Om gillandet närmar sig något sexuellt skriker kollektivet "bögavstånd", då kan agenter och klubbar dra öronen åt sig. Fotbollsspelaren Anton Hysén, son till Glenn och bror till Tobias Hysén, har kommit ut som homosexuell och hoppas att flera ska följa efter, men han är samtidigt oroad.
-Det finns folk som inte klarar av homosexuella. Och det finns rasister som inte klarar av invandrare. En klubb kanske är intresserad av mig, men så får tränaren reda på att jag är bög och så ändrar de sig, säger Anton Hysén till tidningen Offside.
Ellis Cashmore, professor vid universitetet i Staffordshire, har gjort en undersökning om homosexuella professionella fotbollsspelare i Storbritannien. Han säger att få vågar vara öppet homo.
-Det verkar finnas en press från den kommersiella världen bakom, säger Cashmore enligt nyhetsbyrån Reuters.
Han tror agenter och klubbar pressar spelarna att hålla tyst om sin sexualitet. Men det stämmer inte, säger fotbollsagenten Patrick Mörk.
-Det låter som en förlegad syn. Det är en machokultur för all del och folk skulle nog haja till om Zlatan sade att han var homosexuell. Men när det väl är känt kan jag inte föreställa mig att det är något problem.
-Jag tycker inte det har med fotbollen att göra, det är en privat fråga, säger Patrick Mörk.
Men frågan är hur privat det känns för en homosexuell som på pojklagsnivå ofta skolas in i en kultur där bög är ett skällsord.
-Det handlar om hur man uttrycker en sorts manlig identitet där det är viktigt att inte vara bög, inte vara kärring och inte vara invandrare, säger Jesper Fundberg, maskulinitetsforskare vid Malmö högskola, som har studerat pojkfotboll som fostringsmiljö.
Han säger att ett fotbollslag bygger på en väldig gemenskap och intimitet.
-Man är så nära sådant som kan tolkas som homosexuell åtrå och så nära gränsen till något man inte får vara och därför blir markeringarna om att man är på rätt sida så kraftfulla. Då måste någon ropa "bögavstånd".
Han tror att idrottsförbunden kan göra mer för att förändra den homofoba kulturen.
-Det finns tillräckligt med policys, så det handlar inte om det. Det handlar mer om möten och vardagen, hur man bekräftar, behandlar och belönar den man är. Man tränar mycket överstegsfinter men inte så mycket på hur man trivs som människa, säger Jesper Fundberg.
Beatrice Nordensson/TT