Det var genom metodmaterialet "Fotboll för alla" projektledaren Sofia B Karlsson ville bryta ner normer och bekämpa rasism, homofobi, transfobi och sexism inom fotbollen. Tanken var att alla barn skulle känna sig lika välkomna oavsett etnisk bakgrund, sexuell läggning och identitet, eller andra faktorer som kanske tidigare upplevts som avvikande på vissa håll inom idrottsrörelsen.
Genom att utbilda spelare och ledare redan från ungdomsnivå skulle en attitydförändring åstadkommas och i ett reportage från 2014 skrev Fotbollskanalen om Karlssons arbete för att på lång sikt göra fotbollen mer jämställd.
Men även om projektet togs emot på ett positivt sätt från många håll och Karlsson anställdes som hållbarhetsansvarig med inriktning på sociala frågor av AIK fanns också ett motstånd. I mars 2015 valde hon att lämna föreningen, efter att ha utsatts för ett allvarligt hot.
Nu berättar Sofia B Karlsson om händelseförloppet i en lång intervju med Sportbladet, och om den händelse som fick bägaren att rinna över. En kväll ringde dåvarande VD:n Thomas Edselius och förklarade att en allvarlig incident kopplad till henne hade ägt rum. Någon hade satt upp en bild föreställande Karlsson på Edselius ytterdörr, och genomborrat motivet med en kniv.
– Givetvis blev jag både chockad och rädd. Polisen var här och inledde en utredning av mordhot, vi fick skydd och stängde in oss... En gång i tiden startade vi ett projekt för att alla barn skulle känna sig trygga i den här klubben, och det slutade med att jag hade en kniv i pannan. Någon beskrev mig som "Ondskan själv", någon annan skrev att jag var ute efter att splittra hela supporterkulturen, säger Karlsson till Sportbladet.
Men kontroverserna hade pågått under en längre tid dessförinnan. Vissa anhängare till AIK hade reagerat på Karlssons bakgrund som kandidat i kommunalvalet för Feministiskt Initiativ 2006, och trots att lång tid passerat sedan dess anklagades hon fortfarande för att ha en "politisk agenda". En diskussion som trappades upp när Karlsson, vid sidan av flera andra framträdanden, gjorde ett besök vid partiets monter i Almedalen. Förgäves försökte hon förklara att det uteslutande hade handlat om att sprida projektet "Fotboll för alla" och att hon inte hade någon koppling till Fi i övrigt.
Men när Karlsson ville träffa några av AIK:s mest kritiska supportrar för samtal blev svaret nekande, skriver Sportbladet. Hennes känsla var att de redan bestämt sig för att motarbeta henne. Och vid ett omskrivet möte för att starta en tennissektion i AIK:s regi, där Karlsson skulle ingå i styrelsen, blev motståndet högröstat. Enligt Karlsson utsattes hon för kritik av ett rent personligt slag, där det blev uppenbart att vissa grupperingar såg henne som oönskad.
– Till slut kände jag ändå att jag var tvungen att svara, att prata för mig själv eftersom det inte var någon annan som gjorde det. Jag hade gelében när jag gick fram, för det var liksom inte ett kafferep vi var på. När jag sedan kom ner från scenen kollade alla därinne bara rakt ner i backen. Först tänkte jag bara: "Sa jag något dumt, har jag gjort bort mig på något sätt?". Men sedan var det någon som sa: "Men Sofia, fattar du inte?! Alla här inne är rädda". Det förekom åsiktsregistrering där inne, och folk var rädda för att rösta på ett sätt som skulle göra dem till motståndare till de starkaste falangerna. Ett demokratiproblem. Och då rycktes någon slags skygglappar bort från mig, då fattade jag hur det verkligen kunde se ut, säger hon till Sportbladet.
Nu i efterhand berättar Karlsson att hennes önskan hela tiden varit att skapa verktyg för att säkerställa öppenhet och respekt inom både AIK och svensk fotboll som helhet, något också klubben stod bakom, men att stödet till viss del uteblev när det stormade som värst. Händelsen med kniven i ytterdörren och ryktesspridning på såväl nazistiska som våldsbejakande hemsidor med koppling till fotbollen blev till sist för mycket.
Sofia B Karlsson konstaterar att hon hade velat se en tydligare uppbackning från arbetsgivaren.
– Jo, det hade jag. Jag förstår att det är svårt, att det inte är svartvitt och att man måste ta hänsyn till många olika delar, men... Jag hade önskat mig ett tydligare stöd i den situationen jag var i. Då kanske jag hade kunnat vara kvar. Har man satt igång ett arbete måste man fullfölja det. Och står vi inte för vår värdegrund – vad har vi kvar då? Det splittrar klubben mer än något annat.