Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ALLSVENSKAN

Ärkerivaler skrev bok tillsammans: "Klackarna har enorm dragningskraft"

Tre människor som borde avsky varandra. Fyra års jobb. Sedan var den klar – boken om Stockholms rivaliserande klackar.
– Fotbollen är ingenting utan sina fans, säger författaren Carl Jurell.

Idén kan tyckas udda. Svårgenomförbar. Och visst har det hänt att samarbetet gnisslat. Men konstigt vore det väl annars – när en bajare, en gnagare och en djurgårdare tillsammans skildrar läktarkulturens framväxt i huvudstaden. Ett kronologiskt reportage, från 70-talets sångdebut på Söderstadion via millennieskiftets derbyboom till dagens mångfacetterade ultrasgrupper och huliganfirmor.

- Klart att vi tjafsat med varandra emellanåt. Men det har mest varit konstruktivt. Man har tvingats att argumentera för sin linje, varför man vill ha med vissa saker framför andra i texten, säger Carl Jurell.

Han håller själv på AIK och står bakom boken ”Va för jävla pack e ni?” ihop med hammarbyaren Magnus Hagström och Dif-fanatikern Peter Johansson. Titeln anspelar på den klassiska läktarramsa som alla huvudstadslagen hånat varandra med genom åren.

- Varför man startar ett sådant projekt? Det var jag och Magnus som började prata om det för länge, länge sedan. Vi tyckte inte att någon gått på djupet kring det här med supporterskap. Verkligen tagit ämnet på allvar och berättat om klackarna och hur de uppstått, säger Carl Jurell.

Sagt och gjort. Killarna kontaktade Peter och fyllde därmed spektrat av lagtillhörigheter. Rätt personer intervjuades, ståplatsernas galjonsfigurer från förr och nu. De som sjungit, ordnat bortaresor och målat flaggor, när vanligt folk stillatigande tittat på. Och därifrån nystas den röda tråden upp.

Läsaren får följa hur 40 år gamla brittiska influenser format vad vi ser på arenorna i dag. Italienskinspirerade sångledare, så kallade ”capos”, tifo-arrangemang och tusenhövdade talkörer.

- Allt började med tv-programmet Tipsextra. Plötsligt öppnades en ny värld för många. England var den självklara förebilden, säger Carl Jurell.

Hans eget engagemang föddes i ett allsvenskt kval mellan AIK och ärkerivalen Djurgården. Carl var tolv år och hans Blåvittfrälste far ville ta med grabben på fotboll.

- Vi hamnade på Norra Stå på Råsunda och det var allt som krävdes. En match bara. Där fanns det som jag sett på Tipsextra. Tusentals människor som tycktes enade för samma mål. Tog någon upp en sång hakade alla på, det var en enorm kraft. Jag kände att jag ville bli en del av det där, säger Carl.

Han tycker att synen på supportrar förändrats radikalt över decennierna. På 80-talet betraktades man som lite speciell om man hade svartgul halsduk i skolan eller ens medgav att man gick på fotboll.

Även om det sociala och positiva då som nu stod i centrum kunde kravaller ibland uppstå kring derbyna. Händelser som fått AIK – Levski Sofia att blekna i jämförelse.

- Där pratar vi inte om stenkastning. Ibland hivades det ju snarare brandbomber, säger Carl Jurell.

Men sedan dess har klackarna vuxit, på gott och ont blivit mer uppdelade, fragmentiserade. Numera specialiserar sig olika falanger på enorma läktarkoreografier, medan vissa gör banderoller eller träffas och slåss miltals från stadion. Alltsammans kan vara supporterskap - men i vitt skilda uttrycksformer, enligt Carl Jurell.

- Det blir väl så när något utvecklas och blir mainstream som fotbollen gjorde för ungefär 10 – 15 år sedan. Helt plötsligt stod alla i klacken. Men vissa vill ju inte vara som gemene man. De vill göra sin egen grej och organiserar sig i små, tajta grupper med olika mål och inriktning. Den trenden kommer nog att fortsätta, säger Carl Jurell.

Vilken är den största skillnaden på klackarna nu och när du började följa Stockholmsfotbollen?
- Dels är det ju antalet aktiva. Säg att AIK hade ett snitt på 4000 åskådare på 80-talet. Nu står ju så många och sjunger - bara på Norra. Trots att vi ligger i botten av tabellen.

Vad tillför klackarna svensk fotboll, tycker du?
- Hela atmosfären. Det visuella på senare år, med folk som hoppar och annat, men främst sången, ramsorna. Hur kul vore det att se en match utan den inramningen? Då kan man ju lika gärna knalla ner till Stadsparksvallen eller något. Till exempel i Spanien har de ju enorma arenor med massor av åskådare. Men ofta saknas stämningen. Stockholmslagen låter mer än vad Real Madrids supportrar gör.

Hur tror du att svensk läktarkultur ser ut om tio år?
- Oj, det beror på så många saker. En grej är ju om svenska fotbollförbundet fortsätter att ta efter England eller inte. Där har de bekämpat sina huliganproblem genom att byta ut en hel ursprungspublik. Det går kanske i ett land med fem, sex gånger så många invånare som i Sverige, och med en liga som håller hög klass. Men här hemma vore det självmål är jag rädd.

Vad ska man göra då?
- Man kan snarare titta på Tyskland. Där har de kvar ståplatsen men kan ändå visa upp Europas högsta publiksnitt. Utan några utbredda problem. Problemet med förbundet är att de står så långt ifrån den verklighet de säger sig företräda. Åk till Dortmund som har världens största ståplatsläktare med hundratals supportergrupper. Då ser ni att det fungerar – och man behöver inte skapa regler som ingen vill ha.

Publicerad 2010-10-22 kl 09:04

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER