Just nu är IFK Göteborg i dag och IFK Göteborg i fjol två olika lag.
Som natt och dag.
Som ångest, som glädje.
- Hade jag svaret på din fråga, så hade det förmodligen inte känts så här, säger Gustav Svensson på TT:s undan vad det är som gör att spelet inte fungerar.
Varför fjolårstvåan snart tvingas ned i en akut bottenstrid?
Varför det bara blivit ynka två segrar på nio matcher?
- Vi kanske ställer för låga krav på varandra, funderar Gustav Svensson i ett blåvitt omklädningsrum som präglas av tung tystnad och bedrövade blickar.
Den defensive mittfältaren är kanske den som bäst symboliserar förändringen.
Kämpen som förra året vann segrar på varje yta han täckte. Som slet och vann dueller man mot man och skapade trygghet.
Det fungerar inte nu.
- Det är svårare att komma rätt, säger han.
- Och vi gör enkla misstag.
Gustav Svensson springer fortfarande mil. Många i IFK springer fortfarande mil.
Men något är fel. Tajmningen är inte där, och som tvåa på bollen, vinner man ingen boll.
- Så är det, säger tränaren Jonas Olsson, vi sprang mycket längre än Malmös spelare.
- Men Malmös spelare sprang snabbare.
Och rätt, kanske ska tilläggas.
Skåningarna började som vanligt den här säsongen.
Fräscht, framåt och farligt. Och gjorde också ett tidigt mål. Precis som vanligt. Klockan hade just passerat 20 minuter när Daniel Larsson, tvåmålsskytten från förra omgången, utmanade IFK:s innerback Hjalmar Jonsson.
Han fintade vänster, han fintade höger och drog i väg ett vristskott som fick bollen att som en virknål snirkla fram och upp i krysset.
Vid det laget hade göteborgarna inte varit inne i motståndarnas straffområde.
Även Guillermo Molins fick göra något av ett drömmål när han i 69:e minuten med en läcker boll som smekte ribbans undersida fick fastställda 2—0.
- Vår taktik var att inte hamna i en sparka-långt-match, sade MFF-tränaren Roland Nilsson.
- Vi vågade passa bollen och deras press blev därför inte så stark.
Pressen på IFK Göteborg, den mentala, ökar däremot nu för varje bottennapp.
För varje missad poäng och uppvisning som får publik att bua.
Jonas Olsson beskriver hur det kommer blommor och mejl till Kamratgården. Det värmer, säger han och Gustav Svensson säger:
- Det är många som vill hjälpa oss.
- Men just nu känns det för djävligt.
TT