Elias Omarsson befinner sig i något av en gråzon. Varken bofast i eller borträknad från det isländska landslaget.
När det vankas träningslandskamper finns hans namn ofta med, som mot Irland (1-0) den 23 mars. Han spelade 25 minuter då.
Men så fort det står mästerskap eller mästerskapskval på schemat sållas han bort. Som i den nyss avslutade VM-jakten. Blott en match på bänken (mot Kroatien i november förra året), annars inte uttagen i någon trupp.
Måndagens 2-0-vinst mot Kosovo, den som säkrade Islands gruppseger och landets avancemang till VM i Ryssland nästa år, såg han på tv i Göteborg.
- Jag visste att de skulle fixa det, säger han.
Firandet följdes via sociala medier.
- Jag har många vänner på Snapchat som var där. Och på Instagram.
Islands första VM någonsin, hur stort är det här där hemma?
- Everybody is going crazy!
Han skrattar till.
- Det är klart att det är en stor sak. De tog sig till EM senast, men folk visste inte om det bara var tur. Nu har de visat att de har stora hjärtan och alltid överraskar på något sätt. Det finns inga ord egentligen... Det är bara en stor sak.
Han pausar. Blickar ut över ett höstruskigt Kamratgården.
Det är där 22-åringen befinner sig den här tisdagen. Att han inte är med det hyllade isländska landslaget beror i mångt och mycket på bristande speltid i klubblaget IFK Göteborg. Efter en pigg och målglad höst 2016 har han nästan frusit fast på bänken under 2017.
I skuggan av anfallsduon Mikael Boman och Tobias Hysén har Omarsson bara startat fyra allsvenska matcher. Blott en av dem har innehållit 90 minuters speltid (Elfsborg hemma).
- Det är nog den värsta säsongen jag har haft. Jag har inte riktigt fått chansen. Jag har börjat på bänken i stort sett i alla matcher och max fått spela 5-15 minuter. Det är svårt för en anfallare att komma in under så kort tid och folk förväntar sig att man ska göra mål. Alltså, jag klandrar dem inte. Som supporter vill jag också att anfallarna ska göra mål. Men det är lättare att säga det än att vara på plan och göra det.
Han utvecklar:
- När jag kom hit i fjol fick jag chansen, förtroendet. Jag hade ett bra självförtroende och efter att jag hade gjort det första målet rullade det bara på. Det är så anfallare ska känna. Den här säsongen har jag aldrig fått starta två matcher i rad. Det är svårt att göra något då.
Det är lätt att förstå att han inte gillar situationen, vilken fotbollsspelare hade gjort det? De få spelminuterna för ju inte honom närmare en resa till Ryssland nästa sommar. Snarare längre ifrån.
- Som det ser ut nu har jag ingen chans att komma med i den truppen. Jag får inte spela här. Men det finns inte så mycket mer jag kan göra än att träna. Det är tränaren som tar ut laget.
Med allt det där sagt betonar Omarsson att hans ord inte är menat som någon klagan, någon riktad kritik eller ensidigt negativ utläggning.
Det är klart att han vill ha mer speltid, men samtidigt trivs han oerhört bra i IFK Göteborg. Med ledarna, med lagkamraterna, med fansen.
- Jag är en lagspelare. Jag respekterar tränaren och laget han tar ut. Jag respekterar alla lagkamraterna. Även om jag säger att jag tränar så hårt jag kan så gör alla andra det också. Och även om jag inte spelar kommer jag inte gråta och vilja lämna. Det är inte så. Jag har varit i den här situationen innan och alla här är för snälla för att jag ska säga att jag vill lämna. Jag tänker inte göra det. Den här klubben är som en stor familj. Du kan prata med alla. Och det är ju så det ska vara.
Han tillägger - och blickar framåt:
- Det är fyra matcher kvar av säsongen (Halmstad först under lördagen). Sedan får vi se hur det blir. Jag får börja på ny kula på försäsongen, göra allt för att ta mig in i laget. Samtidigt är det inte lätt. Vi har två riktigt bra anfallare i Boman (Mikael) och Tobias (Hysén).
Och landslaget?
- Jag har gjort nio landskamper hittills. Det har varit en ära. Men jag är fortfarande ung och förhoppningsvis är jag med mer i framtiden.
VM 2022 i Qatar kanske?
- Definitivt! Jag tror inte att det här är Islands sista VM.
Inte?
- Nej, jag tror att vi kan göra det igen.
För ett par år sedan hade Elias Omarsson aldrig varit nära att yppa de där orden. Den isländska frammarschen har genomförts på ett snabbt och närmast osannolikt sätt.
- Det är som en dröm. När jag var yngre trodde jag aldrig att det här skulle hända. Aldrig. Jag trodde aldrig att Island skulle ta sig till VM. Det är först under de tre, fyra senaste åren som jag har börjat tro. När Gylfi Sigurdsson, Aron Gunnarsson... Alla de killarna kom upp.
Hur har det kunnat gå såhär bra?
- Saken med det isländska landslaget är vänskap. Alla känner varandra och vet hur alla spelar. Alla är vänner utanför planen. Sedan finns det många ledare. Gunnarsson (Aron), vår kapten, det finns troligen ingen på Island med ett större hjärta.
Vilket avtryck tror du att landslaget kan sätta i Ryssland nästa sommar?
- Det spelar ingen roll om de förlorar alla matcher. Det isländska folket kommer ändå vara stolta över dem. Att ta sig såhär långt är fantastiskt! Men...
Omarsson pausar.
- ... jag lovar att de kommer överraska på nytt!