Ännu en tränings- och matchplansseger av Malmö FF
Under cupmatcherna har MFF inläggat sönder BP, gjort det för trångt centralt för IFK Göteborg, och trippelmarkerat bort Ken Sema. MFF var redan förra året ett matchplansskickligt lag och går ännu mer mot det 2018.
Magnus Pehrsson pratade om ett centrerat Elfsborg, men de kom med annorlunda matchplan jämfört med den mot Blåvitt. Mot Blåvitt speglade sig MFF mot motståndarna och flyttade ihop sig. Mot Elfsborg blev MFF bredare och de övade mycket under veckan på hur de framför allt skulle hitta ytor kring Elfsborgs ytterbackar.
En övning som Svanberg, Jeremejeff, och Traustason ensamma gnuggade på efter att resten av spelarna gått av träningsplanen: längre löpningar från anfallarna, uppspel, sedan skulle vänstermittfältaren ta löpning in centralt för avslut. Att säga att Traustason skulle ha gjort minst två mål i första halvlek på liknande sätt är något som kan placeras in i facket ”underdrift”. 1-2-målet, direkt från träningsplanen?
Traustason – en icke-superspelare som ändå bör nå 15-20 poäng
Han har inte Jo Inge Bergets tyngd och extrema löpkapacitet, Mattias Svanbergs genombrottsspel, eller Yoshimar Yotúns allmänna spelskicklighet. Ibland kan han se ut som en ganska normal allsvensk spelare, det blir perioder där det inte tyder på att han är en superspelare.
Men. Hur jag än vrider på det så ser han ändå verkligen ut som en spelare som lär göra 15-20 poäng (mål plus assist). Hans fina högerfot gav tre-fyra mål på fasta situationer på försäsongen och där kommer det fortsätta produceras, han har en ”dyka upp där han ska vara”-förmåga, han har en mentalitet som jag skulle definiera som bra tjurighet. Till detta är han prestigelös och underkastar sig lagjobbet.
Rimlig orimlighet på Elfsborgs centrala mittfält
Samuel Holmén. Stefan Ishizaki. Alex Dyer. Simon Olsson. Issam Jebali. Robert Gojani. Rasmus Rosenqvist. Det finns en rimlig orimlighet i Elfsborgs centrala mittfältsuppsättning. Jag förstår inte hur det ska fungera att ge tillräckligt många minuter åt alla, men det är samtidigt en trevlig problematik och Jimmy Thelin vill växla där beroende på matchbild.
Mot MFF fortsatte Gojani i sin högerback/innermittfältshybridroll. Centralt mittfält var balanserade Holmén bakom Ishizaki och Dyer. Det innebar bänken för Olsson, Elfsborgs talangguldklimp och möjliga storförsäljning, och Jebali, direkt inblandad i knappt 20 mål förra året. Thelin motiverade det med att de ville balansera laget på ett annorlunda sätt.
Det tog ibland för lång tid att flytta om spelarna för att sätta igång anfall, men det centrala mittfältet kunde åtminstone i stunder bidra med att metodiskt passa fram till målchanser.
Vad var egentligen dåligt i Elfsborg?
MFF kom gång på gång in i fina ytterzoner mot Elfsborg, men vad var det som tillät MFF att göra det? Efter matchen var Jimmy Thelin tydlig: Elfsborgs problem låg i presspelet. Laget kom fel i det några gånger, och högerbacken Robert Gojani tvingades ta sig in och det öppnade upp.
Det är enkelt att skylla på försvararna när ett lag visar ytor att anfalla på, men frågan är om inte laget som helhet bidrog till de målchanserna MFF skapade, snarare än enstaka Elfsborgsspelare?
Ett så pass tidigt mål är inte bara bra
Det finns faktiskt något som är ett för tidigt mål. Stefan Szymanski, som har forskat och studerat mycket kring siffror i fotboll, kom för några år sedan fram till att det kan sänka vinstchanserna om man gör 1-0 för tidigt.
Laget som gör 1-0 har klart högre chans att vinna matchen, men siffrorna försämrades kraftigt om laget gjorde målet i den absoluta starten av matchen. Det var först efter åtta-tio minuter som siffrorna blev rejält bättre. Exakt vilka mekanismer som kickar igång kan man spekulera om, men kanske är det så enkelt som att laget då får match med en ledning att förlora.
MFF blev passiva minuterna efter 0-1. Nu hade laget så hög kvalitet att det ändå räckte till att göra ett nytt ledningsmål och ta matchen därifrån igen, men känslan var att målet präglade MFF negativt i ungefär minut 7-8 till 17-18. Pehrsson var också missnöjd med andra halvlek, en halvlek som också mest kändes som att hålla ut och vänta in slutet.