Två försvarstalanger med väldigt fina insatser
Jimmy Thelin ger, enligt mig, talangerna en för lång väg innan de får speltid i A-lag. De flesta ska förberedas och marineras under lång tid innan de slängs ut i allsvenskan och det blir ett (för) stort förtroende för de redan etablerade spelarna. Alla får spela högerback utom Christopher McVey. Elfsborg spelade kontringsfotboll i dag, men hade Stefan Ishizaki som ytter istället för Jesper Karlsson. Det är svårt att se hur Elfsborg snart ska trycka in Simon Olsson i startelvan.
Vägen bör kortas ner.
Men. Därför var det extra intressant att se Ibrahim Dresevic och Rami Kaib i backlinjen. Kaib gjorde en bra vänsterbacksmatch. Aktiv och vald till bäst i Elfsborg. Jag fastnade dock ännu mer för mittbacken Dresevic. Han hade flera situationer mot AIK som visade hög kvalitet. Någon klack i offensivt straffområde, någon väl genomtänkt brytning i defensivt straffområde. Få fel och en uppspelsfot som fick det att se ut som att Elfsborg hade åtta mittfältare i startelvan (de hade bara sju).
Minnet får inte svika AIK
När allt var färdigbyggt så kom sprickorna i grunden. Nils-Eric Johansson och Jesper Nyholm, och senare Oscar Linnér, drabbades av olika typer av problematik. AIK:s styrka blev det stora frågetecknet i alla diskussioner om AIK inför allsvenskan.
Det ska kommas ihåg nu. AIK har spelat sju omgångar och har släppt in ett straffmål och ett hörnmål. Mittbackarna var den bästa lagdelen i dag: Per Karlsson (svåra situationer, bra lösningar), Robin Jansson (hade ”tio-år-i-allsvenskan”-lösningar i sig), och Alexander Milosevic (inte helt oväntat ”startspelare-i-Bundesliga-relativt-nyligen”-lösningar).
Hur kul var det här?
Jag gillade inledningen av matchen. Både Elfsborg och AIK har tendenser att ha seghet och försiktighet, men lagen bröt upp det. AIK kunde pass-rörelse-pass-rörelse-jobba-sig-runt och den höga individuella kvaliteten gjorde att de kom med yttersidepassningar i djupled, smarta direktpass, och andra finurligheter. Elfsborg kom i hård press och ville ställa om med direkta anfall.
Men. Det gav ju inget. Elfsborg var alltid en eller två spelare för få i anfallen. AIK kom till snett-inåt-bakåt-inlägg, men utan att driva vidare till avslut. Sett till den individuella kvaliteten på anfallsspelarna så var det alldeles för få målchanser. Det enda stora positiva med matchbilden var att Elfsborg hittade in i något stabilitetsläge som kan bli viktigt när de måste tänka mindre process, mer poäng.
Finns det någon oro kring formen på Goitom?
Det är bara ett par veckor sedan som vi på Fotbollskanalen definierade Henok Goitoms betydelse för AIK som ovärderlig. Nu har han blivit utbytt tidigt ett par matcher i rad trots AIK-måljakt, och i intervjun i C More efter matchen tog till och med Rikard Norling om Goitoms formdipp (som en orsak till Nicolas Stefanellis svaga match).
Kanske kan AIK maskera över det med ett rivigare lag nästa gång. I dag saknades Nabil Bahoui, och Tarik Elyounoussis inhopp gav den där diffusa ”energin”.
En bra nolla
Elfsborg hade hållit nollan i två av sina senaste 22 matcher (mot Halmstad och Brommapojkarna) och var laget som släppte in flest mål förra året. Man tänkte att Thelin skulle börja med att skapa bra försvarsspel innan han tog sig an nästa utvecklingsdel.
Har han gjort det? Delvis. Åtta insläppta på sju matcher är rätt bra. En lika bra siffra att ha med sig är att Elfsborg inte bara kan hålla nollan mot AIK, utan hålla nollan och typ inte ge dem några målchanser.