Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ALLSVENSKAN

EXKLUSIVT: Så växte klackarna fram - läs utdrag ur boken "Va för jävla pack e ni?"

En bajare, en gnagare och en djurgårdare gjorde gemensam sak. Fotbollskanalen bjuder på ett utdrag ur boken "Va för jävla pack e ni?" - berättelsen om hur svensk läktarkultur uppstod.

”Det var en hel del som tyckte att vi skulle ha en förening. Jag motarbetade det.”
- Det var jobbigt om man ville köpa souvenirer, det fanns ju inte så mycket som nu. Man gick upp till Gun på AIK:s kansli, och så sa hon ”Är du medlem?” och man svarade ”Ja” och då sa hon ”Vänta då” och gick och hämtade nyckeln och så hade hon ett litet plåtskåp som man fick köpa ur, berättar AIK:aren Leo Rubio som föddes 1964 och började gå på Gnagets hockeymatcher kring 1976 och snabbt blev en tongivande figur i den framväxande AIK-klacken.

1981 skedde en drastisk utveckling av klackkulturen i alla tre klubbarna. Inom loppet av några månader hade samtliga organiserat sig i föreningar. Det fanns ett behov av en tydligare struktur kring supporterlivet. Klubbledningarna var ganska oförstående till den nya publikkulturen och fansen kände att de behövde ett språkrör gentemot sina klubbar. Någon direkt längtan efter årsmöten, styrelseprotokoll eller ens mötesdemokrati var det knappast frågan om. Snarare handlade föreningsbildandet om att hitta en form för att ordna bortaresor och om en vilja att ta fram egna souvenirer.

Ett visst inslag av politik fanns ändå i föreningsbildandet. Inom alla tre klackarna hade man börjat agera mot den egna klubben. Både AIK:arna och djurgårdarna genomförde aktioner mot klubbarna när de tog bort ståplatserna från Johanneshovs isstadion.

- Anledningen till att vi grundade föreningen var att vi ville bli en motpart till Djurgården. Att det blev av berodde mycket på att ståplatsen försvann från Hovet. Både AIK och vi hatade ju stolarna och varenda match rök det en hel del säten. Värst var det på derbyna, säger djurgårdaren Stefan ”Gudis” Gudjonsson.

Men AIK-klacken var först att bilda förening. Att just AIK var först ut kan ha berott på att hos dem fanns inte, till skillnad från Hammarby och Djurgården, en befintlig äldre supporterklubb. Det hade visserligen bildats en AIK-supporterklubb när laget ramlade ur Allsvenskan i fotboll 1950. Men när AIK släppte sina tidigare medlemskrav i början av 1960-talet och lät vem som helst bli medlem försvann motivet för supporterklubben och den upphörde.

Djurgården Supporters Club bildades redan 1947, Hammarby Supporterklubb 1953 och även om dessa gamla föreningar inte fyllde de unga klacksupportrarnas behov hade det troligen en fördröjande effekt på viljan att bilda eget. Hammarby Supporterklubb arrangerade bortaresor som klacksupportrarna faktiskt åkte på, där var steget inte så långt mellan de unga fansen och ett äldre garde som också hade engelsk supporterkultur som en inspirationskälla.

- Det var en hel del som tyckte att vi skulle ha en förening. Jag motarbetade det, säger AIK:aren Magnus Medelberg.
- Det fanns en risk att det dödar den här kulturen, tyckte jag. Vad ska vi ha tråkiga föreningar för, vi ordnar ju våra egna bussresor, det är ingen poäng med att ha en förening, då får dom bättre koll på oss. Jag tyckte klacklivet var motsatsen till stadgar och protokoll. I efterhand får jag ge falangen som ville ha förening rätt. Klacken växte, jag menar när vi var 50 pers då var det ingenting med en förening – men när det skulle ordnas biljetter till slutsålda matcher och vi behövde många bussar, ja då blev det väl mer nödvändigt att ha en förening.

Det var fler som menade att ett föreningsbildande bara var ett sätt för klubben att tämja fansen. Genom att stoppa in dem i en förening skulle de bli lättare att kontrollera. I AIK fanns det krafter som ville ha bort namnet Black Army till exempel.

- AIK ville att vi skulle skaffa oss nån organisatorisk struktur, och det var ju för att de skulle kunna tämja oss och kontrollera oss på nåt vis. Jag satt med i styrelsen alla år utom det första, och en hel del nytta gjorde vi ändå vill jag påstå… det här med att distribuera biljetter, organisera resor, sprida information och såna saker. Men samtidigt så var ju klacken det som hände på matcherna, den levde sitt eget liv i alla fall, minns Per Krook.

Stefan Magnusson tillhörde en yngre kategori Hammarbyfans som hade anslutit sig till den gamla supporterklubben kring 1976-77 och fått den att börja ordna fler bussresor till bortamatcher efter några års stiltje.

- Supporterklubben fixade allt åt oss. Jag började arbeta lite för klubben, plockade upp anmälningar till resor bland kompisar. Ett par bussar rullade till Åtvidaberg och Norrköping, ibland längre bort. Att supporterklubben fanns var bekvämt för oss, vi behövde bara hänga med och dricka pilsner.

Vid hemmamatchen mot Landskrona 1980 utbröt ett större läktarbråk som skulle få konsekvenser för fortsättningen. Hammarby låg bra till i tabellen och publiken trodde på lätt seger mot bottenlaget Landskrona. Men den givna segern blev i stället förlust med 0-2. Det sista målet gjordes av Mats Aronsson som firade med att springa fram till Bajenklacken och gestikulera. Flaskor började hagla – på den här tiden var det oftast inga problem att få med sig öl in på arenorna – och folk tog sig in på planen för att göra upp med Landskronaspelaren.

Den yngre generationen beskylldes för att ha startat upploppet och supporterklubben tog avstånd från ”de unga fansen”.

- Ett märkligt avståndstagande eftersom det var ett allmänt upplopp där inte bara de yngre var inblandade. Matchen därpå skulle vi åka till Kalmar. Två bussar var beställda men supporterklubben drog sig ur och bussarna gick inte att avbeställa. Så jag stod där med två bussar men ordnade fram folk och pengar. Vi tog över själva och började därefter ordna bussar i egen regi, säger Magnusson.

Supporterklubben fortsatte att ordna resor. Som plötsligt var drogfria, det var tydligt att de ville fjärma sig från de yngre i klacken.

- Vi var så jävla osams med supporterklubben. Nån gång möttes vi och sjöng då ”kaffe och mazarin, drogfria svin”. De svarade ”Magnussonjävel”.
Mellan Hammarbys och AIK:s fans fanns kontakter.

- Vi kom överens. Det var samma slags folk, arbetarungar från förorten. Många kände varandra från tunnelbanelinjerna 17, 18 och 19. Vi gick på samma fester och visste att AIK hade en organisation, säger Magnusson.

Hösten 1981 satt några av bajarna i Magnussons kök och bestämde att det var dags att bilda en egen förening.

Folk från de tre klackarna kände samma sak vid ungefär samma tidpunkt. Men exakt hur kontakterna mellan klackarna såg ut och i vilken mån man påverkade varandra finns det olika uppfattningar om. Djurgårdaren Stefan ”Gudis” Gudjonssons minnesbild är inte riktigt densamma som Stefan Magnussons:

- Vi kände att vi behövde organisera oss på något sätt, vi visste att AIK:arna var inne på samma sak. Supporterklubbarna fungerade inte riktigt. Vi snackade mellan oss och bestämde att vi skulle träffas hos Gösta Mölleby. Det var två killar från varje klack; jag och Björne från Djurgården, Gösta Mölleby och Jan ”Schenan” Schenström från AIK och Stefan Magnusson och en till från Hammarby. Vi skissade upp allt, kanske hade AIK startat redan.

Gösta Mölleby var Black Armys första ordförande, Stefan Magnusson och Björn Grandin skulle komma att bli ordförande i Bajen fans respektive Blue Saints.

- Det fanns en Djurgården Supporters Club men de var för gamla för oss, de var inte vår typ av supportrar. De var Djurgårdssupportrar så klart men inte som vi var, i våra ögon var de sittplatspublik. När vi började fixa egna resor blev de skitsura och påstod att vi snodde folk från dem. Men det var absurt för de som åkte med oss hade aldrig åkt på supporterklubbens resor. Vi skulle göra en gemensam resa med supporterklubben, ungefär 70 supportrar från oss var uppskrivna. När vi kom till bussarna vid Odenplan hade de delat upp oss så att vi placerades i fyra olika bussar för att det skulle bli lugnt och städat. Då kände jag att vi skiter i dom, det här är inte för oss, säger Stefan ”Gudis” Gudjonsson.

Alla tre föreningarna fick ett brett spektra av medlemmar. Många var helt ovana vid föreningsliv och årsmötena kunde vara kaosartade. Repliker som ”Jag säger väl vad jag vill, din harmynte jävel” och förslag om att gå ut ur lokalen och göra upp var i den här miljön något fullkomligt naturligt. Samtidigt fanns från början också personer som var duktiga organisatörer, ägde verbal begåvning och hade ambitioner både för supporterkulturen och för egen del. Många av dem som strömmat genom supporterföreningarnas styrelser har i dag positioner i klubbarna eller är på andra sätt väletablerade i samhället med hyggliga jobb.

- Det fanns ju en subkultur redan då. Vi var ju inga ledare på läktaren, inte dom som skrek, säger Lars ”Berra” Eisjö och fortsätter:

- Det fanns det andra som gjorde. ”Nypan” hade världens bästa operaröst. Han hördes över hela jävla Hovet men han skulle aldrig ha tagit på sig ett uppdrag i någon styrelse. Det fanns andra som var bäst på att slåss. Vi var organisatörerna. Många av de andra skulle inte ha tyckt att det var roligt att sitta med Djurgårdens dirrar och diskutera olika lösningar.

Det fanns en spänning mellan dem som var organisatörer och de mer fria själarna. Det var tydligt att man hade olika ambitioner.

- Jag tror att en del motsatte sig föreningsbildandet eller i alla fall var mindre entusiastiska. Fast när det blev fler bussar, större klack och mer drag försvann det snacket, säger Lars ”Berra” Eisjö.

Förhållandet mellan klackar och klubbar pendlade. Ofta var det frostigt men klubbarna och supporterföreningarna hade i alla fall regelbunden kontakt.

- Vi visste ju alltid vad som skulle hända efter en bortamatch. Djurgården ringde alltid upp en, det kom som ett brev på posten. Sen skulle man träffas och svara på frågan ”hur ska ni betala det här då?”. Man hamnade mellan sköldarna – mellan klubben och aktivisterna. Rutger Barnekow, som var vice VD för SE-banken då satt och förklarade för mig att ”hörru du måste hålla reda på grabbarna”. Det blev mer och mer frustrerande. Sitta och få skit av någon rik knös som skulle visa mig hur livet låg till. I allt snack med Djurgården blev det så tydligt för oss vart vi hörde hemma. Man hade ju inte Rutger Barnekow- eller Ulf Adelsohn-inställning. Vi blev solidariska med de här killarna som var utanför, som inte hade något. Deras situation var så tydlig, säger Lars ”Berra” Eisjö.

Om relationerna mellan klackföreningarna och klubbarna var risiga så var det ändå inget jämfört med avgrundsdjupet mellan fansen och polismakten.

Supporterincidenterna vid den här tiden var påfallande ofta bråk mellan fans och polis, i större utsträckning än fajter med andra klubbars supportrar. På sätt och vis kanske klackens kontakter med landets poliskårer var något som stärkte den och skapade gemenskap.

- Polismakten var nåt att förhålla sig till. Det fanns en provocerande attityd hos polisen. Ofta gick de upp på läktaren om nåt hade hänt, med hjälmar och polishundar. Man märkte tydligt att de betedde sig som att ”det här är inte samhällets elit vi har att göra med”. De tog ut sina aggressioner på de här grupperna, spöade folk en och en utan vittnen. Det var en arrogant och grisig attityd som de aldrig skulle haft med folk ur medelklassen. Och det stärkte bara utanförskapet ännu mer. Man blir ju inte mer delaktig i samhället genom att bli misshandlad av en myndighet, av samhällets våldsapparat, säger Lars ”Berra” Eisjö.

Författare: Magnus Hagström, Carl Jurell, Peter Johansson

Publicerad 2010-10-22 kl 08:47

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER