenniet, och fotbollskanalen.se bjuder på intervjuer med de profiler som stod i händelsernas centrum.
Nu är stunden kommen till Stockholmsfotbollens starkaste höst genom alla tider. Och ett av dess mest spektakulära ögonblick. Det formligen kokade i huvudstaden den där kvällen 15 oktober 2001. Låt oss måla upp en liten bild: Över 34 000 åskådare hade klämt in sig på läktarna och kakafonin växte till en dubbel ljudskur från två maffiga klackar. En som färgades i grönvitt och en dominerad av svart och gult. Bengalerna bolmade från marknivån och röken vävde som en krans kring den mörklagda arenan.
Sedan drog spelet igång. På vardera planhalva formerades två mycket starka startelvor. Kennedy Bakircioglu, Lasse Eriksson, Johan Andersson och Andreas Hermansson radade upp sig på den ena sidan, medan Andreas Andersson, Thomas Lagerlöf, Karl Corneliusson och Andreas Alm stod på den andra. Plus Mats Rubarth såklart.
Och det var den sistnämnde som kritade in sitt namn hårdast i historieböckerna. Med en oförglömlig cykelspark slog han in det mål som än idag hör till de snyggaste i svensk fotboll.
- Vad minns jag från det där derbyt egentligen? Ganska mycket och ingenting. Det är lite som när man funderar på sin barndom; sammanhangen har suddats ut, men man kan mana fram bilder för sin inre blick. Jag ser tydligt två sekvenser egentligen. Dels när jag spelade fram Andreas Alm till 1-0 och han klackade in bollen, och dels när jag drog på den där bicykletan, säger Rubarth till fotbollskanalen.se.
Hans fullträff innebar 2-0 och till sist kunde AIK räkna hem segern med siffrorna 5-2. En viss tröst för ett AIK som slutade trea i allsvenskans tabell – men ändå var sämst i Stockholm.
- Det var rätt sjukt egentligen, hur bra de tre klubbarna var. På något sätt hade vi lyckats synka ihop oss så att alla hade varsin storhetsperiod samtidigt. Jag menar, Hammarby vann SM-guldet det året och Djurgården var ju helt dominant de kommande säsongerna. Vi tog bronset, men fansen krävde mer. Just då var man ju självklart besviken, men nu i efterhand inser man hur starka vi var allihop med massor av profiler och landslagsspelare i våra trupper. Betydligt bättre än nuförtiden, säger Mats Rubarth.
Vad kände du när du satte ditt mål?
- Det jag kommer ihåg att jag tänkte var: ”Vad fan gör jag nu? Det här kan gå åt helvete”. Men innan jag hann fundera längre bröt det ut ett otroligt jubel och jag förstod att avslutet gått in. Sedan hade jag ingen aning om huruvida det var helt ograciöst eller hur det hade sett ut. Det var först efteråt som jag förstod att det var hyfsat snyggt…
Hur kunde det komma sig att fotbollen var så het med sportsliga framgångar och intresse från publiken under just den här eran?
- Jag vet inte, men det var ett jäkla snack om fotboll vart man än gick. Det var det enda folk ville prata om kändes det som. Några enkla förklaringar finns ju inte, men en grej var ju att AIK, Djurgården och Hammarby hade fått fram så starka kullar av spelare. Jämför med handbollslandslaget som var svinbra för tio år sedan och sedan mattades av lite grand. Det är lite tillfälligheter i sådana saker också.
Kan det komma en ny guldålder?
- Absolut. Jag tycker att AIK har ett bra lag på gång som är nära den absoluta toppen. Sedan går det ju sämre för de andra två, och särskilt Hammarby. Men ge dem lite tid så kommer de tillbaka. Både vi och Dif har ju varit nere och vänt i superettan också.
Vad skulle det betyda med alla tre lagen i högsta serien?
- Det lyfter ju intresset. Säga vad man vill: Men derbyna är ju roligast. Det tycker nog fansen också. Det är mycket hat, men tudelat också. Jag tror att de flesta vill ha alla klubbarna i allsvenskan ändå.