Jacob Widell Zetterström, 21, är tydlig med att han inte har lagt av. Men det var som han själv beskrev det på sin Instagram i januari - han behövde ”ta ett, förhoppningsvis tillfälligt, avbrott från fotbollen”.
Varför tvingades Djurgårdsmålvakten ta en timeout? Under 2019 drabbades han av två hjärnskakningar.
- Jag fick första smällen i slutet av mars varpå att jag var borta i ungefär en och en halv månad. Sedan kom den andra smällen nästan på dagen tre månader efter den första. Det var efter den som jag inte satte min fot på en träning med ett lag, säger målvakten till Fotbollskanalen.
Symtomen som följde var varierande. Han upplevde fysiska sådana, men även psykiska.
- Det var allt från koncentrationssvårigheter till yrsel till huvudvärk. Yrsel och huvudvärk är saker som får en till att tänka: "Okej, jag måste vila fysiskt". Men sedan var det en nedstämdhet över situationen, på grund av symtomen och att det inte blev bättre. Den biten satt i ganska länge. Även om jag inte hade huvudvärk och yrsel under hösten, som var de symtomen som präglade den första tiden mest, så var det viss nedstämdhet. Stundtals en rejäl sådan. Det blev en ond spiral av allting. Man övertänker att man mår dåligt och sedan mår man ännu sämre.
Han fortsätter:
- Alla fysiska symtom kom så pass "enkelt", vilket gjorde att jag inte kunde göra saker. Jag kunde inte sitta på en buss, jag kunde inte sitta och läsa en längre tid, jag kunde inte umgås med vänner i ett större sammanhang och jag kunde absolut inte spela fotboll. För en 21-åring som är ganska van vid att umgås med vänner, spela fotboll och göra saker så blev det ett ganska hårt slag. Jag upplevde en våg av nedstämdhet, vilket jag inte var van vid. Att handskas med det är inte särskilt lätt.
Hur försökte du ändå handskas med det?
- Till en början tänkte jag att det var bäst att försöka vila och inte anstränga mig. Jag insåg med tiden att jag någonstans behövde återgå till ett normalt liv och försöka pressa mig själv till saker som kändes lite jobbiga. Jag kanske kunde få lite huvudvärk, men den biten som gav mig glädje vägde upp det. Jag försökte så gott som det gick att hitta på saker. Där satte kroppen stundtals stopp.
Han fortsätter:
- Det är så lätt att man på något sätt att man bara sitter och tänker att man mår dåligt, utan att göra någonting åt det. Man bara går runt, runt. Någonstans måste man försöka bryta det mönstret. När jag gjorde det märkte jag att jag blev mycket gladare. Men även då kunde det vara svårt att hitta tillbaka till någon sorts vanlig vardag. Det var ständigt överhängande med att jag inte kunde anstränga mig för mycket, inte utsättas för höga ljudnivåer och visuella intryck. Det blev en otrolig balansgång som inte alltid var lätt att navigera sig fram i.
Det har gått över ett år sedan han fick första hjärnskakningen. Emellanåt kan han fortfarande känna av följder av de två smällarna.
- Efter att jag fick den första smällen gick jag in på vårdguiden. Då stod att symtomen vanligtvis brukar var över på en vecka. Men jag märkte efter två-tre veckor att det inte blev bättre. Jag skyndade ganska snabbt tillbaka efter den första smällen och jag kände av symtomen innan jag fick den andra smällen. Det har minst sagt varit en lång process. Det är över ett år sedan jag fick den första smällen. Jag kan fortfarande känna av symtom och det ingjuter någon slags rädsla om jag vågar ställa mig på en fotbollsplan igen.
Det blev helt naturligt att ta en paus på obestämd tid. Men det var ett både svårt och tufft beslut att ta.
- Det var väldigt jobbigt till en början. Jag har spelat fotboll sedan jag var fem år. Men jag känner att det var helt nödvändigt. Så som jag mådde under hösten och vintern… det har gått för lång tid sedan en smäll för att jag skulle må så. Det var ett otroligt tufft beslut, vilket så klart gjorde att jag mådde lite dåligt över det. Jag märkte sedan att jag mådde bättre och bättre. Just nu mår jag bättre än vad jag har gjort på ett år. Det är ganska skönt att kunna säga det och mena det. Antagligen är det för att pressen släpper när man inte har något behov av att komma tillbaka direkt. Det blir ett kravlöst rehabiliteringsprogram.
Hur har stödet varit från Djurgården?
- Jättebra. Jag pratade med en av naprapaterna ganska nyligen. Jag har varit nere och tittat på lite träningar och jag har fått en ständig hjälp från alla under rehabiliteringen, såväl spelare som tränare. Det värmer väldigt mycket när jag tänker på det.
En "vanlig dag", hur ser den ut för dig i dagsläget?
- Just nu vikarierar jag lite på en skola. Det kan ha sina påfrestningar på huvudet också (skratt). Men jag jobbade där förut och jag trivs väldigt bra där. Till hösten har jag sökt läkarlinjen på Karolinska. Om det blir något jag kör på, så ser jag fram emot det. Jag jobbar lite, läser och umgås med min familj, flickvän och vänner. Jag gör sådant som får mig att verkligen må bra, även om fotbollen inte är del av det så kan man lyckas tänka på annat.
Läkarlinjen på Karolinska. Det låter som att du har tagit ett liv efter karriären i beaktning?
- Ja (skratt). Jag har alltid sett till att lägga fokus på skolan också. Mamma är mån om det. Det finns annat än fotboll, och det är något man inte heller ska glömma i en sådan här process. Det handlar om att komma tillbaka till saker och ting. I grund och botten vill jag bli frisk, inte bara för att komma tillbaka till fotbollen. Jag vill bli hundra procent återställd igen, först och främst utanför planen.
Målvakten hymlar inte med att han en dag hoppas kunna spela fotboll igen. Och han håller igång så smått. Men framtiden är ändå oviss.
- Jag har testat att träna lite med en vän och tränare i IFK Lidingö. Det är jättekul och jag känner att jag saknar fotbollen. Men i slutändan kommer det att vara ett beslut med hjärna kontra hjärta, vad jag vill och vad som är bäst för mig. Att ta beslutet om en paus gjorde kanske att jag mådde lite sämre i vintras. Förhoppningsvis tar jag på mig handskarna igen.
Du vill tillbaka till fotbollen?
- Ja. Det har varit en del av mitt liv i mer än femton år och att bara kapa av det här såhär gör det ganska tufft.
Widell Zetterström var förra säsongen tredjemålvakt i Djurgården, Per Kristian Bråtveit och Tommi Vaiho var etta och tvåa på positionen. Men drömmen om att en dag få spela i allsvenskan, den lever.
- Det kan jag inte förneka. Det hade varit otroligt stort att kliva in på Tele2 Arena med familj i publiken.