Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
ALLSVENSKAN

ALLSVENSK AVSPARK: Försökte tvinga Pekalski till Helsingborg: ”En styrning för att jag skulle få all skit som går att få"

Foto: Scanpix

GÖTEBORG. Ivo Pekalski är i Häcken efter ett helvetesår i Malmö FF.
Mittfältaren var bland annat nära att tvingas över till Helsingborg.

– Det var en styrning för att skuldbelägga mig, säger han till fotbollskanalen.se.

Ivo Pekalski var en av Malmö FF:s bästa spelare när det blev SM-guld 2010 och året efter fortsatte den fina formen. Inför sommarmatchen mot Milan sa Zlatan Ibrahimovic att han ville värva den centrala mittfältaren.

Men efter det åkte Pekalski på en skada och sedan fortsatte motgångarna. I somras var mittfältaren så nere att han gick han in i väggen och i vintras berättade han för första gången, i en intervju med Offside, om den tunga tiden och då riktades skarp kritik mot dåvarande MFF-tränaren Rikard Norling. Nu spelar Ivo Pekalski i Häcken och när fotbollskanalen.se träffar honom i Göteborg kommer ämnet på tal igen - och nu berättar 23-åringen om en annan händelse från förra året.

– Jag är väldigt glad över att vara i Häcken, men innan jag flyttade hit så blev jag styrd mot en annan klubb, säger han.

 Styrd?

– Jag blev styrd mot Helsingborg och hade ett tag tydligen inga andra alternativ, sa man. Det här var i somras. Då påbörjades diskussioner och med all respekt för Helsingborg men jag har ett band till Malmö och jag skulle aldrig kunna gå till Helsingborg med tanke på den tid jag har haft och känslorna jag har. Det hade inte känts rätt mot mig själv eller mot MFF.

– Det var en styrning för att sätta mig i skiten och för att få bort mig. Så att jag skulle få all skit som går att få. Det kändes som att jag var en bricka. Jag ville inte vara i en sådan bransch för jag mådde inte bra av det. Men jag gjorde en läkarundersökning med Helsingborg och satt i möten. Det var under en period då jag för den delen inte ens visste om jag ville spela fotboll. Jag hade bra samtal med Jesper Jansson och Roar Hansen men jag visste ju innerst inne att det aldrig kommer att hända.

Vem eller vilka styrde dig?

– Det är egentligen inget jag vill gå in på för att jag vill lägga det som har hänt bakom mig. Jag vill främst uppmärksamma unga fotbollsspelare på att vara väldigt noga och tänka på vilka människor de har runt omkring sig och vilka de väljer att arbeta med, ta beslut och få råd av. Det är långtifrån alla som tänker på spelarens bästa. 

Varför gjorde du läkarundersökning med HIF?

– Jag vet inte. Egentligen i brist på något annat eftersom folk sa att jag inte hade andra alternativ. Jag visste att det aldrig skulle ske, så egentligen var det ett onödigt möte men det var trevligt för både Jesper och Roar gav ett bra intryck. De la upp det på ett bra sätt men det gick inte. För mig hade det aldrig gått att gå från Malmö till Helsingborg oavsett om jag hade blivit kapten, fått nummer tio och en Ferrari. Vad som helst som kan locka vem som helst, det hade ändå aldrig gått. Jag var nästan tvingad till att lyssna för jag hade inget annat och jag visste ju inte ens om jag ville spela fotboll. Så jag fick känna efter om det kändes rätt.

– Att jag berättar nu kan kanske underlätta för många andra. Man ska lyssna till sitt eget hjärta. Någon annan kanske hamnar i samma situation. Jag tror att det finns många saker som är känsliga inom fotbollen. Jag hoppas att det här på något sätt kanske kan hjälpa någon ung spelare som inte vet vad han eller hon ska göra, i så fall är det värt all den hjälp jag hade önskat att jag kunde få förra året. Man kan lära sig mycket av varandra.

– Jag vet inte vem som skulle kunna gå igenom det året som jag gjorde och hålla inne med så mycket som jag gjorde. Inte många. Jag höll tyst under hela säsongen men till slut blev det för mycket, det blev för tungt att bära. Jag var tvungen att berätta min berättelse. Jag fick även höra att orden hade yttrats från en dåvarande ansvarig i MFF om att: ”Det bästa som kan hända Ivo och Malmö är om Ivo går till Helsingborg”. Det håller inte jag med om. En annan i organisationen frågade mig till och med senare om jag var klar för Helsingborg.

Efter alla tråkigheter under sommar och höst – hur skönt var det att skriva på för Häcken?

– Jag ville till Häcken på grund av fotbollen som spelas här och för spelarna och tränarna som är här. Så jag tog tag i det och kollade om det fanns ett ömsesidigt intresse. I slutfasen med Häcken, när jag hade fått ett kontraktsförslag, så var det inget som spelade någon roll för mig. Min pappa sa att jag skulle förhandla om någonting i alla fall, men jag brydde mig inte. Ge mig ett par Copa Mundial eller något så är jag nöjd. Jag ville bara spela fotboll och må bra igen.

Ivo Pekalski blir tyst och ler för sig själv innan han berättar att det är otroligt kul att spela fotboll igen. Senast han hade den känslan var 2011.

– Först fick jag mitt genombrott när vi tog guld 2010. Jag blev årets nykomling i allsvenskan trots att jag spelade de sista två månaderna med en mindre bristning i baksidan. Det blev bättre vid nyår men inte tillräckligt bra så jag fick lämna återbud till landslaget i januari 2011. Samma sak hände i januari 2012, då var jag också skadad och lämnade återbud till landslaget. Men 2013 var jag med på januariturnén.

Hur ser du på säsongen efter guldet?

– Det gick bra 2011. Då spelade jag fler matcher än vad jag gjorde 2010. Rikard kom in efter några omgångar i allsvenskan och han gav mig, precis som ”Rolle” (Roland Nilsson), förtroende. Jag spelade varje match och i Europa League började jag hitta toppformen. Jag kände att jag var i bättre form då än vad jag var under guldåret. Jag höll på att ta ytterligare kliv och kände att jag kunde mäta mig med spelarna i Europa League. Det var stimulerande.

Tror du att Zlatan fortfarande vill värva dig?

– Haha, jag är nog glömd i hans ögon. Det var stora ord från en stor spelare. Det var mäktigt. Jag kommer ihåg när jag fick höra det. Jag hade inte sett eller hört det själv.

– Jag kom till samlingen inför vår match mot Milan 2011. Då hade Zlatan haft en presskonferens. Agon (Mehmeti) kom och sa: ”Har du läst vad Zlatan sa?” Jag bara: ”nej”. ”Vi vill värva Pekalski,” fortsatte han och då tänkte jag att Agon skojade, men sedan fick jag veta det och det var såklart stort och det värmde. Det var speciellt. Zlatan brukar väl inte uttala sig om så många spelare så när han gör det känns det extra speciellt.

Du var aktuell för Genoa samma år, 2011?

– Ja, klubben tackade nej och var inte öppen för förhandling på ett bud på 25 miljoner. 

Inför säsongen 2012 började problemen som sedan förvandlades till ett helvete och som fick Ivo Pekalski att fundera på att sluta spela fotboll. Mittfältaren missade hela försäsongen med en fotskada och rehabiliteringen tog längre tid än väntat.

– Jag kom in i tredje omgången och sedan började jag stegra. Det började kännas bra. Jag började spela ganska kontinuerligt. Precis innan sommaren började jag växla upp i form, men fick ett bakslag på fotleden.

– Jag fick jobba på ytterligare och jag kom tillbaka till de sju, åtta sista höstmatcherna 2012.

Försäsongen 2013 började bra för Pekalski som kändes sig starkare än på länge, men efter en match i slutet av februari kunde han inte resa sig upp ur sängen.

– Det blev bara värre och värre men så spelade jag i den allsvenska premiären lite senare och kort därefter konstaterades det att jag hade diskbråck. Efter det spelade jag inget mer under hela säsongen. Och den premiären blev min sista match i MFF.

Ivo Pekalski är väldigt kritisk mot hur klubben agerade efter skadan och menar att det fick honom att gå in i väggen.

– Det var väldigt tungt. Hade du träffat mig förra året så hade du nog inte känt igen mig. Det var väldigt tungt på alla sätt och vis. Man kan väl säga att jag nådde väggen där. Alla har väl sin personliga vägg tror jag, säger han.

– Det var mycket som var fel i upplägg och annat. Ett tag kändes det att oavsett vad det gällde i klubben så delegerades ansvar vidare och vidare och vidare. Jag jobbade först med Richard Dahan på Kulans idrottsskadecentrum som är väldigt kunnig och med hans sjukgymnast, Anders Påhlsson, som är specialiserad på rygg. Vi hade ett väldigt bra samarbete och även tillsammans med Simon Simon Bakhouui, som är sjukgymnast i Halmstad.

– Vi körde på i tre månader och sedan skulle jag komma tillbaka. Men man kan väl säga att det var lite prestige mellan Kulan och rehabiliteringsteamet i MFF. Jag vet inte hur dialogen var, men jag tror att det knappt fans en dialog. Upplägget var inte synkat. Jag skulle in i spel utan att ha gjort ett enda träningspass. Men man lär sig. Jag var kanske naiv.

Var det ditt ansvar?

– Nej, det är klart att det inte var. Jag åkte upp på egen hand till Halmstad för att få en magnetröntgen och sedan konstaterades det att jag hade diskbråck. Om jag inte hade gjort det så hade jag väl fortsatt springa runt och inte kunna röra mig och grävt ner mig ännu mer. Till slut vet jag inte vad jag hade gjort.

– Men jag fick det beskedet och sedan fick jag kämpa på i min egen ensamhet. Det var väl det som var det tuffaste. Jag flyttade till Halmstad med minus 100 i glädje. Bo i en lägenhet där i några veckor. Fyra vita väggar. Inget internet. Ingen mobil. Ingenting. Det var ingen glädje, bara mörker. Det var tufft.

Vad hade du för relation till Rikard Norling?

– Det var en professionell relation. I början när han kom så spelade jag väldigt mycket och hade inga problem över huvud taget, men vi hade en ganska neutral hållning till varandra. Kanske inte så nära relation som andra spelare fick eller ville ha med honom, men det kändes som att det passade bra för mig, oavsett tankar hur man ville spela fotboll. Det hölls på ett normalt och professionellt sätt.

– Men 2013 var det som att det var något personligt. Det är svårt för mig att tala för honom men efter januariturnén märkte jag att det var något konstigt. Personerna i ledarstaben - inte alla - hade förändrat attityd gentemot mig. Jag vet inte varför men det kändes som att folk hade blivit påverkade att sätta mig åt sidan. Varför vet jag inte men antagligen efter ett visst direktiv från Rikard kändes det som.

– Jag har inte några problem att spela B-lagsmatcher, men jag fick spela fem, sex matcher i rad utan att ens vara med på bänken med Malmös förstalag. Jag hade ingen dialog alls med tränaren eller personerna som var nära honom. Så jag vet inte varför men jag valde väl att försöka köra på, men någonstans var det inte lika kul att komma till träningarna. Dels för det, dels för skadan. Man vill ju ändå spela fotboll men det var något konstigt, en förändring. Det var väldigt talande.

Säsongen slutade med att Malmö FF tog SM-guld men trots det menar Ivo Pekalski att det inte bara var glädje i klubben utan att det var en fasad som flagnade.

 – Klubben vinner guld, men hela den sportsliga ledningen är borta. En tränare är borta, en sportchef är borta, en vd avgår, en fystränare säger upp sig själv, assisterande tränaren blir sportchef. Allt inom loppet av några veckor. Man kan säga vad man vill men en klubb måste tänka på sitt välmående på lång sikt och vinner man guld så borde man väl känna att det är här man vill vara, att klubben går åt rätt håll och att vi gör det tillsammans och som en helhet, både individuellt från tränare till spelare men även som grupp, men det visade sig att guldet inte var så skinande som många kanske föreställt sig.

 Hur upplevde du bråket mellan Rikard Norling och sportchefen Per Ågren?

– Man kände att det var något som inte stämde. Personligen hamnade jag i kläm. Det enda jag ville var att spela fotboll och jag höll mig ganska neutral. Det var korridorer som var ganska speciella att gå i. För Malmös del är jag jävligt glad att det går åt rätt håll. Det känns som att klubben är på gång och bygger på lång sikt. Det är så klubben ska vara. Det var ganska mycket som hände och det var ett mer kortsiktigt tänk.

Det är inte bara MFF som är på väg åt rätt håll. Detsamma gäller även Ivo Pekalski som trivs i Göteborg och som börjar hitta tillbaka till gammal fin form på fotbollsplanen.

– Jag är på god väg. Nu har jag gjort flera matcher i 60 minuter. Jag hade säkert klarat av att spela i 90 minuter, men det gäller att orka göra det och hålla en bra nivå. Formen är ok men det finns mycket, mycket mer att hämta. Det handlar om fysik. Det har känts bättre och bättre och jag orkar mer och mer. Jag är försiktigt optimistisk och hoppas att det fortsätter i samma riktning.

– Just nu är jag bara glad över att ha hamnat rätt och det känns som att jag tar kliv i rätt riktning i rätt takt. Jag är på rätt spår och mår bra igen. Det är jävligt kul. Det är mycket tack vare fotbollen som spelas här, mina lagkamrater, upplägg på träningar och tanken kring hur man vill spela fotboll. Det var en speciell tid förra året och det har satt sina spår och sin prägel på mig, både på och utanför planen. Den sociala tillvaron var inte positiv när det gick tungt. Revanschen i sig har jag redan fått med den glädjen som jag har fått tillbaka och det är det viktigaste.

Publicerad 2014-03-29 kl 09:46
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons