Vilken rivstart, Djurgården
Gustav Engvall körde på, Othman El Kabir gasade på, ytterbackarna fyllde på, de blårandiga supportrarna öste på - hela Djurgården såg ut som en ångvält som bara inte gick att stoppa. Hemmalagets inledning på matchen var galant och att Özcan Melkemichels mannar inte lyckades göra ett mål mellan minut sju och tolv känns egentligen helt osannolikt. Hammarbys räddning? Som så många gånger förr den senaste tiden: Johan Wiland. Målvakten gjorde en fantastisk räddning på ett volleyskott från Othman El Kabir och såg ut att vara den ende Bajen-spelaren i vaket tillstånd.
…men vad hände sedan?
Men just när man inte trodde att matchen skulle kunna innehålla något annat än spel mot ett mål stack Hammarby upp i ett anfall som avslutades med ett Pa Dibba-skott precis utanför den bortre stolpen. Bortalaget fick lite andrum när hemmalagets frenesi kyldes ner, började spela sig ur Djurgårdens enorma press och hitta fram till sina vassa offensiva spelare i form av Jiloan Hamad, Sander Svendsen och Muamer Tankovic. Trycket från blårandigt läktarhåll avtog något och helt plötsligt var inte Tele2 Arena en fullständigt kokande gryta utan syre för de grönvita. Mot slutet av den andra halvleken var det sedan Hammarby som förde spelet och några minuter innan pausvilan nickade Björn Paulsen in 1-0 på en hörna.
Jämnare andra halvlek
Den andra halvleken var mer jämn och långt ifrån lika intensiv som den första halvleken, men Djurgården var ändå det lag som till största del hotade offensivt. Blåränderna skapade en del möjligheter, utan att nå fram till de där riktigt 100-procentiga lägena. Jonas Olsson kvitterade på hörna, men mer blev det alltså inte. Djurgården känns i grunden som ett bättre lag än Hammarby just nu och jag går i alla fall ifrån Tele2 Arena med en känsla av att Dif borde ha vunnit den här drabbningen, även om Mats Solheims bortdömda 2-1-mål nog skulle ha varit godkänt. Sen går det ju aldrig att slå fast hur mycket Djurgårdens spelare påverkades av att domare Bojan Pandzic blåste i pipan mitt i situationen, även om jag tror att de agerat ungefär likadant oavsett, och det gör ju diskussionen om det "målet" väldigt knepig.
Djurgården kommer knipa en Europa-plats
Nästa år kommer Djurgården få kvala till Europa League, har jag en stark känsla av. Özcan Melkemichel har fått ordning på lagets spel, truppen är efter Bosse Anderssons tunga sommar- och vintervärvningar bland de bättre i allsvenskan, viktiga spelare som Kim Källström och Magnus Eriksson är i kalasform och spelschemat som återstår (Sundsvall, Sirius, Häcken, J-Södra och Kalmar) skrämmer inte ihjäl något lag i den här serien. Det i kombination med att många av topplagen har haft svårt att undvika poängtapp lite här och var gör att mycket talar för att Djurgården åtminstone klarar av att knipa tredjeplatsen, i alla fall i mitt huvud.
Hur mycket påverkar derbyna synen på tränarna?
Mycket, skulle jag tro. För vad hade supportrar och gemene man tänkt om Pelle Olssons tid i Djurgården om det inte vore för hans katastrofala derbyfacit? Hur väl hade Hammarbys supportrar verkligen tagit emot Jakob Michelsen och Jesper Janssons snack om att 2017 är ett utvecklingsår om inte Bajen gjort det bra i derbyna i år? Michelsen lär ha köpt sig ganska rejält med acceptans och tålamod genom lagets prestationer mot AIK och Djurgården den här säsongen. På samma sätt kommer Özcan Melkemichel behöva få till trepoängare i derbyna framöver om hans tid i Djurgården ska lyfta till något riktigt stort. Hur man än vrider och vänder på det så går det inte att komma ifrån derbyna.